Shakespeares Sonetter sönderfaller i trenne distinkta partier: den första, där en ung adelsman uppmanas att sluta spilla sin egen säd på marken och istället finna en ung jungfru som kan vara behjälplig i att bevara hans skönhet för eftervärlden, den andra, där diktarjagets kärlek till denne vackre yngling skildras, inklusive svartsjukeepisoder och kärlekslågans falnande, och slutligen affären med den mörka damen, erotiskt opålitlig men svår att motstå.
Ungefär så långt kan man tämligen lätt komma även vid läsning på engelska; ja, det är möjligt att även uppskatta några av sonetterna och deras lekar med metaforer och ord – men såsom varandes ett högst bundet format används det även okonventionella vändningar och ordval på ett sätt som gör det svårläst, speciellt när det gäller dubbeltydigheter som annars inte lever idag. Just därför är det svårt att tänka sig ett bättre sätt att ta del av magin än det som Eva Ström valt för sin översättning: först originalet, därefter hennes tolkning, och slutligen en kommentar – vilket gör det uppenbart att man inte kan se hälften av vad som pågår om man försöker på egen hand (och här talar erfarenheten).
Själva dikterna formar som sagt berättelsen om två förälskelser, där den fagre ynglingens är den klart dominerande, med dess många i efterhand ironiska kommentarer om hur skalden med sina dikter reser monument varaktigare än koppar – men ack! monument där den avtecknades namn utelämnas. Skoj för litteraturvetare, som har arbete till döddagar med att komma med teori och sabla ner andras gissningar, inte riktigt lika skoj för oss andra (även om akademiska strider kan vara ett nog så gott skådespel på lite avstånd). Detta tema ingår även i vad som kan vara världslitteraturens mest älskade sonett, vilken även kan få tjäna som exempel på Ströms översättarkonst:
Ska jag likna dig vid en sommardag?
Du är mer ljuvlig, mer mild och ljum,
majs skira knoppar slits av vindens tag
och sommarn stänger snabbt sitt gröna rum.
För hett ibland kan himlens öga skina
och ofta skymd är hennes gyllne hy,
allt som är vackert skall en gång förtvina,
av ödet ändras, allt är dömt att fly.
Men din sommars skönhet vissnar ej,
förlorar inte glansen som du bär
och dödens skryt kan aldrig träffa dig
när evigt rader i min dikt du är.
Så länge män kan andas, ögon se
ska detta leva kvar och liv dig ge.
Ofta ligger hon förvisso något längre ifrån originalet, men takten och rimmen sitter där de skall. Detta är ett alldeles fantastiskt sätt att möta en av historiens främsta, med i alla fall några av historiens slöjor lyfta.
