Feeds:
Posts
Comments

Archive for oktober, 2013

Prins Fabrizio Salina är den siste riktige adelsmannen av sitt hus: han kan själv se att hans söner alla är ovärdiga (en var det inte, men han rymde till London och blev handelsman. Så kan det gå). Hans döttrar är förvisso bättre, och fostersonen Tancredi är storslagen. Ändå: han är den siste Leoparden, vilket är såväl huset Salinas heraldiska vapen som titeln på Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman om honom.

Don Fabrizio är vid bokens början väl inne i medelåldern. Han lever gott på sina ägor, säljer av en lite bit om det kniper, och ägnar sig åt astronomin. Hans enda syfte i livet är att undvika tråkigheter. Dessa söker dock upp honom nu, ty det är dags för Italiens enande, och Garibaldis trupper når även det sovande Sicilien. Snart måste man inte bara åse politiskt krumbuktande och allmänt stök, men den utfattige Tancredi tycks också på väg att välja att förena sig med en rik arvtagerska till ett revolutionens kreatur: en fixare och samlare, gnidig och obildad, men rik, o så rik. Fabrizio får »svälja paddan«, som han själv uttrycker det.

Det är dock egentligen en roman där mycket lite faktiskt händer: mer reaktioner på vad som händer utanför, och framåt- eller bakåtblickar. Eller för den delen filosoferande över varför Sicilien aldrig tycks förändras, alltid tycks vara långt efter resten av världen. Don Fabrizio försöker parera livets stötar, men inte mer, och inte ens detta lyckas alltid särskilt väl. Till slut molmar ju allt i mull.

Det är långsamt, vackert, insiktsfullt och ofta med en ironisk glimt – inte helt olikt de ideal som Fabrizio och Tancredi själva ville leva upp till.

Read Full Post »

Trots att jag egentligen borde sluta köpa böcker av samma typ som Mikael Parkvalls Vad är språk? så var det svårt att motstå – den för bibliotek avsedda överskottsupplagan var ju så billig. Mycket i den var som väntat sådant som redan stötts på på annat håll, även om vissa frågor, som de om det finns några språkliga universalier var nya (sammanfattning: de som finns är mycket få, och förutom grundregeln att inget språk är så inflexibelt att det inte kan användas för att säga allt som kan uttryckas på något annat språk (det är bara en fråga om hur långrandig man måste bli), så är det bara några få generella regler som tycks hålla, som i vilken ordning ett språk skaffar sig grundord för färger).

Parkvalls bok är dock betydligt bättre än mycket annat i den vägen jag läst: vetenskapligt på en hyfsad nivå, med läsanvisningar, lättläst utan att bli infantil, med en förmåga att ta ut svängarna ibland. Stycket om hur grammatisk komplexitet kan uppkomma är också bra, och visar varför Esperanto aldrig kan bli ett vardagsspråk utan att samtidigt skaffa sig en hop undantag mot reglerna (det grammatiskt knepiga kan bland annat uppstå eftersom det är uttalsmässigt praktiskt).

Det är inte en speciellt tjock bok, men allt tycks välfunnet och man lämnas inte med några stora frågor, men möjligen en del att tänka på. Gott så.

Read Full Post »

Av de böcker som Klara Johanson gav ut under sin livstid är En recensents baktankar den mest egenartade: essäsamlingar är förvisso inte någon vanlig genre (även om den var livligare under hennes livstid), men aforismer är art en som numera slutat odlas. Inte heller denna benämning är dock bra: aforismer bör ju bara vara kortare meningar, inte enstaka stycken (även om dessa kan vara nog så bitande).

Texterna är i vilket fall tematiskt ordnade efter årstiderna, och blandar tankar och litteratur och liv med naturskisser, ofta mycket goda sådana – dessas kvailtet är jämnare än det övriga materialet, även om det också innebär att topparna i detta är högre än i det där miljön skildras.

Vi kan ta ett exempel, som jag fann tänkvärt. Det är lite åldrat, men själva grundtanken är klar och fortfarande användbar sedan dåtidens grummel fått sjunka undan något:

Äldre personer jämrar sig beständigt över ungdomens förnekande av all auktoritet. Men de tar dessvärre fel, ty ungdomen är svårt hemfallen åt auktoriteter, fastän sådana som de äldre inte känns vid.

Ofta är hon dock betydligt elakare, alternativt mer svårpenetrerad: hon citerar på tyska och hänvisar till numera glömda romantiker; angående detta skriver hon förresten själv att upplysningar om vad som behandlas bara är ett sätt för författaren att se ned på sina läsare.

