För nöjes skull

Inför Linnéjubileet för två år sedan framtogs ett flertal böcker, bland annat System och passion: Linné och drömmen om naturens ordning av Helene Schmitz, en bok som blandar texter om Linnés systematisering av växterna, inklusive de försök som gjorts av andra och vad som kom senare, med praktfulla fotografier av representanter för de olika klasser han använde – klasser som baserades på antalet ståndare, med underklasser efter antalet pistiller, vilket Linné själv pikant betecknade som äktenskap mellan så och så många män och så och så många kvinnor.

Boken är uppdelad så att de längre texterna om någon aspekt av Linnés verk varvas med lika långa serier med fotografier. De längre texterna är väl genomarbetade, och ger god inblick i såväl den tradition Linné verkade i som den tradition han själv startade, och belyser dels starka sidor hos Linné – en förmåga att inse att hans system inte var optimalt och en vilja att i åtminstone vissa fall anpassa kartan efter verkligheten –, dels svagare – ett halsstarrigt vidhållande vid att hans system trots allt var det bästa tillgängliga och en oförmåga att ge vika för andras åsikter. Även den med ett i andra mer flyktigt intresse för systematik kan lätt fängslas av den entusiasm och kunnighet som dessa texter skrivits med.

Fotografierna, å sin sida, är lite svagare: det extremt korta perspektivet tycker jag förtar lite av charmen, och vissa blommor tål inte alls behandlingen och ser nästan lite sjukliga ut. När det dessutom ibland bara är själva blomman och inte de blad man normalt ser med den blir det hela lite väl avskalat och vekt. Vissa blommor ger heller inte mycket utrymme att bedöma om Linnés principer var sådär fantastiska – jag tycker i alla fall att alla ståndarna hos de blommor som skall ha två korta och två långa ser ut att vara ungefär lika långa – vilket ju ändå var det ursprungliga syftet med avbildandet. I bildtexterna verkar dessutom diverse skiljetecken försvunnit lite väl ofta. Å andra sidan är många mycket vackra – i synnerhet när röda blommor avbildas gör den svarta bakgrunden att det hela liknar härligt sinnliga oljemålningar.

Till sist finns även ett litet problem i hur text och bild ordnats: nu kommer det första bilderna direkt efter förordet, vilket gör att allt tal om ståndare och hermafroditiska blommor för en lekman blir lätt ogenomträngligt. Detta är dock något som snart repareras och vägs upp av de allmänna styrkorna, och för den som funderar på vad det var Linné egentligen åstadkom, eller bara vill ha en kaffebordsbok med blombilder, torde detta vara ett utmärkt köp.

Read Full Post »