Job har det sannerligen inte lätt. Där sitter han i all välmåga, med sju söner och tre döttrar; kameler, får, oxar och åsnor och tjänare, oförvitlig och gudfruktig, en Herrens man. Så kommer Åklagaren och säger till Gud att denne inte kan vara säker på att Job egentligen är så trosviss: allt går ju honom i händerna, så hur skall Gud då kunna veta om Job bara är en medgångstroende? »Tänkte inte på det«, säger Gud, och låter Åklagaren ta allt vad ovan står, samt hälsan, från Job, som istället för att ha det fett med hustru, barn och åsnor får sitta på en dynghög, frånstötande och begapad, ett ordspråk för de som tidigare såg missunnsamt på honom.
Undra på att Job blir upprörd och börjar förbanna den dag han föddes.
Så kommer hans tre kompisar förbi, och försöker trösta honom med att han nog trots allt syndat något inför Herren: varför skulle han annars drabbas av olycka. »Nej!« säger Job »jag är gudfruktig som ingen annan. Gud måste förklara för mig vad jag gjort för fel.« Och så grälar de, inbegripet en hel del poetiska beskrivningar av hur Herren kan jävlas med de som inte fruktar honom.
Till slut dyker Herren själv upp, förklarar för Job att han skapat allt, inklusive Behemot och Leviathan (och tro inte att du kan rå på dessa monster!), och att eftersom han är så mäktig så måste Job ha fel. »OK« säger Job då »Förlåt?«. Och så förlåter Herren honom och hans kompisar, och låter Job få nya kameler, får, oxar, åsnor och ungar (tjänare får han tydligen städsla själv).
Även obeaktat poesin är det en svårgenomtränglig text: skall man egentligen hålla med Job, som visserligen sägs ha rätt, men vars resonemang kan lika gärna kan utnyttjas av de orättfärdiga, eller hans vänner som, om man nu accepterar existensen av Gud, man måste hoppas har rätt i sin tro på dennes godhet, men som genom denna sin tro tar sig rätten att döma andra och förklara deras olyckor som Guds rättvisa straffdom? Texten ger inget helt klart svar, men jag sympatiserar i alla fall mest med Jobs anklagelser, ehuru han talar i egen sak.
Lämna ett svar