Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Deckare’ Category

Det finns många trådar i John Dickson Carrs Det krökta gångjärnet: det mord som begås har kopplingar till Titanic, automater (den gamla 1700-talssorten som vanligen var en människa som låtsades vara en sorts robot som låtsades vara en människa) och häxor. Samt frågor om identitet.

Boken öppnas med att den lokale godsägaren sir John Farnleigh utmanas: en person utifrån hävdar att han är den riktige sir John, och att de fick byta plats i samband med Titanics förlisning. Med sig har han en småskum advokat och Johns gamle lärare, som skall ha oemotsägeliga bevis på identiteten.

Naturligtvis slutar det med mord – men inte på den person man väntar sig. Snart dyker doktor Gideon Fell upp i utredningen, och det börjas ryckas i de mest oväntade trådar: en stackars flicka som dog ett år tidigare, det giftskåp som föurotm ockult litteratur också är lagringsplats för en halvt sönderåldrad automat, en jungfru skrämd till hysteri.

Det hela ordnar till slut upp sig, efter erkännanden och en djävulsk detalj som gör det svårt att gissa någonting. Bokens titel får också en förklaring, men den är som mycket annat inte det man främst bör fokusera på om man själv vill försöka reda ut vad som hänt.

Det är kanske inte den allra mest lysande deckare jag läst: det är lite för mycket vagheter i en del ledtrådar, och en del av förklaringen är lite väl långsökt för att det inte skall kännas som om inte taskspel så åtminstone lite osportsligt av författaren. Även om det kanske inte är en bok att anföra som det främst exemplet på pusseldeckare kan den dock sättas i händerna på någon som redan är intresserad av genren med förvissning om att den kommer läsas med behållning. Den kusliga stämningen är i vilket fall lysande.

Read Full Post »

Böckerna om Tvillingdetektiverna har vanligen titlar som direkt kopplar till något samtida fenomen. Det är dock inte alltid detta har så värst mycket med handlingen att göra. Så också med Segelflygmysteriet, som kanske lika gärna skulle kunna hetat »Knarksmugglarmysteriet«. Segelflygandet är mest en ursäkt för att placera tvillingdeckarna och Hubbe ut i den norrländska skogen, med en ilsken knarksmugglare och hans vänligare underhuggare (som ej heller tycks medveten om exakt vad han är inblandad i).

Sedan blir det vanligt spring och smygande, när de tre försöker hålla sig undan de två och sedan få kontakt med omvärlden. Inte mycket till mysterium, men hyfsad spänning.

Read Full Post »

Skyskrapemysteriet är på sitt sätt den mest läsvärda av de tvillingdeckare jag hittills läst. Inte för dess lite klumpiga mysterium, eller ens för den småroliga idén att låta Tvillingdeckarna leka På rymmen med Hubert, utan för att den har så enormt mycket tidsfärg.

Huvudpersonerna hamnar alltså i en radiolek och därmed på en inspelningsplats, och där passerar en hel del av underhållningseliten anno 1961 förbi. Bara att läsa om Lasse Lönndal som någon som ungdomar tycker att det är häftigt att träffa är uppfriskande, och han är långt ifrån ensam att dyka upp. Ovanpå det får tvillingarna också hjälp i sin spaning av bilburen ungdom, och sådan snackar slang. Mycket slang.

Sedan är själva mysteriet ganska självklart och inte heltigenom solitt. En stor, potentiell logisk lucka täcks i alla fall igen hjälpligt och påpassligt, och det finns betydligt mer otroliga handlingar i genren. Det är dock förankringen i samtiden som gör att boken står ut.

Read Full Post »

Agaton Sax och den bortkomne Mr Lispington är möjligen något bättre än tidigare böcker i serien vad gäller intrig, men lika fullt otroligt enervrerande vad gäller herr Sax tillgångar; det är en enda lång rad av infantilt önskeuppfyllande: eget flygplan, egen superdator, möjlighet att bara uppge sitt namn och på så sätt få göra vad som helst.

Den här gången skall det hela användas för att

  1. befria den kidnappade Mr Lispington från Scotland Yard
  2. hitta Kolossen på Rhodos (staty)
  3. hitta Kolossen på Rhodos (skurk)
  4. tillfångata nämnde Koloss, samt herr Gustafsson, kidnappare.

Vilket naturligtvis allt är närmast trivialt när man likt Agaton hela tiden är smartare än alla andra. Tråkigt.

Read Full Post »

I Smugglarmysteriet får Tvillingdetektiverna färdas upp på högfjället för att stoppa en liga med lankesiska underslevare från att ta över världen. Eller inte. Det blir istället Stockholms skärgård, efter att Göran gått ombord och somnat på Missen, använt av dagens skurkar för att bärga smuggelguld som kastats ut från ett libanesiskt fraktfartyg. De får också flyga amfibieflygplan och träffa på en enstörig deckarförfattare.

Det är som vanligt skönt att i Tvillingdetektiverna möta en någorlunda tillbakaskalad berättelse om vad tre pojkar i undre tonåren är kapabla till: de behöver inte själva tillfångata bovar eller lägga fram fullständigt vattentäta bevis, utan det räcker med att de hittar tillräckligt med sådana för att sedan polisen skall kunna ta över och sy in bovarna. Rent dramaturgiskt gör det hela lite linkande, men det är långt mer uthärdligt än diverse andra privatdeckare med möjligheter långt bortom det rimligas gräns.

Read Full Post »

Det står alltmer klart att den grundläggande handlingen i Nils-Olof Franzéns böcker, här närmast Agathon Sax och den ljudlösa sprängämnesligan, är tafatt (läses som pyrrick, ej jamb). Vidare är polisen fortsatt inkompetent: i de första fyra femtedelarna är den som bäst en rundningskon, men vanligen ute efter att arrestera helt fel personer, för att i den sista äntligen komma till insikt men nu behöva herr Sax hjälp att fånga vad för löjeveckande ledare av internationell brottsliga han för tillfället är ute efter.

