Feeds:
Posts
Comments

Archive for november, 2012

Om namnen i Hobbiten var ett mindre irritationmoment blir de i Ringens brödraskap ett något större: det hemvanda Fylke är oigenkännbart, och ju mer man vandrar runt desto gladare blir man när man stöter på alviska eller namn på den gamla väströnan som inte ändrats.

Annars är det främst poesin man stakar på: den nya ringversen är tyvärr lite sämre: mer exakt, visst, men tyvärr: »skuggornas land« är långt ifrån lika ominöst som »där skuggorna ruva«: där riktigt ser man den väntande, planerande ondskan. Å andra sidan: versen om Aragon (»Allt är inte guld som glimmar«) är en förbättring, och de flesta andra bryr man sig knappast närmare om.

Annars är det skönt att återvända till Midgård, även om det är för att fly Fylke och de svarta ryttarna, eller ge sig ut på osäker färd mot Mordor: som en gammal vän man möter igen. Jag kan ha sagt det förut, men det är speciellt skönt att se hur olika hoberna är under Tolkiens egid jämfört med Jacksons: Merry är inte den bara aningen mindre dumme, utan faktiskt riktigt intelligent och modig, Pippin är inte den ende som hittar på dumheter, och Sam är inte lite småkorkad (han kallar inte sin far »gubbtjyven« heller).

Jag är fortfarande osäker på om det verkligen behövdes en nyöversättning, men en del ändringar är klart till det bättre.

Read Full Post »

Andra fullängdshistorien om Viktar Kasparsson, Spöket på hotell Vega, når tyvärr inte riktigt upp till de tidigare numren: dels är handlingen lite väl splittrad, dels är den kanske lite väl prosaisk. Visst, visst, spöken hör inte direkt hemma bland de mest realistiska av gestalter, men änddock: jämfört med de demoner och hemsökelser som Kasparsson tidigare exorciserat så är ett spöke som flyttar möbler och frammanar kyla ganska ospännande.

Det är alltså ett hotell som är drabbat, och nuvarande ägaren vill sälja för att få pengar att behandla sin sjuka hustru för. Att priset skulle sjunka på grund av vandöda är då inte lämpligt, och alltså får vår hjälte rycka in. Mysteriet löses, hotellet kan säljas, allt väl? Nja. Det är lite så man undrar vad som skall komma efter detta – speciellt som man känner igen av spekulanterna från det första albumet, men hur hon hamnat i den roll hon har där kan verkligen undras över.

Teckningarna, med den tjocka tuschen och de oljelika färgerna är dock fortfarande lika njutbara, även om historien gör att de kanske inte kommer till sin fulla rätt.

Read Full Post »

Georgette Heyers Friday’s child är ovanlig såtillvida att den börjar med vad som annars borde vara slutet: med giftermålet. Eller, nej: den börjar egentligen med Lord Sheringhams frieri. Fast inte till den kvinna han skall gifta sig med. Han börjar med att fria till den vackra, väluppfodstrade Miss Milborne, men när han får nej bestämmer han sig för att göra en Karl-Artur Ekenstedt och gifta sig med den första kvinna han möter. Vilket visar sig vara hans barndomsvän Hero Wantage, som alltid avgudat honom och inte tror honom kunna göra fel.

Som han inte är den mest välbetedda av unga män, och Hero aldrig uppfostrats för den fina världen, blir det dock problem: han tycks alltid få styra av något projekt hon fått för sig som inte vore korrekt, och trots att han mest gift sig för att kunna få ut sitt arv finner han bry sig mer och mer.

Även bikaraktärerna är trevliga: Sheringhams vänner är välmenande men inte alltid visa, och i synnerhet den hetsige Lord Wrotham (också ute efter Miss Milborne) har en förmåga att trassla till det för sig och sina vänner. När Sheringham till slut får nog av sin hustrus blundrande och bestämmer sig för att skicka henne till sin mor (som avskyr henne) för uppfostran måste hon dock söka deras hjälp, och de ser en chans att lära sin vän att uppskatta vad han har.

Trevligt, lite udda, och väldigt roligt.

Read Full Post »

Jag borde nog sluta köpa böcker om svenska språket. Jag börjar känna att det inte finns mycket mer att hämta i dem; att mängden med den sortens enkla genomgångar som kan tänkas acceptabel för läsande allmänhet nog har uttömts. Ändå är upplägget för Olle Engstrands Hur låter svenskan, ejengklien? till synes något ovanligt: här är det talspråket som skall stå i centrum.

