Jag vet att jag någon gång i mellan- eller högstadiet tittade i Bram Stokers Dracula på biblioteket och tänkte »Tråkigt!« – dokumentromaner föreföll då av någon anledning som helt oläsbara. Nåväl, nu vet jag bättre: detta är långt ifrån tråkigt, även om berättandet ibland är lite omständligt.
Det är en hel grupp berättarröster som kommer in, från Jonathan Harker, den unge advokat som åker till Transsylvanien för att hjälpa en greve med pappersarbetet inför dennes flytt till England, över dennes fästmö Mina till den gamle läkaren och allmänexperten Van Helsing, med vad det verkar närmast encyklopediska och alltigenom korrekta kunskaper om vampyrer. För det mesta fungerar det väl, även om detta ständiga journalskrivande ibland blir krystat: vad gör ung dam som nyss sett sin mor dö genom att en varg störtat in i hennes sovrum och vars alla tjänare är drogats och som känner sig lite konstig (efter vampyrbesök)? Jo, sätter sig ner och beskriver hur allt det här gått till!
Annars är det en bra och varierad berättelse: från Harkers upplevelse i Transsylavien, till försöken att rädda Lucy Westanra från Dracula, till en vild jakt efter denne så att han inte längre skall kunna förstöra några fler liv. En del var jag beredd på, men inte annat: i persongalleriet ingår bland annat en stackars dåre som fått förtärandet av levande varelser på hjärnan, två doktorer, en trio kvinnliga vampyrer (sensuella, vackra och hämningslösa: det finns mycket material här för den som vill skriva om viktoriansk förtryckt sexualitet), två engelska kvinnor som Dracula söker göra till vampyrer, i allmänhet dock enligt schemat manliga män och änglalika kvinnor. Mest förvånande är nästan hur lite Dracula själv syns: antingen är han igång när någon som inte ser honom för ordet, eller så är han på väg att bli fångad. Man får en känsla av att Tolkien läst och lärt mycket här. Visserligen bygger berättelsen på att vissa av personerna uppvisar tillfällig stupiditet (»Oj, en stor fladdermus på fönsterblecket. Så underligt. Nåväl, tillbaka till att diskutera greve Dracula!«)
Men totalt sett en bra historia, även om Van Helsings högstämda stil och klumpighet med engelska språket snabbt blir tröttande. Det är förståeligt varför detta är den stora vampyrboken som allt annat skall jämföras med.
