Feeds:
Posts
Comments

Archive for oktober, 2012

Om det finns någon bok som bör läsas mer än en gång så är det Emma: även om man vet att huvudpersonen oftast har fel i sina antaganden om omgivningen, så är det roligt när man vet vad sanningen är att läsa genom det hela och se exakt vad hon borde noterat istället för det hon trodde hon såg.

Å andra sidan: de första 120 sidorna, de när Emma helt förvrider stackars Harriet Smiths huvud, är fortfarande plågsamma. När väl Mr Elton förflyttat sig till Bath för att senare kunna återvända med sin nya, pretentiösa hustru och Frank Churchill anlänt så bättrar det sig: även om Emma fortfarande blamerar sig så är det inte fullt så illa, och samtidigt som hon håller på med det kan man som sagt sitta och tolka hennes omgivnings göranden och beundra hur många ledtrådar som Austen lyckats bygga in utan att de någonsin står ut.

Emma är också unik i att det är den enda Austenboken utan en dålig ung man att se upp för; det är också den bok i vilken harmonin mot slutet förefaller närmast fullständighet, för även om Mrs Elton fortsätter vara sitt vanliga odrägliga jag så kommer livet runt Highbury fortsätta med mycken lycka att se fram emot.

Read Full Post »

Det är märkligt, men trots att den uppdaterade andra upplagan av The Cambridge companion to Jane Austen kom 2011 så tycks den ett par år äldre: ett nyskrivet stycke som det om Austens mottagningshistoria, som förvisso mest fokuserar på att kontrastera attityderna hos akademiker, litterära snobbar och vad de senare skulle se som de stora otvättade massorna av ovärdiga läsare, har till exempel inget att säga om de omarbetningar till splatterskräck som kommit på senare tid (och  avsett vad man tycker om dem rent artistiskt är de som fenomen intressanta), och jag är rätt säker på att ett par sena filmatiseringar saknas i diskussioner om sådana.

Annars är det, trots att en dryg tredjedel av boken fokuserar på specifika hennes produktion, de delar som är mer tematiskt ordnade som är av intresse: såväl klass som pengar som arbete får varsitt kapitel – och i synnerhet distinktionen mellan de två första är viktig; Mr Darcy må vara den rikaste av de personer som huvudpersonerna till slut får, men klass beror snarare på var inkomster kommer ifrån, och vilken titel man har. Att tre kapitel ändå tilldelas så närliggande ämnen är naturligtvis ett tecken på hur viktiga de framstår i böckerna. Även stycket om kön är intressant, även om man som vanligt när en beundrad författare befinns ha hyst åsikter i linje med de som idag ses som riktiga och viktiga känner sig något tveksam bara därför (fast när Austen explicit diskuterar sådant så är det ju rätt uppenbart var hennes sympatier ligger).

Hennes böcker behandlas i par av olika bidragsgivare. Styrkan och svagheten i detta framstår klart med essän över Stolthet och fördom och Mansfield Park: den tar teater som tema och undersöker hur den förra boken är skriven med tekniker hämtade från denna, och sedan hur Austen gjorde teatern till ett ämne i den senare. Detta är intressant, och belysande, och väldigt begränsat. Naturligtvis kan man inte täcka alla aspekter av en bok på ett halvdussin sidor, men ändå känner man att Stolthet och fördom har genomlysts betydligt utförligare av de två, och att det hela möjligen skulle passat bättre som essä över hela författarskapet.

Som introduktion och kringläsning till Jane Austen är The Cambridge companion… något akademisk, och därför kanske något försiktig: essän om filmatiseringar förklarar tydligt vissa problem med detta och att man inte kan vänta sig full trohet mot böckerna, men stannar vid att diskutera vad förändringar i form tvingar fram – bland annat ett fokus på de manliga hjältarna som gör att de romantiska elementen stärks och Austens ironier kan försvinna – och missar att diskutera sådana ändringar som kanske är mindre nödvändiga (som till exempel de filmatiseringar av Mansfield Park där Fanny Price karaktär ändrats helt).  I stort är de dock mycket förklarande, ibland provocerande (kan Jane Austens abrupta slut vara ett sätt att protestera mot all överromantik genom medvetet sabotage?) och alltid värda att tänka på.

Read Full Post »

Det är inte så att det är helt ovanligt med härskare med kulturella intressen (den fantastiske Chilperik  kommer osökt till minnes), men det är tveksamt om någon varit  lika framgångsrik på båda områdena som Markus Aurelius – möjligen då hans företrädare Claudius, vars förlorade verk om etruskerna och etruskiskan begråts av såväl historiker som lingvister. Likväl, kejsar Aurelius Självbetraktelser är en liten volym stoisk filosofi: inrikta ditt sinne så att världen inte skadar dig, var rättvis och mild, och kom ihåg att allt är förgänglighet.

Den påminner inte så lite om Predikaren i sina delar: inget är nytt under solen, du själv kommer snart dö, och till slut även domen över dig. Det enda som är av vikt är ditt sinnelag: om du lever oförvitligt kommer du må bra, oavsett omständigheter. Handla därför alltid väl mot din omgivning, förlåt de som av andra omständigheter behandlar dig illa, och oroa dig inte.

Det är en påfallande tilltalande filosofi, förutom i en viss defaitism som ibland skiner genom: när skall man ge med sig inför världens vilja, och när skall man kämpa? Markus Aurelius tycks trycka lite väl mycket på det förra, men annars är säkert hans filosofi sådan att den ger ro och gott samvete.