Men ändå: det som är intressantast, uttalet, försvinner lite. Det är bara första kapitlet som egentligen handlar om detta, sedan blir det allmänt om vad som är ett språk till skillnad från läten, dialekter och språkhistoria, kopplingen språk-text, svenskans språkmelodi samt brytningar. Visst är detta intressant (speciellt vissa sidospår som annars är lite väl bortom – som att mellanslaget uppfanns av iriska munkar), men det är bara hälften av boken som kan sägas handla om det som titeln ger sken av.

Det som finns är förvisso hyfsat välskrivet och intressant, men som sagt: inte vad jag väntat mig. Något mer spännande är att författaren själv illustrerat texten. Modigt, men kanske inte helt välbetänkt: det finns väl viss talang här, men knappast mer än som skulle ge bra betyg i bild, och långt ifrån tränat nog för att verka professionellt nog. Att diskussionen av språkljud hålls i en ton förvånad över att ljuden passar in i en systematik som bygger på att det bara finns ett ändligt sätt att forma talapparaten om man vill få någorlunda separata läten ur sig är också lätt irriterande.

Det är egentligen inget fel på boken, men jag hade nog hoppats på lite mer fokus, och något fler nyheter.

Read Full Post »

Nu har jag börjat läsa Erik Anderssons Tolkien-översättningar: jag tänker försöka läsa dem med de äldre översättningarna vid sidan för att se skillnaden. Jag väntade mig inte alltför många allvarliga sådana i Bilbo/Hobbiten, förutom egennamn: Bilbos efternamn är det småfåniga »Secker«, Vattnadal heter något annat, Ohlmarks kanske bästa avvikelse Mörkmården har blivit det sämre Mörkveden, vilket visserligen är närmare men saknar såväl allitteration som det dovare å-ljudet, och Korpkullen har blivit det obegripliga Ramberget.

Annars är det kanske hugget som stucket. Jämför

I en håla i marken bodde det en hobbit. Inte en blöt och otäck jordhåla, där maskarna krälar och luften är skämd, och inte heller en torr och kal sandhåla där det inte finns någonstans att sitta och inget att äta; det var en hobbithåla, och en sådan är hemtrevlig.

med

I en håla under jorden bodde en hobbit. Inte en otäck, fuktig, smutsig håla full med maskar och kryp och däven lukt, inte heller en torr, kal, sandig håla utan något att sitta på eller äta. Det var en hobbithåla, och alltså var den hemtrevlig.

och  originalet

In a hole in the ground there lived a hobbit. Not a nasty, dirty, wet hole, filled with the ends of worms and an oozy smell, nor yet a dry, bare, sandy hole with nothing in it to sit down on or to eat: it was a hobbit-hole, and that means comfort.

Vilken är bäst? Tja, Hallkvist ligger nog faktiskt lite närmare i meningsbyggnad, och hennes lilla »alltså« gör mycket, men å andra sidan är Anderssons »skämd« troligen ett bättre val.

Fast inte är skillnaden så stor att man hakar upp sig på den, annat än ibland vad gäller egennamn: det är samma trevliga berättelse om den lille hobbiten som helt plötsligt finner sig ute på äventyr, på väg mot ett berg med en drake och en skatt, jagad av vättar och vargar och spindlar och alver, med bara en dolk och en magisk ring att försvara sig med, och mest tvungen att lita på sitt eget huvud när dvärgarna hamnar i knipa. Att slutet är lika reaktionärt som Tolkiens senare verk, med sina kungahyllningar och tal om gammalt blod, är väl en liten fläck, och den tidigare vimsigheten slår kanske lite mot den generella stilen. För det mesta är det dock fortfarande ett trevligt litet äventyr, alldeles lagom skrämmande.

Read Full Post »

Det är alltid jobbigt att recensera böcker i en serie, i synnerhet om de likt paret Berglins samlingsalbum har ungefär samma innehåll och kvalitet: det går en gång, det går två gånger, men sen blir det bara riktigt jobbigt. Tack och lov då att Den speciella & den allmänna vardagsteorin har en liten nyhet (i alla fall bland de i min samling): enrutingar i färg! Wohoo! Något att dryga ut de allmänna kommentarerna om den pricksäkra humorn med (»Hon & han & hen« med sina föräldrar som absolut inte vill tvinga på sina ungar något genus kan få nästan vem som helst att överväga en röst på kd –  i alla fall en liten stund)!

Inte så att färgerna egentligen vanligen gör så mycket till eller från: humorn ligger ju i dialog och text, inte utseende. Men visst är det lite, lite trevligare att få se kulturministern stå vid ett kakbord som en bygdeförening bakat med finska pinnar, turkisk konfekt och chokladbollar, och drabbas av panik inför valet i färg. Och sista sidans midsommarnatt vore långt ifrån samma sak utan den rodnande himlen, så det är svårt att inte tycka att det trots allt inte är en liten bättring av något redan bra.

Read Full Post »

« Newer Posts