På förhand fanns det två orsaker att vara orolig inför läsandet av Lars Lönnroths Det germanska spåret: dels det som alltid finns där när någon ger sig in i detta Messinasund och har att navigera mellan att å ena sidan inte tillräckligt övertygande erkänna hur idéerna om germanerna var en bärande komponent i nazismen och att å andra sidan inte pålägga dem ett alltför stort ansvar, dels att baksidestexten talade om modern fantasy i Tolkiens och Martins tappningar: även det ett oroande ämne där annars säkra styresmän lätt förliser.
I efterhand kan konstateras att Skylla och Karybdis passerats utan incidenter och att den moderna fantastiken nästan lika lyckligt navigerats. Lönnroth lyckas påpeka det avskyvärda i nazismens bruk av germanerna utan att mena att de gjorde sig skyldiga till totala missuppfattningar, samtidigt som han pekar på hur studier av materialet även kan vara givande idag. Han är dock måhända lite väl vänlig mot Tolkien, som förvisso var långt ifrån någon nazist likväl lät vissa idéer besläktade med deras krypa in. Diskussionen av modern fantastik är kortfattad, och förutom Tolkien nämns Martin kortfattat, liksom Neil Gaimans nyligen utgivna tolkning av Eddan.
Huvuddelen av boken utgörs dock av vad en genomgång av forn- och medeltida germansk litteraturhistoria. Här är kanske en förklaring på plats: Lönnroth erkänner villigt att mycket av det stoff som behandlas inte kan ses som helt självständigt, och strävar vanligen efter att peka på influenser utifrån, men hävdar samtidigt att det finns gemensamma nämnare som i flera fall enklast förklaras av ett gemensamt arv. Ämnet är nästan helt litteraturhistoriskt, och det lämnas t.ex. inte utrymme till spekulationer om historiciteten i Beowulfs mindre fantastiska partier.
Det mest intressanta i boken var kanske inte så mycket det nordiska materialet som det engelska: Beowulf är välkänt, men det finns även andra traditioner som visar på självständig behandling av de gamla versformerna och hur de fylldes med kristet innehåll i elegier och historiska skildringar. (Det finns en ironi i att en invasion av ättlingar till nordbor var vad som förde den engelska litteraturen bort från denna tradition). Den övergripande skildringen av hur den isländska litteraturens form utvecklades (alltså inte de enskilda verken, men hur man gick från den tidigare episka diktningen till verk som blandade poesi och prosa och senare hamnade i sagalitteraturen) är likaså givande.
Trots att boken inte är speciellt tjock får den mycket sagt, och det är inte mycket man saknar – kanske en diskussion av den tidigmoderna göticismens litterära verkningar; dess mer akademiska sida behandlas kortfattat men väl, men det hade varit intressant att få något till livs om hur de tidiga poeterna, från Skogekär Bergbo till Bellman i alla fall tog upp namnen på nordiska gudar. Omfånget är dock bra nog som det är, och den försvarar med lätthet sin plats i hyllan.
