Man skulle, om man vill vara småelak, kunna säga att Jared Diamond i Vete, vapen & virus driver en högst marxistisk tes: detta försök att skriva världens historia utgår nästan helt från produktionen, låt vara inte organisationen av den utan snarare vad som produceras, och då främst i form av mat.
Argumentet är ungefär följande: Euroasien har kommit att dominera jorden främst tack vare tillgång på ovanligt många lämpliga grödor och husdjur, samt ett stort område där man kan använda samma arter när de väl en gång domesticerats. Detta har sedan översatts i tidigare civilisation, högre specialisering och effektivare matproduktion och i slutändan tekniskt försprång. Till detta har kommit viss samevolution med diverse sjukdomar, vilka sedan kunnat slå ut andra folk när man uppfunnit oceangående skepp. Detta bekräftas av andra expansioner av jordbrukarkultur, främst i Stilla havet och östra och södra Afrika, som slagit ut befintliga folk eller funnit jungfruligt land. Å andra sidan har vissa lågproducerande eller sjukdomsplågade områden kunnat hålla stånd mot sådan expansion.
Detta berättas om på fyrahundra sidor, många tämligen överflödiga: det finns mycket upprepningar, och en del stycken som är rätt poänglösa i sammanhanget – skrivkonsten är förvisso en viktig uppfinning, men knappast i sig nog för att ge ett definitivt försteg, och uppkomsten av organiserade stater är bevisligen i sig självt varken nog eller nödvändigt för att en kultur skall expandera på en annans bekostnad, även om det naturligtvis är en förutsättning för den moderna kolonialismen.
Syftet är gott: att kunna rensa ut alla rasbiologiska förklaringar till varför européer kommit som erövrare till alla världens övriga hörn. Tyvärr är väl detta inte helt konsekvent genomfört: visst gör argumentationen att man, om man går med på premisserna, inte kan anse att det varit någon fördel i intelligens, moral, arbetsvillighet eller liknande som gett världsherravälde (att man har viss motståndskraft mot smittkoppor är heller knappast nog för att betraktas som övermänniska), men det finns ändå ibland en viss tendens att tala om »folk« främst i termer av arv, att sätta likhetstecken mellan materiell kultur och annan, och även om författaren gör ett par gester för att försöka förklara att han egentligen inte sätter stor vikt mellan uppdelningen av afrikaner i »vita, svarta, pygméer och khoikhoi« så är dessa rätt tomma, och han använder trots allt uppdelningen och anser den meningsfull.
Man kan troligen ifrågasätta mängder av detaljer här. Essensen – att det inte varit dumhet, utan snarare brist på lämpliga grödor och husdjur – som gjorde att de flesta av de folk européerna stötte på i andra världsdelar var »primitiva« förefaller dock övertygande. Fast nog hade det kunnat sägas kortare.
