Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Deckare’ Category

Den svenska litteraturen är inte direkt svältfödd på bra deckare riktade till barn; LasseMaja är långt ifrån först på scen. Förutom sådana stjärnor som Ture Sventon, mästerdetektiven Blomkvist och Tvillingdetektiverna finns även Nils Olof-Franzéns Agaton Sax, tidningsredaktör från Byköping, expert på gräliska språket, och allmän idiot.

I alla fall i sin första bok, Agaton Sax klipper till, uppvisar han samma idioti som så många andra amatördetektiver: en vägran att samarbeta med polisen taget till det patologiska. Han är visserligen själv misstänkt för att vara den som prånglat ut oerhörda mängder falska brosniska kronsk, men i alla fall: bevisen mot honom är knappast vattentäta, och när han till slut, efter att flera gånger ha försökt smyga på skurkarna, upptäckts, jagats, smitit undan och sedan börjat om igen, med samma resultat, faktiskt har fått reda på var de kan återfinnas så går han ändå inte till polisen, utan bestämmer sig av ren ärelystnad att sköta allt själv. Rätteligen borde han bli tillfångatagen och skjuten, istället för bara tillfångatagen.

Detta är egentligen bara det tydligaste exemplet på  ett allmänt problem: fart har fått ersätta tanke, och om man för ett enda ögoblick stannar upp och funderar över handlingen så faller den samman. Detta gör att det till skillnad från t.ex. Ture Sventon knappast är riktigt njutbart för mogna läsare, som förvisso kan få viss glädje av att känna igen de förvridna namnen på länder och liknande, men annars måste uppleva boken som allvarligt underskattande. Att sedan Agaton tydligen blir fysisk illamående av att skurkarna äter – hemska tanke – vitlök ter sig snarast som dumt komiskt, även om det vid skrivandet knappast framstod som speciellt konstigt.

Read Full Post »

Från bokborden på Drottninggatan plockade jag bland annat upp ett antal installationer i Sivar Ahlruds (Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud) serie om Tvillingdeckarna. Först ut: Mysteriet med silverkulan. Så mycket mysterie är det nu inte, utan större delen av boken skildrar hur tvillingarnas kusin Hubert, som hittat en silverkula han på oklara grunder hävdar kan ha varit den som Karl XII sköts med, kommer till deras hemort Vindsele för att bo där medans hans mamma är i Amerika.

För de som inte tidigare stött på böckerna, som väl är det närmsta Sverige kommit de amerikanska syndikaliserade och massproducerade deckarna (varav böckerna om Biggles och Kitty torde vara mest kända), så kan väl sägas att tvillingarna är, med ett ord som troligen redan var åldrigt redan då, odygdspåsar: de skolkar ibland, skjuter slangbella, ljuger, skryter, och förfärar gamla damer. Kusin Hubert, å andra sidan, är en träig plugghäst, med en själ som tyckts fastnat i en kropp som är minst 20 år för ung.

Nåväl, inför Huberts besök har tvillingarna gjort allt för att haussa upp honom, och framställt honom inte bara som intelligensunder (befogat) utan också som kraftkarl och idrottsmästare (befängt). Huvuddelen av boken består således i deras försök att upprätthålla skenet, med en Hubert som inte alls är ovillig därtill då hans ögon har fastnat för Clary, ordförande i skolans historiska förening. Själva detekterandet introduceras först i sista tredjedelen, då tjuvar börjar härja i Vindsele och bland annat får tag i Huberts kula. Naturligtvis ger sig tvillingarna på att stoppa dem, med förväntat resultat.

Det är kanske inget stort mästerverk, men nöjsam och oförarglig läsning.

Read Full Post »

Ett ur dramatisk synpunkt stort problem med deckare av pusseltyp är att utgången är given på förhand: den mästerlige detektiven kommer sätta fast skurken (skurkarna), såvida inte dessa visar sig ha haft extremt förmildrande omständigheter. Även om Poirot någon enstaka gång inte meddelar myndigheterna den korrekta lösningen, eller Irene Adler lyckas få Holmes till remi, så vet man att åtminstone lagens anda kommer triumfera. Därför vore Hans Alfredsons Lagens långa näsa ett välkommet korrektiv, om det inte varit för att den är lika ensidig den: här misslyckas istället ordningsmännen (vanligen ledda av den numera pensionerade kriminalkommisarie Albin Winkelryd) varje gång att sätta skurkarna bakom lås och bom, såvida inte dessa förrådes av sina egna.

