Dorothy Sayers är troligen tämligen ensam bland bättre författare att författa sina egna apokryfer: normalt måste man söka på internet eller i hektograferade tidskrifter för att hitta berättelser som utspelas efter att de älskande fått varandra. I Busman’s honeymoon (slappt, Dorothy, att använda samma ordstäv igen!) är Lord Peter Wimsey och Harriet nygifta och har köpt ett tudorhus som de planerar att hålla smekmånad i när liket efter den föregående ägaren upptäcks i källaren.
Eftersom de nyligen flyttat in och börjat städa innan upptäckten har många ledtrådar försvunnit, och misstänkta finns det flera: ägarens systerdotter miss Twitterton, trodde att hon skulle få ett gott arv, polismannen Sellon, hade utpressats, unge Crutchley, hade lurats på pengar, och hushållerskan mrs Ruddle och pastorn Goodacre, fanns i närheten.
Boken är baserad på en pjäs, och det märks på sitt sätt: handlingen är i huvudsak koncentrerad till ett hus, och lösningen bygger i hög grad på fysisk rekonstruktion och små förbisedda detaljer. I huvudsak har den byggts ut med familjeliv – den inleds med diverse brev angående Peter och Harriets bröllop, samt utdrag ur Änkehertiginnans dagbok (denna Dowager Duchess är kanske den bästa skapelsen av de alla): nästan fjärdedelen av boken har gått innan liket upptäcks.
Att det är en smekmånadsbok innebär dock inte att allt är rosor och liljor, bortsett från att detektivarbete i sig inte är vad man drömmer om att göra med sin nyblivna äkta hälft: Peters samvete plågar honom svårare än någonsin efter att brottslingen hittats, och det lyckliga slutet här består snarare i att Harriet hjälper honom med det än någon sagotillvaro på Duke’s Denver.