Vare därmed hur det vill, läsbar och mycket läsvärd är hon likfullt

Read Full Post »

Den svenska litteraturen är inte direkt svältfödd på bra deckare riktade till barn; LasseMaja är långt ifrån först på scen. Förutom sådana stjärnor som Ture Sventon, mästerdetektiven Blomkvist och Tvillingdetektiverna finns även Nils Olof-Franzéns Agaton Sax, tidningsredaktör från Byköping, expert på gräliska språket, och allmän idiot.

I alla fall i sin första bok, Agaton Sax klipper till, uppvisar han samma idioti som så många andra amatördetektiver: en vägran att samarbeta med polisen taget till det patologiska. Han är visserligen själv misstänkt för att vara den som prånglat ut oerhörda mängder falska brosniska kronsk, men i alla fall: bevisen mot honom är knappast vattentäta, och när han till slut, efter att flera gånger ha försökt smyga på skurkarna, upptäckts, jagats, smitit undan och sedan börjat om igen, med samma resultat, faktiskt har fått reda på var de kan återfinnas så går han ändå inte till polisen, utan bestämmer sig av ren ärelystnad att sköta allt själv. Rätteligen borde han bli tillfångatagen och skjuten, istället för bara tillfångatagen.

Detta är egentligen bara det tydligaste exemplet på  ett allmänt problem: fart har fått ersätta tanke, och om man för ett enda ögoblick stannar upp och funderar över handlingen så faller den samman. Detta gör att det till skillnad från t.ex. Ture Sventon knappast är riktigt njutbart för mogna läsare, som förvisso kan få viss glädje av att känna igen de förvridna namnen på länder och liknande, men annars måste uppleva boken som allvarligt underskattande. Att sedan Agaton tydligen blir fysisk illamående av att skurkarna äter – hemska tanke – vitlök ter sig snarast som dumt komiskt, även om det vid skrivandet knappast framstod som speciellt konstigt.

Read Full Post »

Det skall mycket till för att en bok som ytterst handlar om den katolska synen på nåden och frälsningen skall bli riktigt läsvärd, men Graham Greene lyckades med Makten och härligheten. Boken handlar om en namnlös präst i ett kommunistiskt Meixko. I hans delstat har kyrkorna rivits, prästerna fördrivits, dödats eller tvingats gifta sig, men han kämpar ändå vidare. Han vet att han är en dålig präst, som super, har en oäkting och egentligen inte har det sinnelag som krävs för att själv kunna nå himlen om han skulle hamna i myndigheternas grepp, men stoltheten i vetskapen att han är den ende som är kvar får honom att fortsätta bortom vad som rimligen kan förväntas.

Han försöker faktiskt någon gång fly, bara för att hämtas av ortsbor som behöver honom, han börjar försöka undvika byar när en nitisk polislöjtnant börjar ta bybor som gisslan för att få dem att tala: får han redan på att byn de hämtats från hyst prästen skjuts de. Samtidigt framställs denne löjtnant inte som en heltigenom ond människa, utan en som faktiskt tror att han gör nytta genom att rensa bort de i hans ögon giriga, onyttiga prästerna.

Men vår huvudperson kämpar alltså vidare: han tycker själv han orenar sakramenten, men hans stolthet håller honom kvar även efter det att byborna blir för skrämda att ta emot honom. Samtidigt grubblar han på sitt gamla, lata men respektabla jag från tiden innan revolutionen, och hur han verkligen började gå ner sig när de övriga prästerna inte längre hjälpte till att hålla honom uppe.

Som sagt, en bra bok om den kristna nåden. Inte fy skam.

Read Full Post »

Michael Nordbergs »Renässansmänniskan« är precis vad undertiteln antyder: en översikt över 1400-talets Italien – myter och verklighet (de där citattecknen är alltså en del av titeln), med en viktig precisering: det är främst Norditalien, och i synnerhet Florens, som får representera verkligheten, medan myterna är något mer geografiskt utsmetade.

Myternas ursprung? Främst Burckhardt. Förutom att vara tråkig hade denne tydligen alltså tokfel när han hävdade att renässansens människor upptäckt individualismen. Det att han inte understödde påståendet med några argument borde ju vara ett rätt tydligt tecken på detta, men tydligen så är inte historiker bättre än andra på att ifrågasätta auktoriteter – för övrigt något som inte heller det var en stor grej under perioden enligt Nordberg. Annat som renässansmänniskor och humanister inte var: glada hedningar (eller ateister), jämställda, kapitalister, goda familjefäder (detta då de oftast var döda; när män gifte sig i hög ålder blev resultatet tydligen inte bara änkor utan också en drivbädd för misogyni; det är inte konstigt om kvinnor anses som barnsliga och oansvariga när de närmsta exemplen i många fall är en tonårig hustru).

