Vid omläsning i mer maklig takt framgår det att den vanliga beskrivningen av Liftarens guide till galaxen som en »trilogi i fem delar« kanske lika bra skulle kunna beskrivas som en »duologi i fem delar« (om vi bortser från petigheter om att alla delar i en duologi eller trilogi skall vara fristående): The restaurant at the end of the universe slutar vid en punkt där de flesta spår verkar ha nått om inte slutet så i alla fall en stor rastplats: Zaphod har fått gjort det där som de avskurna delarna av hans hjärnor ville att han skulle göra, Arthur är tillbaka på jorden, och i alla fall en approximation av frågan om livet, universum och allting har ställts.
Ändå är det inte en bra plats man lämnas på: Zaphod och Trillian lämnas lite hängande i luften, och Ford har precis träffat en flicka man redan vet snart kommer dö. Jorden har inte blivit oförstörd, utan man har bara rest i tiden, och med Arthur har kommit människans förfäder: de idioter som en annan civilisation lurat iväg för att bli av med.
Innan dess har det förvisso varit en del av Adams galna vishet: vad som skulle hända om man verkligen fick perspektiv på tillvaron, titelns restaurang, kor som vill bli ätna, en man som tillbringar ett år död för att slippa skatt, och så härskaren över universum (och hans katt), och man vet ju att det kommer fler delar, så det är OK.
Så, ja, det är en andra bok: lite färre helt nya grejer, en del fantastiska citat, lite infodumpar, och så mer Marvin (som trots vad han kallas inte verkar särskilt paranoid).
Lämna ett svar