Om det finns någon bok som bör läsas mer än en gång så är det Emma: även om man vet att huvudpersonen oftast har fel i sina antaganden om omgivningen, så är det roligt när man vet vad sanningen är att läsa genom det hela och se exakt vad hon borde noterat istället för det hon trodde hon såg.
Å andra sidan: de första 120 sidorna, de när Emma helt förvrider stackars Harriet Smiths huvud, är fortfarande plågsamma. När väl Mr Elton förflyttat sig till Bath för att senare kunna återvända med sin nya, pretentiösa hustru och Frank Churchill anlänt så bättrar det sig: även om Emma fortfarande blamerar sig så är det inte fullt så illa, och samtidigt som hon håller på med det kan man som sagt sitta och tolka hennes omgivnings göranden och beundra hur många ledtrådar som Austen lyckats bygga in utan att de någonsin står ut.
Emma är också unik i att det är den enda Austenboken utan en dålig ung man att se upp för; det är också den bok i vilken harmonin mot slutet förefaller närmast fullständighet, för även om Mrs Elton fortsätter vara sitt vanliga odrägliga jag så kommer livet runt Highbury fortsätta med mycken lycka att se fram emot.
