Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Foto och konst’ Category

Från besöket i Venedig för tre år sedan följde en stor, tjock fotobok med stadens konst med. Denna har nu lästs för påminnelse om vad som sågs då. Som sådan fungerar den väl: även om det inte är samma vackra kvällsljus vid Markusplatsen, så är konsten och interiörerna desamma, i vissa fall nästan bättre, särskilt mosaikerna i Markuskyrkan och liknande.

Som konsthistoria är den kanske något över min nivå (även om jag kan lista ut en del av termerna, i synnerhet vad gäller den religiösa konsten), men det är ändå trevligt att återse Titian, Canaletto, Tintoretto och de andra. Som påminnelse är det bra, men som litteratur kanske inte så värst fantastiskt.

Read Full Post »

I SF-bokhandeln hittade jag en förtjusande liten (nåja; folio-format) bok: Lady Cottington’s fairy album av Brian Froud, vilken utger sig för att vara en kopia av ett album som nämnda dam på sin sextonde födelsedag, 13 januari 1904, lyckades slå igen om och fånga avbildningar av en hoper älvor i.

Boken skall egentligen ha föregåtts av en tidigare volym med pressade älvor, men det var inget problem att ändå ta till sig innehållet, trots att det förutom platta oknytt även finns en historia häri: boken skall från början ha tillhört lady Cottington’s äldre, döda syster, och på varje uppslag har denna på vänstra bladet placerat ett foto av en älva och skrivit en kort anteckning, medan den yngre systern har fått fatt på en eller flera bevingade varelser på det högra och sedan kommenterat dem och sin systers text. Snart framgår dock att den äldre systerns kontakter med älvorna inte var så oskyldiga som det till en början verkade, och att de troligen har något att göra med hennes allt för tidiga bortgång.

Det är en rätt trevlig, om än mer charmfull än djup, bok: älvorna är förtjusande okynniga och de båda damerna nästan lika förtjusande oskyldiga (speciellt när de får brev från onkel Henry i Paris, där han tycks ägnat mesta tiden åt att umgås med det lätta gardet). Teckningarna och fotografierna är trevliga, och på det hela taget är det en skoj, men långt ifrån oundgänglig bok.

Read Full Post »

Egentligen borde jag ju läst Umberto Ecos On beauty före Om fulheten (den förra är slut på förlaget i svensk utgåva, och har därför lästs på engelska), men nu är det som det är.  Ämnet har i vilket fall varit ett populärt sådant genom tiderna, vilket gett författaren alla möjligheter att välja och vraka ur den västerländska (undertiteln är A history of a western idea) konst- och lärdomshistorien. Greppet är detsamma som i den senare boken: egna texter varvas med citat från tänkare eller skönlitterära författare samt bilder av konst.

Historien börjar i det antika Grekland och fortsätter sedan på den givna västerländska banan, över medeltid, renässans, manierism, barock, upplysningstid, romantik och modernism fram till dagens samhälle. Förutom att notera att detta verkar lite väl snävt kan jag inte säga så mycket om teoretiserandet; det får sådana med mer kunskaper inom ämnet göra istället – även om jag kan notera att det är i första hand mänsklig skönhet som avses, och att skönheten i naturen, i tillverkade föremål eller arkitektur visserligen tas upp men ändå inte till samma nivå. Som läsning är det rätt blandat: Ecos egna texter är för det mesta klara och intressanta, medan citaten varierar från fullt läsbara till dövande tråkiga eller filosofiskt invecklade (vilket ofta är detsamma).

Som bilderbok är On beauty fantastisk, med fina bilder på nästan varje uppslag (även om ett par av bilderna tyvärr fått egna uppslag: tyvärr då det gjort att deras fokus hamnat mitt i bindningen), och dessutom ibland utan att ta det mest uppenbara valet.

Rekommendation? Vete sjutton; jag är som sagt inte kunnig nog att säga om den historia Eco dukar upp är vettig. Förnöjsam läsning och trevligt tittande är det dock.

Read Full Post »

Inför Linnéjubileet för två år sedan framtogs ett flertal böcker, bland annat System och passion: Linné och drömmen om naturens ordning av Helene Schmitz, en bok som blandar texter om Linnés systematisering av växterna, inklusive de försök som gjorts av andra och vad som kom senare, med praktfulla fotografier av representanter för de olika klasser han använde – klasser som baserades på antalet ståndare, med underklasser efter antalet pistiller, vilket Linné själv pikant betecknade som äktenskap mellan så och så många män och så och så många kvinnor.

Boken är uppdelad så att de längre texterna om någon aspekt av Linnés verk varvas med lika långa serier med fotografier. De längre texterna är väl genomarbetade, och ger god inblick i såväl den tradition Linné verkade i som den tradition han själv startade, och belyser dels starka sidor hos Linné – en förmåga att inse att hans system inte var optimalt och en vilja att i åtminstone vissa fall anpassa kartan efter verkligheten –, dels svagare – ett halsstarrigt vidhållande vid att hans system trots allt var det bästa tillgängliga och en oförmåga att ge vika för andras åsikter. Även den med ett i andra mer flyktigt intresse för systematik kan lätt fängslas av den entusiasm och kunnighet som dessa texter skrivits med.