Det är alltså ett rätt tydligt mönster: enligt det enkla schemat att allt gott hör till italiensk renässans och allt ont nordeuropeisk medeltid har diverse åsikter och attityder påtvingats florensborna, ofta helt utan källstöd (ett belysande exempel: i fråga om jämställdhet var den franska hovkulturen betydligt mer öppen än den italienska, där kvinnor i betydligt högre grad reducerades till en potentiell moder till söner). Det bör väl sägas att inte heller Nordberg alltid är helt övertygande: även om hans grundtanke om att 1400-talet inte var något rakt brott mot tidigare åldrar är rimlig så hade han i vissa fall förhoppningsvis kunnat ta till mer än enstaka exempel för att bevisa positiva utsagor. Han skriver dock läsvärt, och använder i de flesta fallen källor på ett sätt som tycks intellektuellt försvarbart. Hans bok framstår därmed som ett välbehövligt korrektiv.

Read Full Post »

För att ha gett namn åt genren är Juvanalis Satirer idag rätt bettlösa: det är inte bara det att det romerska samhället ibland är väldigt långt från dagens (andra gånger betydligt närmre; girighet och högfärd är inga nyheter), utan formatet med indignation på vers gör också att någon slagkraft förloras i regler för betoning och stavelseräkning (i synnerhet i översättning, även om Bengt Ellenbergers tycks god).

Sedan är vissa saker sådant som man idag knappast skulle kunna framföra klagomål på, och då inte bara sådant som Egyptiernas mångfald gudar eller kannibalisitiska religionsstrider (?!), utan även hur osmakligt omanligt det är med bögsex eller koketterande med grekisk bildning. Ej heller kvinnor ges någon postivi bild: den kända fråga om vem som bevakar väktarna gäller egentligen vem som ser till att vaktposterna inte själva knullar hustrun, trots att förhindrandet av sådant är vad de anställts för (här kan skjutas in att Ellenbergers förråd av kraftuttryck ger ett lite småängsligt uttryck, och dessa därför torde åldras snabbare än översättningen i stort förtjänar).

Annars finns det ytterligare ett par väl kända ställen: här får man läsa om bröd och skådespel, om att en perfekt hustru är en sällsynt fågel, ja, en veritabel svart svan, och att man istället för makt eller pengar bör sträva efter en sund själ i en sund kropp: Juvenalis kan ibland bli lite förnumftig, även om han för det mesta är upprörd.

Det är läsbart, men som satirer och kritik är det väl åldrat. Som kulturhistorisk källa är det dock oskattbart.

Read Full Post »

Bokmässan 2013

Bokmässan 2013 besöktes med Markus lägenhet som operationsbas och en inte alltför stor resväska som fraktmedel; således var jag tvungen att i alla fall hålla igen något, och den totala skörden slutades således på 29 böcker (tre av dessa var dock inte bara mitt fel: två vanns i en litteraturquiz (tekniskt sett lottades jag som tvåa, men vinnarna hade ännu mindre plats och gav mig en bok vardera) och en gavs bok gratis i SvD-montern).

En ovanligt stor andel av dessa var serier: förutom av paret Berglin också av Martin Kellerman, Lina Neidestam och Nanna Johansson. Till dessa kan nästan räknas en illustrerad översikt över nordiska väsen – dedikerad, och med en teckning av Kraken för att jag hade en Lovecraft-tshirt. Andra som fått dedikera: Henrik Arnstad och Ulf Ellervik, Neidestam och Berglin, samt Mattias Boström (som skrivit en bok om Sherlock Holmes).

Av dessa hördes också Arnstads och Ellerviks seminarium respektive föredrag, på samma secen men med olika tema: Arnstad var med och debatterade fascism och hur främlingsfientliga partier är på frammarsch, i första hand syftande på de i Norden (där Sverige tack och lov verkar vara det där övriga partier hanterar dem med störst anständighet), medan Ellervik, något överentusiastiskt, meddelade kemivetenskapens ståndpunkter i ett antal frågor relaterade till mänsklig njutning.

Sedan plockades lite annat också upp: såväl Ovidius Metamorfoser som några av Plutarkos Levnadsteckningar, Bhagavad-Gita och Agneta Horns memoarer hittades bland de smalare förlagen, och från de större fick jag tag på såväl Fredrik Sjöbergs senaste som Madame Bovary och ett frågespel med litteraturtema (som verkar skitsvårt).

Riktiga seminarier besöktes dock få, eftersom de var så utspridda och jag inte tyckte det var tillräckligt många som var intressanta nog att lägga extrapengar på. Därför sitter jag nu bara med första delen av Bengt Liljegrens Churchillbiografi, utan att ha hört på tillhärande seminarium, ej heller det om bokserien Sveriges historia, vilka två annars var de som låg närmast till hands.

På det hela taget dock en lyckad mässa, speciellt som jag fick återse Sveriges framsida och där boende personager.

Read Full Post »

« Newer Posts