Herr fiskeriinspektören Axel Borg är knappast en av de mer trevliga bekantskaperna man kan göra bland Strindbergs skapelser: stora delar av I havsbandet utgörs av redogörelser för allt som förpestar livet för en stackars övermänniska som inget hellre vill än att få göra sina naturvetenskapliga utforskningar, härska över sin omgivning och älska en kvinna somi alla fall har tillräckligt med intelligens för att inse hur underlägsen hon och hela hennes kön är.
De fiskare han skall lära hur de fiskar är ena otacksamma stackare, efterblivna kretiner som blivit kvar när fastlandet befolkats av högre utvecklade människor och nu hänger kvar i surmulen konservativ halvhedendom, hatande alla förändringar. Till ön kommer dock kvinnfolket Maria, som Axel förälskar sig i och börjar kompromissa med sina intellektuella ideal över för att kunna vinna och uppfostra till en någorlunda dräglig varelse att kampera med.
Allt visar sig dock förgäves: det enda som är aningen försonande med boken är att Borg (som med rena intellektet lär sig att t.ex. segla och ro, dessutom bättre än ortsborna) till slut stöts sönder i mötet med sin mer robusta omgivning: visserligen efter att i viss mån ha sett sina slutledningar bekräftade och en del av sina intellektuella projekt realiserade, men utan att ha fått erkännelse, dessutom drabbad av galenskap och förnedrad. Sedan finns ju också Strindbergs alltid njutbara språk, hans ibland galna, ibland geniala infall (han förutser här rentav provrörsbefruktningar). Men den som inte kan bortse från obehagliga idéinnehåll bör hålla sig långt borta.
Lämna ett svar