Feeds:
Posts
Comments

Archive for mars, 2025

I fjortonde albumet Lumberjanes, X marks the spot, går de på skattjakt. Och inte bara efter en skatt, utan flera: den skattkarta de hittar har massor av kryss! Men när de kommer fram hittar den inte piratguld, en magisk artefakt, godis eller ens nya skattkartor, utan en … trasig staty av en kvinna. Som Ripley lagar med glitterlim. Och som då börjar leva igen.

Tromatikós visar sig inte vara en trevlig kvinna, utan ett monster som de grekiska gudarna en gång haft problem med: hon äter upp magiska krafter, och när hon får höra att Ripley en gång kunnat skriva om verkligheten och skapat magiska kattungar blir hon extremt intresserad och kidnappar såväl Ripley som katter. Hon visar sig även kunna frammana mardrömmar, vilket för såväl Ripley försök att fly som de andras försök att rädda henne knepiga.

Detta känns som ett veckans avsnitt: det är möjligt att vi kommer återvända till Tromatikós , men i så fall blir det knappast förrän sommaren nästan är över och det snart är dags att återvända hem.

Read Full Post »

För att uppmärksamma 50-årsdagen av J.R.R. Tolkiens död gav Norstedts ut en liten volym kallad Ringens återkomst, med korta texter från sju olika skribenter som ger olika perspektiv på Sagan om ringen. Urvalet är brett, från Finn Zetterholms tämligen personliga berättelse om Hompen, via Inger Edelfeldts minne av hennes arbetet med att illustrera Tolkiens berättelser till Nathan Hamelbergs essä om musikens roll i Arda (och i viss mån musik som inspirerats av Tolkien).

Ett par av texterna lägger sig mer åt det akademiska, ett par åt det personliga. Judith Kiros text om hoppet lägger sig snarast åt det humoristiska-akademiska, med fotnötter och diverse lustifikationer (men visar också på att författaren verkligen grävt ner sig i diverse obskyriteter). Jerry Määttä skriver om hur Tolkiens erfarenheter från första världskriget påverkade hans skrivande, Maja Hagerman om hur texten använts politiskt.

Om något saknas, förutom fler texter, är det väl ett par illustrationer, i synnerhet av Edelfeldts text. Annars är det bara att rekommendera detta för den Tolkienintresserade.

Read Full Post »

När jag recenserade Olaf Stapledons Last and first men betvivlade jag att någon annan fiktion på samma skala stod att uppbringa. Håll min öl, sa väl inte Stapledon, men han hade i alla fall en bok till på lager: Star maker, som får den tidigare att framstå som direkt futtig. Upplägget är att en stackars engelsman en dag får sitt sinne utskjutet ur kroppen, och låter detta simma runt i universum fram till det stöter på andra liknande sinnen, och tillsammans med dessa upplever hela universums historia, från de första trevande civilisationerna fram tills dess entropin sakta slukar de sista lämningarna av intelligent liv.

Det är en hel del olika idéer om livet bortom stjärnorna som får paradera: symbiotiska intelligenta varelser, rörliga träd, insekter med svärmsinne och levande skepp. Idéerna med okroppsliga sinnen och telepatisk kontakt undviker en del av de problem som annars plågar storskalig science fiction, men eftersom de också möjliggör kontakt mellan olika tidpunkter förefaller de katastrofer som målas upp knappast så oundvikliga som det sägs.

Stapledons astrofysik är idag åldrad: han har fel om hur stjärnor åldras, han tycks tro att de är mestadels solida, och flera av de himlakroppar vi idag känner till finns inte på hans horisont. Hans celesta mekanik är likaledes suspekt. Hans syfte är dock kanske inte strikt sett vetenskapligt, utan snarare andligt. Titelns stjärnmakare är en svårgreppbar demiurg i färd med att skapa universum efter universum, med något outgrundligt syfte. I sista kapitlet framgår att denna demiurg är långt bortom de enkla etiketter vi normalt sätter på gudomligheter: allsmäktig, möjligen, men inte vad vi skulle kalla en kärleksfull gud.