Fotografierna, å sin sida, är lite svagare: det extremt korta perspektivet tycker jag förtar lite av charmen, och vissa blommor tål inte alls behandlingen och ser nästan lite sjukliga ut. När det dessutom ibland bara är själva blomman och inte de blad man normalt ser med den blir det hela lite väl avskalat och vekt. Vissa blommor ger heller inte mycket utrymme att bedöma om Linnés principer var sådär fantastiska – jag tycker i alla fall att alla ståndarna hos de blommor som skall ha två korta och två långa ser ut att vara ungefär lika långa – vilket ju ändå var det ursprungliga syftet med avbildandet. I bildtexterna verkar dessutom diverse skiljetecken försvunnit lite väl ofta. Å andra sidan är många mycket vackra – i synnerhet när röda blommor avbildas gör den svarta bakgrunden att det hela liknar härligt sinnliga oljemålningar.

Till sist finns även ett litet problem i hur text och bild ordnats: nu kommer det första bilderna direkt efter förordet, vilket gör att allt tal om ståndare och hermafroditiska blommor för en lekman blir lätt ogenomträngligt. Detta är dock något som snart repareras och vägs upp av de allmänna styrkorna, och för den som funderar på vad det var Linné egentligen åstadkom, eller bara vill ha en kaffebordsbok med blombilder, torde detta vara ett utmärkt köp.

Read Full Post »

Jag är inte säker på att Om fulhet är en riktigt rättvisande titel på Umberto Ecos senaste bok. Förvisso är det fula i centrum, men många kapitel handlar om saker som bara förväxlas med det – sjukdom, olycka, kusligheter – vilket gör texten spretig. Annars består tekniken främst i att citera och kommentera olika författare genom tiderna, vilket har sina för– och nackdelar.

Fördelarna är främst att det blir en väldig genomgång av olika personers syn på fulhet, ofiltrerad. Nackdelen är väl dels att urvalet kan kritiseras (det hade varit kul att se något av Stagnelius, som kunde fått ersätta något av alla citat från Baudelaire), dels att några av de citerade styckena är rena sömnpillren. Om jag någon gång får för mig att skriva ett konstteoretiskt manifest, slå mig med något hårt i skallen – jag kommer uppenbart ändå att vara sinnesrubbad, så det kommer knappast göra någon större skada. Ecos egen text är för det mesta lättflytande och ett nöje att följa genom en konsthistoria där det fula har blivit allt mer accepterat.

För det mesta är förvisso inte de citerade texterna heller så tokiga, även om de ibland hamnar i konstiga kapitel. Det är egentligen först någon gång i mitten av det nittonde seklet som folk börjar bli oförmögna till att uttrycka sina tankar på ett sätt som inte får läsaren att bli vindögd, och det blev värre med tiden; kapitlet om futurism och surrealism och allt vad det nu är kan liknas vid en ökenvandring. På andra sidan väntar dock om icke ett land av mjölk och honung så i alla fall ett där man kan svalka sig med klart vatten, i form av kapitel om nutidens fulheter, eller snarare osmakligheter: kitschen. I avslutningskapitlet visas hur sånt som under renässansen brukades som tecken på degenererade varelser nu har blivit om inte upphöjt till skönhetsideal så i alla fall accepterat.

Jag vet inte riktigt vad som är ett rimligt omdöme; jag skulle ha velat se mer text av Ecos egen penna, men samtidigt får jag känslan att han faktiskt vill stå tillbaka och låta texter och bilder (bildmaterialet är fantastiskt, med högklassiga reproduktioner på var och varannan sida) tala för sig själva, och jag skulle nog helst ha sett att ett par kapitel fått utgå. Trots detta är ämnet så intressant att jag inte är missnöjd med de timmar jag lagt på läsningen.

Read Full Post »

Hur kan något som är så bedövande vackert också vara så bedövande, infernaliskt, vanvettigt farligt? För det är vad de är, atombomberna. Hade man inte vetat vilket vanvett de förkroppsligar och gjort möjligt, hade det inte varit för deras avgrundsdjupa farlighet, då hade man kunnat fyra av dem bara som en sorts gigantiska fyrverkeripjäser. Nu vill man egentligen inte att det skall vara möjligt att uppleva dem på något sätt, men precis som det vanvett som tog form i en annan av de krigförande i Andra världskriget så är de och förblir en del av historien, och i än högre grad en del av vår samtid. Och då måste man tvinga sin blick mot dem, och tvinga sin hjärna att inse att skönheten i dem långt överträffas av det fruktansvärda i de krafter som de utlöst. Michael Light har i 100 solar samlat 100 foton från de amerikanska provsprängningar som ägde rum i Nevadaöknen och på Stilla havsatoller. Även om skalan är så bisarr som den nu är – vissa av bilderna är från sprängningar av bomber som var kraftigare än allt som sprängdes i båda världskrigen tillsammans – låter de en ibland ana vidden av den förstörelseförmåga som kommit i händerna på oss svaga människor, även om sinnet ändå slinter: vad innebär egentligen 10 megaton?

Förutom själva molnen – som uppvisar många fler former än de ikoniska svampformer som man normalt tänker på – och i vissa fall andra direkta resultat av bomberna finns även bilder på människor som arbetat i bombernas skugga: både vetenskapsmän, fotografer och soldater som skulle tränas på krigsföring med kärnvapen. Bäst är kanske en bild på soldater som betraktar sprängningen av »Dog« (vad är det för slags människor som väljer namn på atombomber egentligen? »Dog«? »Turk«? »Zucchini«?): en ser närmast ledsen ut, en överraskad och en aning skrämd, en överraskad och imponerad, och en sorgset kontemplativ. De var posterade mer än tio kilometer från själva bomben, men snart skulle soldater placeras än närmare. På en annan bild sitter en grupp officerare och betraktar en sprängning i solstolar. Kontrasten kunde inte vara större: den bilden visar få eller inga känslor, till viss del beroende på de mörkfärgade glasögon de bär, men de ser ändå påfallande avslappnade ut. Hela bilden ger snarast intryck av utomhussolarium.

På det hela taget är det en omskakande bok som lyckas att visa på hur människan i sina händer har en kraft som tack och lov inte släppts lös i sitt egentliga syfte annat än i tämligen primitiv form. Vi bör alla hoppas att det inte sker igen.

Read Full Post »

Jag har svårt att komma på vad som är ett rimligt omdöme att ge om Gary Russels The art of The return of the king, så det får bli en kort recension. Boken är alltså en slags bildskrytbok för nördar intresserade av Peter Jacksons filmatiseringar av Sagan om ringen, och innehåller utkast och bilder på modeller som användes för att fastslå utseendet på prylar, byggnader, djur, bestar, vandöda, kläder, ja det mesta man kan se i filmerna. Mycket är skissartat, färgstudier eller sådant som inte använts. En del ser nästan exakt ut som det gör i filmen. Somligt finns att beskåda som extramaterial till DVD-utgåvorna, vilket gör att det inte är direkt nytt, och att det som är mest intressant kanske är olika detaljer. Att ge en rekommendation vad gäller inköp låter sig nog inte göras; förhoppningsvis är de exemplar man nu eventuellt kan hitta i någon boklåda (det har gått i alla fall tre år sedan jag köpte delarna som behandlar de två första filmerna på bokmässan och har sedan dess inte sett till dem) tillåtna att bläddra i, så att man själv kan fundera på om man tycker om de ger en valuta för pengarna.

Read Full Post »

Först en liten not om mitt mentala tillstånd: nej, jag sitter inte på julafton och skriver blogginlägg. Detta är, likt en del julmat, sådant som är förberett och inte har presenterats förrän nu. Med det sagt, så måste också påpekas att anledningen till att jag recenserar Wil Huygens och Rien Poortvliets Tomtar idag inte är bokens innehåll: tomtarna är av den gammaldags sort som kan ha prefixen hus- eller gårds-, och som på engelska kan benämnas Gnomes, och har således ganska lite med den stora farbrorn i rött att göra. Anledningen är istället den att den underbara filmen Trolltyg i tomteskogen, som förr (NDVB) visades runt jultid, har baserats på boken, och använder en hel del bilder ur den. På rubriksättarsvenska är det alltså fråga om en »nostalgichock«.

Boken är utformad som en närmast antropologisk studie: man får reda på vad tomtar äter, hur de bygger bo, vad de arbetar med, och hur de förhåller sig till sin omvärld, liksom hur deras kropp är konstituerad. För en fysiker är förklaringen till att tomtar är så starka som balsam: här förklaras tydligt att tomten förvisso är proportionellt starkare än människan, men att detta endast beror på skalning. Sedan förekommer även en del annat hokus-pokus med »superadrenalin« och liknande, men det är ju ändå tomtar vi talar om, så det må väl vara förlåtet. Mot slutet av boken serveras man även ett par kortberättelser om tomtar. Som litteratur betraktat är de ganska taffliga och inte speciellt roliga, men de belyser ändå tomtarnas sinnelag. Allra sist får man en sig en appell om att människan måste ta hand om naturen bättre, och förvånande nog även våra genier, vilket känns lite påklistrat. Boken känns även ibland närmast stockkonservativ: tomtefar arbetar ute med »manliga« sysslor som vedhuggning, tomtemor stannar hemma och tar hand om barnen, och i en av berättelserna sägs det gå dåligt för människor när fruarna får ta hand om pengarna.

Förutom detta finns det dock bara positiva saker att säga: texten är enkel utan att bli direkt barnslig, man får genom förklaringarna om tomtelivet sig även en del små kunskapsskärvor till spis, bilderna är överlag mycket vackra (utom förstås de som föreställer troll, som å andra sidan är precis så vidrigt fula som en nordbo förväntar sig), och det underliggande budskapet om medkänsla med alla naturens varelser är ofarligt trevligt.

Read Full Post »

« Newer Posts