Här är det alltså en liga dynamitarder som har uppfunnit ett ljudlöst sprängämne, och som därför av en slump muckar gräl med Agathon Sax när de vill få hjälp av en alkemist att tillverka grundämnen med fåniga namn. Det hela börjar i Brosnien, men efter en flygjakt, som Sax väljer att avsluta i England (vilket naturligtvis är stilfullt men likfullt tycks helt omotiverat), dit polisen dessutom tydligen i förhand vet att han är på väg.

Som sagt, om man sätter sig och skall försöka analysera handlingen faller den snabbt i bitar. Inte heller försöken att driva med långa läkemedelsnamn eller underliga diton på grundämnen är speciellt roliga, så det finns egentligen inget här att rekommendera.

Read Full Post »

I Zick-zack-mysteriet åker Hubbe till kusinerna i Vindsele, ditlockad av ett mystiskt telegram och ett telefonsamtal i vilket moster beklagar sig över tvillingdetektivernas nyfunna vänskap med en kines. Sagde kines är cirkusman och håller sig med gotlandsruss och övar tvillingarna till clowner. Han pratar dessutom utan »r« och gärna om sina »älade vännel«, vilket blir lätt enerverande, men han är i alla fall en oförståndig, men inte illvillig stereotyp.

Han råkar dessutom bli misstänkt av polisen när två dynamitarder en natt bryter sig in posthuset mitt emot hans hem för att få tag på en större summa pengar, varpå tvillingarna, Hubert och alla Vindseles ungar ger sig ut på spaning. Som mysterium är det faktiskt delvis hyfsat, med flera villospår för Hubert att avfärda (däribland ett par mönstrade skosulor, vilka gett boken dess namn). Å andra sidan löser Hubert en viktig del av det hela på ren gissning, »eftersom det var så han själv skulle göra«. Slutsats: någon lider någonstans av bristande fantasi.

Som det mesta i serien är det läsbart, och någorlunda roande, men till stor del av nostalgiska skäl.

Read Full Post »

Det mest underliga med Sivar Ahlruds TT-mysteriet är nog titeln: till en början antog jag att det hade något med journalistik att göra, och Hubert får mycket riktigt tidigt ett uppdrag som reporter för en skoltidning, men det framgår ändå snart att det knappast är rätt. Det säger sig själv att det inte har med billig öl att göra, och därmed var mitt förråd av gissningar uttömt. Vid en kontroll mot källan till all vetskap (Wikipedia), så är en i alla fall halvbra gissning att det har att göra med Tourist Trophy, motorcykeltävling på Man. Mycket av sin tid tillbringar Hubert nämligen antingen bak på en motorcykel eller på en lånad moped. Till Man kommer han dock inte, däremot till Hedemora, och det kan väl gå på ett ut.

Återigen är det inte så mycket pusseldeckare som spaningsarbete och en del tur som gäller. Två tjuvar smyger omkring och snor pengar, gärna genom att skära av remmen på axelväskor. Av någon anledning köper de också ett tjog ballonger, utan att man får reda på varför (eller vad det var för poäng i att Hubert vid ett tillfälle tog fingeravtryck från de som senare visade sig avra skurkarna). Till slut avslutas allt dock naturligtvis med en motorcykeljakt, och att Hubert vinner beundran hos en flicka. Hyfsad läsning, utan att stå ut.

Read Full Post »

Nils-Olof Franzéns fjärde bok om chefredaktören för Byköpings-Posten, Agaton Sax och de slipade diamanttjuvarna, är tack och lov något bättre än den första. Handlingen har förvisso fått en tillknyckling mer än den riktigt tål, och delar av den består av tröttsamt demonstrerande av hur fantastiskt mycket prylar Sax uppfunnit och fått för att kunna bekämpa bovar. Å andra sidan finns det faktiskt en övergripande handling som inte bara består av ett evigt rännande från eller efter banditer.

Det finns fkatiskt också en relativt väl genomtänkt flyktscen, efter att detektiv Lispington, Scotland Yard, duperats av en dubbelgångare och vill arrestera den riktige Agaton, och det finns i alla fall vissa antydningar till någon form av stilistik utöver dirfterna med namn på balkanländer och berömda diamanter. Men ändå: handlingen är som sagt mer invecklat än vad som är nyttigt för den, och den innehåller fortfarande hål som försökt avhjälpas genom att de hastas förbi så snabbt som möjligt.

Read Full Post »

Det mysterier som herrar Tvillingdetektiver tampas med i Frimärksmysteriet på Loberga är ett i huvudsak egenkonstruerat, förvisso efter att kusin Hubbe lagt en skiss framför dem – han borde verkligen veta bättre än att skicka ett vykort som väsentligen säger »jag har hittat ett mysterium, men det tänker jag lösa själv, haha« (så skriver nu verkligen inte Hubert, men han menar det). I synnerhet som han inte visste att han har något mysterium att lösa. Boken haltar sådär på fler ställen, vilket kanske beror på att den omarbetats, kanske på att författarna inte tala med varandra ordentligt.

Nu fanns det visserligen ett mysterium, men det löser faktiskt Hubert på egen hand, utan att Tvillingdetektivernas närvaro tycks vara riktigt nödvändig: de får mest smyga runt och spana på märkliga, men ofarliga och hederliga människor. Även om detta gör att det mesta i boken känns lite onödigt, så är det kanske i sig rimligt: de flesta herrgårdar är inte uppfyllda av skummisar, även om det heller inte torde vara många som har en gömd skatt . Nåja, snabb och behaglig läsning är det.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »