Om Decamerons nionde dag finns inte mycket att säga, då temat är att det inget tema är. Detta är tämligen skönt, då variation förnöjer.
Här finns ett par bottennatt, som den märkliga första berättelsen, om en kvinna som för att bli av med ett par beundrare beordrar dem att bli gravplundrare och sedan av rena turen slipper stå för sitt löfte att i så fall ta dem (var och en för sig, gubevars) till älskare, samt fler av driv-med-idioten-berättelserna från dag åtta, låt vara att den man som är så dum att han tror han är i grossess nog förtjänar att drivas med, speciellt om allt han till slut förlorar är lite värdighet och pengar till en festmåltid – att lura honom att en ung dam är förälskad i honom och sedan sätta hans grälsjuka hustru på honom känns då betydligt värre, speciellt som den historien är mer utdragen.
Då är abbedissan som levererar moralpredikningar med ett par prästabyxor på huvudet, eller sängkammarfars (som utspelas i en sängkammare med flera bäddar) bättre: dessa två berättelser är också dagens höjdpunkter. Vad övrigt är är aningen udda, som ännu en berättelse om oproportionerlig hämnd eller den konstiga berättelsen med kung Salomo inblandad, där man förutom en lektion om kvinnans naturliga underordning också får en totalt menlös liten moralitet alltså av någon anledning också får veta att man bör aga motsträviga hustrur.
Trots att omväxlingen gör att man aldrig direkt tröttnar är detta alltså knappast är en av de bättre dagarna.
