Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Omläsning’ Category

Vid omläsning av Falstaff, Fakir – en utgåva från Svalan samlande det viktigaste som Axel Wallengren utgivit under denna pseudonym – står sig i princip de omdömen jag fällde för fyra år sedan: en del är rätt mossigt (i synnerhet bland de kortare uppsatser som avslutar volymen), medan annat fortfarande är fullt läsbart, inklusive de båda instruktionsböckerna för att nå professors respektive gentlemans grad och stånd, och prosa berättelserna.

Ett svårskött pastorat har främst problemet med ett alltför hastigt slut, men är i övrigt en trevlig skröna som lika gärna skulle kunna berättats av Piraten, och de resor i sällskap med favorittorparen Adrian (från Fakirens mönsterfarm Glädjefrid), Adrians moder, samt parasittorparen Kuku (som har mage att begära betalt när han arbetar utöver dagsverkena).

Den lilla texten Lyckans lexikon har en förtjänst, som lätt ses i följande citat:

Vad är en förlovning?

Det förmånliga förhållande, varigenom en ung kvinna mot rättigheten att offentligen kyssa en ung man för all framtid avsäger sig sin självbestämningsrätt.

Fakiren må i övrigt vara fylld av sin tids fördomar, men ovanstående väger upp en hel del sådant. I övrigt har dock åldern tagit ut sin rätt i lexikonet, liksom bland småtexterna: en del av dessa, som »Ny och nyttig lärobok i zoologi« har fortfarande en del nöje att bjuda på, men annat är rätt dammigt vid det här laget. Fakiren är tyvärr en klassiker där en del bör ansas bort för att det levande skall få en riktig chans.

Read Full Post »

Nu har jag börjat läsa Erik Anderssons Tolkien-översättningar: jag tänker försöka läsa dem med de äldre översättningarna vid sidan för att se skillnaden. Jag väntade mig inte alltför många allvarliga sådana i Bilbo/Hobbiten, förutom egennamn: Bilbos efternamn är det småfåniga »Secker«, Vattnadal heter något annat, Ohlmarks kanske bästa avvikelse Mörkmården har blivit det sämre Mörkveden, vilket visserligen är närmare men saknar såväl allitteration som det dovare å-ljudet, och Korpkullen har blivit det obegripliga Ramberget.

Annars är det kanske hugget som stucket. Jämför

I en håla i marken bodde det en hobbit. Inte en blöt och otäck jordhåla, där maskarna krälar och luften är skämd, och inte heller en torr och kal sandhåla där det inte finns någonstans att sitta och inget att äta; det var en hobbithåla, och en sådan är hemtrevlig.

med

I en håla under jorden bodde en hobbit. Inte en otäck, fuktig, smutsig håla full med maskar och kryp och däven lukt, inte heller en torr, kal, sandig håla utan något att sitta på eller äta. Det var en hobbithåla, och alltså var den hemtrevlig.

och  originalet

In a hole in the ground there lived a hobbit. Not a nasty, dirty, wet hole, filled with the ends of worms and an oozy smell, nor yet a dry, bare, sandy hole with nothing in it to sit down on or to eat: it was a hobbit-hole, and that means comfort.

Vilken är bäst? Tja, Hallkvist ligger nog faktiskt lite närmare i meningsbyggnad, och hennes lilla »alltså« gör mycket, men å andra sidan är Anderssons »skämd« troligen ett bättre val.

Fast inte är skillnaden så stor att man hakar upp sig på den, annat än ibland vad gäller egennamn: det är samma trevliga berättelse om den lille hobbiten som helt plötsligt finner sig ute på äventyr, på väg mot ett berg med en drake och en skatt, jagad av vättar och vargar och spindlar och alver, med bara en dolk och en magisk ring att försvara sig med, och mest tvungen att lita på sitt eget huvud när dvärgarna hamnar i knipa. Att slutet är lika reaktionärt som Tolkiens senare verk, med sina kungahyllningar och tal om gammalt blod, är väl en liten fläck, och den tidigare vimsigheten slår kanske lite mot den generella stilen. För det mesta är det dock fortfarande ett trevligt litet äventyr, alldeles lagom skrämmande.

Read Full Post »

OK, så Northanger Abbey är helt klart den minst sofistikerade av Jane Austens böcker: Catherine Morland reser till Bath, träffar människor som antingen är ytliga men säger sig tycka om henne, eller är mer komplicerade men mer pålitliga, och sedan far hon med de senare till Northanger och lär sig att inte tro på vad som står i romaner, allt kommenterat av en ständigt närvarande berättare som trots sympati för sin Hjältinna aldrig kan låta bli att ironisera.