Om detta måhända tycks svårvält så är det nästan värre med den självcentrering som trots allt finns: låt vara att boken skrevs 1937, men en av dess huvudpoänger är att en av de främsta kriserna i en arts utveckling är ungefär den jorden stod vid då, mellan vad vi kan kalla inskränkt nationalism och universell humanism. Likaså visar sig just vår galax vara en av de mest viktiga i detta universums historia. Det enda försonande draget i narcissismen är att människorna bara är en fotnot i denna.

Star maker är alltså en mycket egenartad bok. Den har ingen handling i konventionell mening, och trots ett berättarjag framstår den som lika delar filosofisk meditation som galaktisk historia. Den kommer troligen likt sin föregångare älskas av vissa läsare och starkt ogillas av lika många. Trots att många detaljer bevisligen är orimliga har den dock ett fast grepp om något väsentligt: vårt universum enorma skala, och alla de under som kan finnas där ute.

Read Full Post »

Kent drabbade mig i precis rätt tidpunkt i livet, i de där tonåren när musik kan vara bland det viktigaste i livet. Samtidigt passade de mig som hand i handske: redan någorlunda etablerade med ett par utgivna skivor och mycket mer på väg, lagom pretentiösa även för en ung man från en håla än mindre än Eskilstuna. Förvisso gled de bort lite när jag hamnade på universitet med fast internetlina och plötsligt hade all världens musik tillgänglig, inte bara de cd-skivor jag kunde undvara pengar för och försöka lyssna på i en halvkass stereo hemmavid. Så vi gled isär, lite: efter att ha älskat Vapen & ammunition lyssnade jag mindre på det som kom efteråt, även om det till skillnad från mycket annat från ungdomsåren aldrig heller heller tonade bort.

Att plocka upp Linus Kuhlins bandbiografi Ett tidsfördriv att dö för var därför ett enkelt val: en chans att rekapitulera. Det är en på det hela taget kompetent, om än kanske ibland lite väl urskuldande eller stilosäker genomgång utifrån vad andra skrivit, och vad folk som stått bandet någorlunda nära sagt: inga av medlemmarna, vare sig de fyra som blev kvar eller de två som lämnade(s) har medverkat med intervjuer. Den här typen av böcker skrivs väl nu inte främst med total objektivitet som ledstjärna, så sådant kan för all del överses med.

Det mest spännande är väl kanske de intervjuer med olika fans som interfolierar de annars kronologiska kapitlen. En av de teser som drivs är hur nära Kent stod just fansen, och ville att dessa skulle få känna sig sedda och delaktiga. En annan är den om integritet: hur bandet rätt snabbt bestämde sig för att inte kompromissa med det viktiga (en del kommersiella samarbeten blev det, men mot skivbolag och media hölls linjerna). Annars är det någorlunda rakt på: spelningar, skivsläpp, recensioner, några interna bråk eller polisanmälningar, observationer om teman eller musikalisk utveckling.

Kuhlins biografi är väl ihopsatt och läsvärd för den med musikintresse, men om man inte älskade bandet tidigare finns knappast anledning att läsa. Gott nog ändå.

Read Full Post »

Andra samlingen med Ironhearth, Choices, är den som borde sätta tonen bättre: nu vet vi ungefär var Riri kommer ifrån, dags att se mer av hur hon fungerar. Inte så värst bra, än så länge, visar det sig: hon åker på stryk mot en mindre känd skurk, hon landar mitt i efterdyningen till en terrorattack, och hon ger sig på att invadera ett Latveria i kaos (Doktor Doom har lämnat tronen).

Förutom allt detta har hon ett par erbjudanden att ta ställning till om vem som skall finansiera henne, och en bara måttligt hjälpsam digital kopia av Tony Stark att försöka samarbeta med. På något sätt lyckas hon få ihop det hela, även om det verkar gå aningen för snabbt att ena stunden ha problem med en B-skurk och i nästa ta hand om en flock Doombottar, och sedan försöka styra upp ett helt land. Cyniskt är det i vilket fall inte.

Skall man klaga på något är det snarare läsflödet: ibland skall ett uppslag läsas sida för sida, ibland som just ett uppslag, och det är inte alltid det framgår supertydligt. Teckningar och färgläggning är annars rena och tydliga. Jag gillar, men är inte säker på om jag vill fortsätta följa ner i kaninhålet av olika Iron man-historier som lär grena ut sig från denna.

