Inte vet jag om Boccaccio började få slut på idéer, men nog verkar det lite märkligt att efter att ha berättat historier om hustrur som lurat sina män berätta om människor i allmänhet som lurat varandra. Speciellt som målet med dessa bedragelser ofta är densamma: att få ligga med någon annan än den man lagligen vigts till.
Likväl, det finns skillnader: här finns historier om hanrejer som hämnas (vilket slutar i ett förhållande för fyra), en kvinna som lurar en hoppfull älskare som sedan tar grym hämnd samt en annan kvinna som lurar en liderlig präst att ligga med hennes fula tjänarinna och sedan avslöjar honom inför biskopen. Samt tyvärr historier om »lustigkurrar« som lurar en svagsint »vän«. Två gånger om, vilket gör att man undrar hur personen står ut med dem (de får viss upprättelse genom att också lura en uppblåst doktor som faktiskt förtjänar det).
På det hela taget är det dock en av Decamerons bättre dagar: någon historia är onödigt utdragen, och historierna där oförstående drivs med ger en väl sur smak i munnen, men annars är det mesta faktiskt väl varierat och turnerat.