Read Full Post »

Titeln på The commodore avslöjar hur det gått för Jack Aubrey i hans yrke: han har åter fått tillfälle att hissa bulsan och ta befäl över en eskader som, efter att ha rensat den afrikanska kusten från slavhandlare skall ta sig norrut och stoppa en konvoj med trupper och vapen på väg mot Irland. Stephen Maturin stödjer helhjärtat den förra delen av företaget, och bara aningen mer tveksamt den senare (Irland under engelsmännen är trots allt bättre än Irland under Napoleon).

Detta är dock bara den senare halvan av boken: den förra upptas av de bådas återkomst hem, Aubreys återförening med sin hustru, Maturins brist på sådan med sin – en olycka som delvis uppvägs av mötet med hans dotter, som dock till en början är helt inbunden, innan Padeen lyckas få henne att öppna sig. Nya fiender – de gamlas vänner – är dock i faggorna, och till slut måste han föra dem, och Clarissa Oakes ut ur landet för att skydda dem. Samtidigt har även Aubrey problem hemma, då han nu får känna på hur avundsjuka plågar, samtidigt som Sophie får för sig att Clarissa är hans älskarinna.

De båda har alltså en hel del att fundera över när de seglar söderut, och mer blir det: som vanligt är det trevligt att sjunka ner och läsa om livet och bekymren på ett skepp under Jack Aubreys kompetenta befäl, och man fortsätter förvånas över hur O’Brian kan fortsätta att variera sig efter sjutton böcker.

Read Full Post »

Mansfield Park brukar vara den av Jane Austens böcker som tycks minst om: den mörkare tonen, de mindre tydliga skillnaderna mellan vem som är att lita på och vem som är en skurk och den timida, hårt självkontrollerande Fanny Price som internaliserats omgivningens (d.v.s. Mrs. Norris) ogillande placerar den långt från de mer uppsluppna tidiga böckerna. Dock inte av mig: bara det att man femtio sidor innan slutet fortfarande inte är säker på om inte Fanny kanske inte bör ta Henry Crawfords hand gör att den är mer spännande än någon annan av Austens böcker, och den mörkare tonen går också ihop med viss realism: även om Mrs Norris är överdriven så är hon tillräckligt rundad för att inte bara vara en karikatyr.

Något som också slår en är hur välkomponerade den är: här finns inga sammanträffanden som att Mr Collins patron råkar vara Mr Darcys moster, och det enda som inte tycks helgjutet är som vanligt slutet: att Austen säger sig villig att låta andra pennor dröja vid skuld och sorger är inte den minst uppenbara av hennes ironier med tanke på att Fanny gått med sin svartsjuka i över fyrahundra sidor medan hennes slutliga lycka bara återberättas, aldrig visas.

Svartsjuka, ja: det är lite märkligt att ett av de vanliga klagomålen på henne är att hon är så övergod när hon tycks vara den av Austens hjältinnor som ständigt går och kämpar mot en såpass otillåten känsla. Man kan ju invända att det inte vore så illa om inte miss Crawford vore Edmund ovärdig, men man är länge snarare benägen att hålla med honom i hans överslätningar än Fannys mer kritiska hållning. Läsning av henne som en svartsjuk varelse istället för en med ständigt klar moralisk blick är i vilket fall givande, även om hon i det stora förblir en person nästan för god för att vara sann.

Read Full Post »

Av alla sätt platser kan fånga intresse på är det nog bara öar som har ett som väsentligen är avsaknaden av något, och där detta är ett permanent tillstånd: människor, eller andra närliggande öar. Skogar kan genomträngas, berg bestigas, öknar korsas, floders källa upptäckas, havsdjup proberas, men vissa öar kan knappast bebos permanent, och än kan inte människan resa berg ur vattnet. Om sådana avskilda öar handlar  Judith Schalanskys Atlas of remote islands. Mellan dess pärmar hittar man kartor över öar som Bouvetön, Norfolkön, St. Helena, Pingelap och Franklinön, där landskapets konturer, bosättningar, byggnader, vägar, floder, sjöar samt höga punkter märkts ut.

Till varje ö hör också en sida text: namn på relevanta språk, koordinater, storlek, innevånare, avstånd till annat land, samt en tidslinje som typiskt meddelar år för europeisk upptäckt, samt en och annan händelse. Sedan följer en längre text om någon episod ur öns historia: om St Kilda berättas om den epidemi av plötslig spädbarnsdöd ön drabbades av i slutet av 1800-talet, om Björnön hur några ornitologer nådde ön och började samla exemplar, om St Georgeön om de sjökor som en gång levde där. Mest spännande är nog berättelsen om Taongiatollen, där man fann 1988 vraket av en båt som försvunnit i en storm 1979, samt graven för en av de fyra personerna som var på båten –  men inget mer, inte ett spår efter de andra tre.

Ibland är texterna frustrerande: som för Björnön, där det i tidslinjen sägs att det tyska riket år 1898  åter hävdade sina anspråk  på ön – men inget mer (Tyskland och Ryssland stred över den formella kontrollen, men i praktiken var det Ryssland som hade de starkaste kraven. Senare togs den över av ett privat norskt bolag, och idag är den under norsk jurisdiktion), och det är inte alltid de säger så mycket om själva öarna, men för det mesta sprider de något mer av romantik över dem. Vackert är det likaväl, om kanske inte den mest användbara av kartböcker.

Read Full Post »

« Newer Posts