Annars är det den vanliga typen av smarta kupper: fängelseflykter, infernaliska mord, stölder, och i ett fall ekonomiskt trixande. Delinkventerna kan vara förhärdade brottslingar eller ovilliga medhjälpare som ser sin chans, storförbrytare eller småtjuvar. Berättelserna utgår ibland från annat känt, även om det bara är till titeln: »Bokhandlaren som slutade i badet« och »Tio små negerbollar« är typiska. Vid annat tillfälle hamnar man i Costa Negra.

Det jag intagit var en ljudbok, så vissa delar har inte riktigt fastnat som de troligen skulle om det var en vanlig bok. Å andra sidan har jag fått lyssna på Hasse Alfredson i nästan fyra timmar, och det är inte fy skam det heller.

Read Full Post »

Jag är idag något osäker på varför jag inte läste Lord Peter views the body där den hör hemma i utgivningsordning – efter Naturlig död: det hade troligen varit bättre, eftersom man här t.ex. möter Death Bredon och vikomt St George för första gången.

Det är inte så många vanliga mordfall i boken– de är lika många (fyra stycken) som de som istället bygger på att klara ut underliga testamenten, och fyra stycken är snarare stöldhistorier. En påfallande andel av dem bygger tyvärr på att man inte skall känna igen Lord Peter (i ett görs ett försök att identifiera honom genom att testa hans förmåga att känna igen viner), vilket möjligen skulle fungerat i annan publiceringsform eller en bok där hans fall är blandade med andras, men nåväl. Annat är trevligare, som när den tioårige vikomten får vara med och ta fast en tjuv som varit ute efter den i sig tämligen oremarkabla bok han nyligen köpt, eller den märkliga spökhistoria Lord Peter får börja nysta i och där upplösningen återigen bygger på hans bibliofili. Ett mysterium bygger på ett korsord, som läsarna får chans att själva lösa. Annat är mest barockt, som de inälvor som en doktor får i arv av sin onkel.

Det är sällan några rena historier där man som läsare får känna sig riktigt nöjd över att kunna lista ut vad som pågår: i en del fall är det för uppenbart, i andra avslöjas viktig information lite för sent för att det hela skall fungera. Överlag är det dock roande, speciellt som man får träffa flera av personerna runt Wimsey igen (tyvärr dock inte Änkehertiginnan).

Read Full Post »

Vi avslutar säsongens Christieläsning med en lite udda sak: The Pale Horse, en av de böcker som inte använder någon av hennes vanliga detektiver (även om hennes alter ego Ariadne Oliver är med och hjälper till lite grann, och dessutom kommer med en liten jeremiad över livet som deckarförfattare). Den här gången är det en liga med mördare som skall sprängas – en som dessutom tycks operera med hjälp av häxkonst.

Det hela börjar dock med en lista över namn en präst fått från en döende kvinna. Prästen dödas innan han hinner göra något med den, och varför de som står på listan gör det blir därför oklart, men snart tycks det stå klart att de alla dött i någon sjukdom, och ofta i enlighet med någon närståendes heta önskan. Ungefär här kommer Vår Hjälte Mark Easterbrook in – av en samling sammanträffanden så är han bekant med tre namn på listan, och en polisdoktor som fått höra om den. Han börjar undersöka, och hamnar i den före detta puben The Pale Horse, där det numer bor tre häxor (en del diskussioner om häxorna i Macbeth förekommer här som senare skall återanvändas i By the prickings of my thumb), som säger sig faktiskt kunna döda folk på distans, med hjälp av psykologiskt mumbojumbo.

Det hela är dock ett ganska bra mysterium (den som läst Christie förut kan snabbt bortse från häxshowen och börja nysta i en del verkligt viktiga detaljer och i stort sett lösa det hela), där till och med en sådan oroande sak som ett brottssyndikat hålls i styr och framstår som inte trovärdigt så åtminstone inte alltför nebulöst, så att man efteråt inte känner sig alltför lurad på pusslet. Och Ariadne Oliver är riktigt roande. En hyfsad avslutning.

