Alltså, All’s well that ends well är bara en könsomkastning bort från att vara lika obehaglig som The taming of the shrew: huvudpersonens Helens försök att vinna den flyende Bertram involverar bland annat att hon lurar honom att gå till sängs med henne – mycket obehagligt, och det är lite så man undrar varför hon fortsätter bry sig.
Men låt oss ta det från början: Helen botar franske kungen från en fistel, och som sin lön ber hon honom om Bertrams hand (han är som faderslös kunglig skyddsling). Denne flyr innan äktenskapets fullbordas (så långt kan man sympatisera med honom), till Florens för att delta i ett krig mot Siena, och skickar henne ett brev som säger att han inte vill ha henne förrän hon fått hans arvering och fött hans barn. Med sig har han skrythalsen Paroles, som är den som står för huvuddelen av den låga humorn.
I Florens försöker han dock förföra Diana, och lyckas till slut genom att ge henne sin ring. Fast när han skall låta henne dö jungfrudöden (detta begrepp verkar ha gått kommentatorn av min utgåva förbi, men Shakespeare tycks använda det två gånger) så har Helen tagit hennes plats. Samtidigt har Helen spridit ett rykte att hon dött på pilgrimsfärd till Jakobs grav i Santiago de Compostela (det hela är lite märkligt, eftersom Florens är något av en omväg om man skall till Santiago från Frankrike), så när Bertram återvänder hem försöker han fria till en ny hustru – med en ring han fått av »Diana«. Har man haft någon sympati för honom förut så försvinner den nu, men Helen dyker ändå upp och förklarar vad som hänt, och att hon fortfarande vill ha honom.
Ursprungligen är det en Boccacciohistoria, men där denne berättar den som en komedi blir det hos Shakespeare ett av hans problemskådespel: det är svårt att ta episoden med sängkammarbytet som rolig, och Bertram tycks aldrig få en riktig chans att bättra sig. Helens beteende kan väl i stort förklaras som en kärlekssjuk tonårings, men är ändå rätt obehagligt: begår hon inte vad som idag skulle ses som våldtäkt?
Nå, det mesta annat är vad man väntar sig av Shakespeare: språk, handling, snuskig humor, en hånfull clown. Långt från hans trevligaste, men bra.
Lämna ett svar