Read Full Post »

Jag visste inte vem Peter Bryngelsson var innan jag läste hans Sagan om Sagan om ringen. Nu gör jag det, ungefär. Hans bok är nämligen inte bara en litterär betraktelse, utan lika mycket en berättelse om den svenska instrumentala, alternativa musiken på sjuttiotalet (via främst Bosse Hansson), kompletterat med politiska betraktelser, utvikningar om hippies, inblickar i Bryngelssons barndom och annat. Allt detta är mer intressant än vad jag fått det att låta som, men likfullt inte anledningen till att jag plockade upp boken.

Bryngelssons läsning av Tolkien är uppenbart inte allomfattande: han verkar ha läst Sagan om Ringen och Bilbo, men knappast mer än så (vid något intresse undrar han exempelvis över vad trollkarlarna egentligen är för ena figurer). Det vore mycket möjligt att peka på enkla misstag, eller antaganden som verkar lite för dumma för att man skall kunna ta dem på allvar. Men detta vore aningen orättvist, för på mer övergripande plan har han ofta goda poänger, som att tredje ålderns Midgård verkar vara en utopi när man bortser från Sauron med underhuggare: det verkar inte finnas några religiösa, ekonomiska eller romantiska konflikter bortom den enda stora (en liten brasklapp här för att han verkar ha glömt Säcksta-Baggrarna).

Problemet med boken är inte heller att en stor del av den verkar vara en något besviken vidräkning med att så mycket av Sagan om Ringen inte är det magiska äventyret i den första delen utan snarare en våldsam serie strider parat med konservativ monarkism. I sig är detta inte en felaktig observation, inte heller att Sagan om Ringen vunnit gillande hos fascister, speciellt hos de som har en mer miljövänlig profil. Ej heller är egentligen skildringen av hur diverse vänsterflummare uppskattade den så tokig.

Nej, problemet är snarast dess brist på fokus: en skildring av politiskt användande av Tolkien vore intressant, likaså musikalisk. Eller för den delen diverse essäer om blandade aspekter. Men nu blir det några delar av detta, några delar om ditt eller datt, ibland ganska långt från Tolkien, utan vare sig någon riktigt övergripande tes eller stor variation. Det är inte riktigt tråkigt eller ointressant, men det känns som det saknas en riktig idé om vem boken riktar sig till.

Read Full Post »

Jag förstår att William Gibsons Neuromancer vann priser. Jag kan se hur den tilltalar folk som gillar science fiction som inte hittar på alltför mycket ny fysik (däremot möjligen en del biologi), men har nedgångna samhällen, jättelika bolag, artificiell intelligens och liknande. Problemet är att jag inte hör till dem.

Vi börjar i Japan: Case är en före detta datacowboy, en tidigare hackare som brukade utforska cyberrymden och ta sig in bakom jätteföretagens elektroniska försvar. Nu har han dock insett att när hans före detta uppdragsgivare förstörde vissa nerver med ett toxin så var detta permanent. Hans pengar har gått till dyra specialister, han har förlorat det han tyckte var roligast, och nu är han på väg att kasta bort sitt liv som småskalig fixare. Han kanske inte tänker kasta sig framför ett tåg, men det är inte långt ifrån.

Då kommer någon in i hans liv: Armitage, en före detta militär som vill ha med honom på en stöt och har ny teknik som kan fixa Cases nerver, och Mollgy, en gatans legosoldat med extra hårdvara. De rekryterar fler specialister, men det visar sig också att den som drar i trådarna är en AI som verkar ha som mål att befria sig från sina bojor.

Det mest imponerande är snarast hur mycket som senare kom att återkomma i andra verk: en cyberrymd man rör sig i som i vanlig rymd, extensiv cybernetik, en värld med svaga regeringar och megaföretag, ett intresse för japansk kultur, frågor om identitet. Men imponerande är inte nödvändigtvis detsamma som intressant, och även om jag läst mindre spännande framtidsskildringar var denna ändå inte riktigt min likör.

Read Full Post »

« Newer Posts