Read Full Post »

Det skall direkt sägas att Agatha Christies Nemesis inte är en av hennes bästa – men den är betydligt bättre än mycket annat än det som hon skrev mot slutet av sin karriär, befriande fri från diverse konspirationer. Miss Marple får ett uppdrag från den döde Mr. Rafiel, som hon träffade i Karibien, men inga närmare anvisningar än att hon skall hitta sanningen. Snart kommer dock fler detaljer: hon skall ut på bussresa till gamla byggnader och trädgårdar. Efter ett par dagar på resan får hon också en inbjudan till några av Rafiels vänner – tre systrar – att bo där ett par dagar när resten av gruppen åker på en ovanligt tröttsam dagstur. Snart förstår hon också att det troligen är mordet på systrarnas fosterdotter som skall utredas – och att Mr. Rafiels son sitter i fängelse för det.

Som sagt, det är inte en av Christies bästa – i synnerhet en av ledtrådarna skulle annars ha presenterats mer diskret, och den som känner henne kan snart lista ut i princip allt, eftersom det inte ges många alternativ. Dessutom finns ett par otrevliga stycken, där det bland annat diskuteras  hur mycket vanligare det blivit med våldtäkt (Christie trodde tydligen att det berodde på att unga flickor kastade sig över stackars oskyldiga pojkar och sedan övertalades av sina mödrar att anmäla dem när de blivit på tjocken). Lite mer sympatiskt är att hon visserligen ger uttryck för allmän misstro mot utlänningar och ungdomar, men att de sedan visar sig helt oskyldiga.

Nemesis är kanske inte någon höjdpunkt, men den är tack och lov inget att skämmas för som mysterium betraktat. Där får man kanske låta sig nöja.

Read Full Post »

Det snällast jag kan säga om By the prickings of my thumbs är nog att den inte är lika frustrerande vag som Postern of fate, även om det är nära nog. Varför Christie trodde att det var en bra idé att börja skriva böcker om stora tjuvligor och galningar istället för väl avgränsade små pussel är ett större mysterium än det hon faktiskt skrev ner här.

Tommy och Tuppence åker för att hälsa på en gammal faster på ålderdomshemmet. Där träffar Tuppence en annan gammal dam som säger något konstigt om ett barn inmurat i en skorsten, men när de ett par veckor senare måste återvända för att begrava fastern så är den gamla damen borta, och allt som finns kvar är en tavla över ett hus som fastern skall ha fått av damen. Tuppence tycker hon känner igen den, och bestämmer sig för att börja snoka.

Ungefär halva boken är ganska bra: visserligen är inte paret Beresford alltid de mest intressanta, men här finns det i alla fall lite ledtrådar att nysta i. Problemet är slutet, som lyckas med att nästan helt ignorera ett av problemen, kasta in nya viktiga ledtrådar precis innan upplösningen, vara melodramatiskt, och, värst av allt, bygga på att en av personerna är religionsgalen och tro sig ha mördat av medkänsla. Allt är dessutom uppbyggt kring en hög olika sammanträffanden.

Inte att rekommendera, annat än för den som verkligen gillar Tommy och Tuppence.

Read Full Post »

Det är inte många titlar som anses såpass känsliga att de måsta ändras två gånger, men Agatha Christies Tio små negerpojkar har det: på engelska har den först innehållit »niggers« och sedan »indians« innan förlagen gav upp och började sälja den under namnet And then there were none. Hursomhaver var det den allra första Christie jag läste någon gång i slukaråren, och minnet har stannat med mig; den utgör tillsammans med Mordet på orientexpressen, Dolken från Tunis och Döden på Nilen de böcker där jag distinkt kan komma ihåg lösningen – men dessutom mindes jag flera andra detaljer, vilket bara visar på att minnet är bättre ju yngre man är.

Nåväl, handlingen är väl någorlunda känd: tio personer kallas till Negerön av en okänd person, och väl där anklagas de av en röst inspelad på grammofon för mord eller vållande till andras död – brott de utfört men där rättvisan inte kunnat göra något: en äldre ungmö som kört sin hemhjälp på porten när denna kommit i olycka, vilket ledde till att hon – hemhjälpen – dränkte sig; en general som sänt sin hustrus älskare på självmordsuppdrag; en läkare som opererade när han var full; en ung man som körde ihjäl två små barn. En efter en börjar de dö, och snart står det klart att mördaren är en av de tio – men vem? Skall de hinna få reda på det innan de alla är döda och bara mördaren är kvar?

