Låt det genast vara sagt att Jan Olof Olssons (Jolo) och Margareta Sjögrens Amerikafeber inte riktigt når upp till Drottningens Englands standard: amerikaner är helt enkelt inte riktigt lika roande som britter. Å andra sidan är det långt ifrån en tråkig bok, med skildringar av diverse amerikanska ämnen med mer intelligens och förstånd än man kan ha rätt att vänta: det finns en analys av cowboymyten och dess historia, ett indignerat kapitel om den djupa södern och rasmotsättningarna (resan som skildras gjordes precis innan medborgarrättsrörelsen kom i gång på allvar), amerikansk religiositet, som ofta tycks mer grundad på samfund än på teologi (när de väl börjar grubbla på den senare tycks det vara de enklaste och mest fördummande slutsatser som nås).
Dessutom kan man läsa om den amerikanska överklassen, likt den brittiska skildrad i tidningar och centrerad kring debutantbaler samt med nöjen maskerade som välgörenhet, eller vad som väntas av ungdomen, med bokens äckligaste stycke, om en cheerleader som beskrivs på ett sätt som ligger mitt emellan brunstig tonåring och sliskig pornograf, samt hur unga flickors främsta mål framställs som att bli populär och att gå på många dejter.
Slutligen får man läsa om amerikansk politik, inklusive det system där politiker kan tillsätta tjänster efter eget skön och därigenom vinna anhängare, och hur detta byggt upp det något säregna systemet, samt om utsocknes favorittro om amerikaner som genommaterialistiska mammons tjänare, utan all kultur: detta sägs vara ett missförstånd baserat på att de egentligen har ett mer avslappnat förhållande till pengar: man skall ha dem för att ha roligt för dem, och det finns mycket lite skam i att vare sig ha mycket eller lite av dem.
Det är kanske inte allt som är aktuellt, men mycket stämmer fortfarande, eller spelar fortfarande roll. Det finns troligen betydligt nyare men sämre böcker att vända sig till för att lära om det stora landet i väst.
