Jag vet inte riktigt om Terry Pratchett försökte experimentera när han skrev Eric, eller om han verkligen kände att halva längden mot det normala var precis vad historien behövde. I vilket fall var resultatet inte heltigenom lyckat: titelrollen får väldigt lite utrymme jämfört med Rensvind, vilken Eric lyckas hänkalla ur Skivvärldens helvete som sin personliga demon för att på så sätt kunna leka Faust, och de ytterligare bifigurer som dyker upp (tydligen var en av Rensvinds förfäder Skivvärldens svar på Odysseus) får heller inte riktigt den plats de behöver.
Det hela är naturligtvis långt ifrån tråkigt, och idén med ett helvete som förvärras av en ny demonkung som istället för den gamla elden och svavlet satsar på ansiktslös byråkrati för att plåga själar har vissa poänger, men varken den, den korta driften med aztekerna eller vändan till trojanska kriget blir så mycket mer än korta scener, utan påminner snarast om den rapsodiska naturen som präglade de tidigaste böckerna, om än med mer stil. Snabbläst, någorlunda underhållande, men med en kvardröjande längtan efter något matigare.
Lämna ett svar