Som man kan se så är detta ett av Christies mysterier baserade på barnkammarramsor: mördaren utgår från ramsan om de tio tomtenissar som faller från efter en (den finns för övrigt även på svenska omgjord till att handla såväl om moppepojkar som op-amps), vilket bidrar till att hissa upp stämningen. Däremot är den ovanlig i det att det inte finns någon utomstående deckare som kan reda ut mysteriet och stoppa mördaren; här är det bara de potentiella offren själva som har att göra det, utan någon Poirot eller Marple i sikte. Eftersom Christie är Christie får man till slut veta vem det är som gjort det, och blir således vederbörligt överraskad. Detta är troligen det bästa hon åstadkommit.

Read Full Post »

Omslaget på Dorothy Sayers In the teeth of the evidence säger att det är en samling »med Lord Peter Wimsey«. Detta är naturligtvis helt sant. Det är också sant att det är en samling med Montague Egg, om någon nu skulle vara mer förtjust i denne resande i dryckesvaror. Ännu mer sant är dock att det är en samling med mordgåtor som inte har något med dessa herrar alls att göra: av sjutton berättelser handlar två om lord Peter, fem om herr Egg, och resterande tio har ingenting med någon av dem att göra.

Det gör dock kanske inte så mycket. Lord Peter har visserligen personlighet, men den kommer ändå inte riktigt till sin rätt på femton-tjugo sidor. Eggs ständiga citerande av verser för den lyckade försäljaren är mer anpassat till formatet, men han är ändå en tämligen likgiltig figur, även om det är intressant på vilka sätt en kringresande försäljare kan blandas in i olika affärer. Resterande historier om olika mordfall (vilka inte alltid visar sig vara mord) är av varierande men intressant slag: en man som misstänker sin nyanställda kock för att vara en omskriven giftmörderska, en lägenhet där mjölken inte tas in på morgonen och mjölkmannen börjar oroa sig, en hårfrisör som lyckas stoppa en mördare på rymmen som kommit till honom för att ändra sitt yttre. Bra saker för det mesta, även om de två sista novellerna inte är vad jags kulle velat avsluta med: en utflykt i den typen av sammansvärjningar som till slut inte tillfredsställer någon, och en övning i mystik som visserligen har en massa katter i sig men annars inte heller känns som något man läser Sayers för.

För att återvända till Lord Peters fall är i alla fall det första, med en tandläkare som tycks ha begått självmord rätt originellt, och det andra, med en död kropp i en matsal och alibin att spräcka alls inte dåligt. Montague Eggs fall bygger i något fall på den sorts specialkunskap som normalt skulle ses som fusk, men som inte gör så mycket i så korta historier. Ett av fallen är också mycket bra, i alla fall för bokälskaren (jag skrev en gång i högstadiet en historia som byggde på något liknande, även om jag nu kan se att min idé var betydligt vekare). Överlag är det en ganska bra samling, men bara om man är beredd på att läsa om andra än Lord Peter.

Read Full Post »

Jag vet var och när jag köpte At Bertram’s Hotel – på Cypern, när jag var där med familjen när jag gick i högstadiet och hade fått slut på medtagna böcker. Tur att det inte var när jag började läsa Christie på allvar, för det är verkligen inte en av hennes bättre. Jo, miljön på Bertrams hotell är bra, men idén är vek och det är alldeles för lite av Miss Marple, som är med mer som vittne än som detektiv.

För en gångs skull är det inte heller mord som skall utredas, utan en rånarliga: tåg, banker, värdetransporter. Vid de olika tillfällena har olika samhällets stöttepelare setts i närheten av brottsplatsen, och dessa tycks ha kopplingar till Bertrams. Så en dag försvinner en gammal tankspridd kanik: han borde farit på konferens, men tycks aldrig ha återvänt – eller ens kommit iväg ordentligt. Samtidigt, i ett sidospår, får en ung arvtagerska reda på saker om sin vilda, bortsprungna mor som hon inte väntade sig och bestämmer sig för att undersöka.

Hela historien är minst sagt fnoskig, och enda anledningen till att det hela går att lösa tycks till slut vara just att de där stöttepelarna går att koppla samman – de påstås vara »medvetna misstag«, där för att förvirra, men verkar egentligen bara vara till för att ge författaren ett sätt att låta polisen komma vad som annars verkar vara ett hyfsat intelligent syndikat på spåren. Den lätt gammaldags hotellmiljön, och de affärer miss Marple passar på att besöka under sitt Londonbesök, är egentligen det enda som är värt att minnas.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »