Någon gång – det måste ha varit för tjugo år sedan – fick jag låna en samlingsvolym med Jan Fridegårds böcker om trälen Holme och hans Ausa av en vän som jag troligen meddelat hur mycket jag gillade Röde Orm. Jag kan inte minnas exakt vad jag då gav för omdöme, men jag tror det var ganska ljum. Jag inser nu också efter en omläsning av den första delen, Trägudars land, att minnet kallnat ytterligare genom åren, eller något flutit samman med det av Sven Wernströms Trälarna, eller kanske domineras av de senare delarna i serien, för jag ville bestämt minnas att boken var mer explicit politisk än den faktiskt var.
För visst hade det funnits rum för en arbetarförfattare här att foga in analyser och haranger om trälarnas usla lott och försök till frigörelse, men sådant saknas helt. Holme och Ause flyr sitt gamla boställe av rent personliga skäl när deras barn skall sättas ut att dö, och gör sedan inte långt mer: de vill ha ett ställe att bo och något att leva av, men andra får sedan klara sig bäst de kan när väl Holme fått plats som smed i vad som uppenbart är Birka (Fridegård undviker i görligaste mån såväl egennamn som direkt dialog). Ause dras förvisso till den missionär som kommit för att predika kristendomen, men tiden är ännu inte inne, och hans förkunnelse misslyckas i grund.
Fridegård är förvisso inte någon Frans G Bengtsson, vars medvetet bakåtsträvande ortografi passade så ytterligt väl för vikingatiden. Ej heller har han samma förmåga att transsubstantiera islänningasagor och krönikor till fiktion, eller det goda humör som gör att man lättare överser med anakronismer eller obegriplig tur, men det är ändå svårt att se denna berättelse som på något sätt misslyckad: historien är mer skitigt småskalig, och bortsett från att man frågar sig om verkligen Holme och Ause några gånger kan ha så otrolig tur med materiella ting så verkar inget här riktigt heroiskt förhöjt. Inte ens deras gamle herre verkar riktigt så förhatlig som han lätt skulle kunna ha gjorts.
Jag vet inte om jag har lust att söka upp och läsa de två efterföljande böckerna, men jag är mer nöjd att ha läst om denna än jag trodde att jag skulle bli.