Det är dock en heltigenom charmig bok, med en huvudperson så naiv att hon har svårt förstå att folk kan ljuga, och vars älskade är den mest charmige av Austens hjältar (möjligen kan några av de mindre önskansvärda männen tävla): de andra må vara präktiga karlar, men det är nog ingen man så gärna skulle ha över på middag som Henry Tilney.

Det är också en smula intressant att en del kommentatorer tycks tro att Catherine är mer eller mindre uppväxt på gotiska romaner: inte så! Det framgår faktiskt rätt tydligt att det är Isabella Thorpe som får henne att läsa sådana. I så fall är det väl det den enda möjligen goda gärningen hon genomförde, även om det är tveksamt med tanke på senare äventyr i Northanger.

Nåväl, nu är min omläsning av Austen slut, och mycket nöjsamt har det varit: de böcker jag tidigare inte skattade så högt har jag nu förstått mig bättre på, och de jag även tidigare var förtjust i visade sig stå rycken väl. Trevligt.

Read Full Post »

En märklig detalj i Persuasion är att berättaren vid endast ett fåtal tillfällen ironiserar över huvudpersonen: där Emma var en triumf i att hålla dem separerade men ändå få läsaren att följa huvudpersonens tankar, låter Persuasion läsaren aldrig tvivla på Anne Elliots insikt, och nöjer sig med att milt kommentera hennes förtvivlan eller lycka på sätt som lätt kan gå en förbi. Det är också roligt att ha läst Emma precis innan, för man känner lätt igen henne i Mrs Russel – mindre fantasifull, men änddock lätt bländad av det yttre och en förmåga att med välmenta råd till slut orsaka smärta.

Något annat som slår en är att detta är den enda av Austens böcker som är tydligt förankrad i tiden: att Stolthet och fördom och Mansfield Park är satta under napoleonkrigen framgår visserligen av milisen respektive flottans aktivitet, men Persuasion fastslår exakt år och månader: boken utspelar sig under den korta freden innan de hundra dagarna, och dess slutliga lycka kommer skuggas av Napoleons återkomst.

Slutligen: trots hennes rykte är detta Austen kommit att skriva vad som uttryckligen och konsekvent är en romans: visst är slutet i alla hennes böcker giftermål, men vägen dit är aldrig ensamt fokus på detta sätt. Trevligt.

Read Full Post »

Om det finns någon bok som bör läsas mer än en gång så är det Emma: även om man vet att huvudpersonen oftast har fel i sina antaganden om omgivningen, så är det roligt när man vet vad sanningen är att läsa genom det hela och se exakt vad hon borde noterat istället för det hon trodde hon såg.

Å andra sidan: de första 120 sidorna, de när Emma helt förvrider stackars Harriet Smiths huvud, är fortfarande plågsamma. När väl Mr Elton förflyttat sig till Bath för att senare kunna återvända med sin nya, pretentiösa hustru och Frank Churchill anlänt så bättrar det sig: även om Emma fortfarande blamerar sig så är det inte fullt så illa, och samtidigt som hon håller på med det kan man som sagt sitta och tolka hennes omgivnings göranden och beundra hur många ledtrådar som Austen lyckats bygga in utan att de någonsin står ut.

Emma är också unik i att det är den enda Austenboken utan en dålig ung man att se upp för; det är också den bok i vilken harmonin mot slutet förefaller närmast fullständighet, för även om Mrs Elton fortsätter vara sitt vanliga odrägliga jag så kommer livet runt Highbury fortsätta med mycken lycka att se fram emot.

Read Full Post »

Mansfield Park brukar vara den av Jane Austens böcker som tycks minst om: den mörkare tonen, de mindre tydliga skillnaderna mellan vem som är att lita på och vem som är en skurk och den timida, hårt självkontrollerande Fanny Price som internaliserats omgivningens (d.v.s. Mrs. Norris) ogillande placerar den långt från de mer uppsluppna tidiga böckerna. Dock inte av mig: bara det att man femtio sidor innan slutet fortfarande inte är säker på om inte Fanny kanske inte bör ta Henry Crawfords hand gör att den är mer spännande än någon annan av Austens böcker, och den mörkare tonen går också ihop med viss realism: även om Mrs Norris är överdriven så är hon tillräckligt rundad för att inte bara vara en karikatyr.

Något som också slår en är hur välkomponerade den är: här finns inga sammanträffanden som att Mr Collins patron råkar vara Mr Darcys moster, och det enda som inte tycks helgjutet är som vanligt slutet: att Austen säger sig villig att låta andra pennor dröja vid skuld och sorger är inte den minst uppenbara av hennes ironier med tanke på att Fanny gått med sin svartsjuka i över fyrahundra sidor medan hennes slutliga lycka bara återberättas, aldrig visas.

Svartsjuka, ja: det är lite märkligt att ett av de vanliga klagomålen på henne är att hon är så övergod när hon tycks vara den av Austens hjältinnor som ständigt går och kämpar mot en såpass otillåten känsla. Man kan ju invända att det inte vore så illa om inte miss Crawford vore Edmund ovärdig, men man är länge snarare benägen att hålla med honom i hans överslätningar än Fannys mer kritiska hållning. Läsning av henne som en svartsjuk varelse istället för en med ständigt klar moralisk blick är i vilket fall givande, även om hon i det stora förblir en person nästan för god för att vara sann.

Read Full Post »

Första gången jag läste Pride and prejudice hade jag svårt att riktigt uppskatta romanen som helhet, främst på grund av Mrs Bennet: denna genomvulgära, okänsliga, oförstående men ändå någonstans välmenande kvinna var en plåga var gång hon öppnade munnen. Detta var förvisso meningen, men det blev ändå för mycket, på tok för mycket överförd skam. Visst, det finns fler karikatyrer, men dels känns obetänksamma tonåringar mer rimliga än lika obetänksamma mödrar (och Mr. Collins är tillräckligt avlägset släkt för att man lugnt skall kunna skratta åt hans lismande), dels bidrar deras karaktär direkt till handlingen, inte bara som psykologisk förklaring eller allmän pinsamhet.

I vilket fall, andra läsningen gick bättre: Mrs Bennet är fortfarande outhärdlig, men allt övrigt var så gott som önskas kan. Mr Bennets indolens framstår tydligare, liksom den krypande förälskelsen. Intressant är också att även om boken trycker på att titelns två adjektiv bör fördelas på ett visst sätt mellan huvudpersonerna skulle en omkastning också kunna fungera någorlunda.

Sensmoralen i Sense and sensibility tycks modifierad: om Jane Bennets återhållsamhet inte direkt är att klandra framstår den åtminstone som en hjälp till de som motsätter sig hennes lycka. Å andra sidan får Elizabeths hastiga omdömen liknande konsekvenser, även om de till slut också är vad som ytterst möjliggör det lyckliga slutet. Kvar står dock varningarna för att inte ordentligt utröna vilka de uppvaktande unga männen är, liksom det allmänna tryckandet på vikten av en god karaktär före allt annat.

Read Full Post »

Som jag redan skrivit en recension av Sense and sensibility skall jag begränsa mig till ett par ytterligare betraktelser: vid omläsning är det än tydligare att det inte bara är hur känslosam man skall vara, utan dessutom i allmänhet i vilken grad man skall följa de sociala konventionerna och varför, och hur dessa bör balanseras: Marianne Dashwood med alla sina telegraferade känslor låter sig bara begränsas av de allra mest uppenbara kraven på uppfostran, medan storasyster Elinors stoiskhet gör att hon ständigt måste ta hand om sina känslor själv utan närmare stöd från de nära hon vill bespara. Det hade kanske varit bra med något brott mot konventionerna med lycklig utgång som varit tydligare än överste Brandon med sin duell, vilket bara är ett halvt sådant och egentligen inte leder någonvart.

Nästan alla personer tycks annars skapta för att nyansera diskussionen, från de godmodiga Lord Middleton och Mrs Jennings med sina retsamma kommentarer men goda hjärtan över ständigt korrekta men annars ointresserade Lady Middleton till  Mrs Ferrars och Fru John Dashwood med bara sina egna intressen för ögonen. Undantaget är väl Edward Ferrars, och det är svårt att tänka sig en kärleksroman med en mer undandragen hjälte; det är verkligen inte mycket man har att gå på för att tro på Elinors kärlek till honom.

Austens penna, med någon ironi, antingen från berättarrösten eller situationerna, är annars lika exakt och skoningslös som jag mindes den, och det skall bli skoj att fortsätta läsa om.

Read Full Post »

« Newer Posts