Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Skönlitteratur’ Category

För de som vill se paralleller mellan Fältskärns berättelser och Sagan om ringen är femte och avslutande cykeln en grym besvikelse: ringen uppträder endast i liten grad i berättelsen, och när allt är slut har den inte, som Ester Bertelsköld tidigare föresatt sig, kastats i elden, utan har funnit sin väg till Gustav III och hjälpt honom genomföra sin statskupp. Det finns förvisso också en passage där den sägs ha ett demoniskt inflytande, men från ett övergripande perspektiv är det hela högst otillfredsställande.

Egentligen är ju också det mesta uppbyggt för att ett explicit förkastande av ringen skall bli berättelsens höjdpunkt: Gamle Carl Victor Bertelsköld har nu fyra barn, två i sitt första gifte och två i giftet med Ester: de första är bördsstolta och rent ut sagt elaka, de två yngre mer upprätta (även om Paul i sina studentdagar är en fritänkare av en typ Topelius uppenbart ogillar, vilket bäddar för den mest svårsmälta episoden hittills). Brodern Bernhard är på väg att bli en typ i stil med farfars bror, men Ester uppger hus och hem för att på andra vägar försöka omvända honom. Det är väldigt oklart hur hon exakt tänkte gå till väga från början, även om hon till slut hittar en framkomlig väg: efter en kris kan hon vårda honom anonymt för en allvarlig skada, och råkar samtidigt komma över konungens ring. Enligt all logik skall då den omvändelse hon får till provas flera gånger, och det yttersta provet skall vara konungens ring: skall han bli den sjätte generationen att bära den eller ej? (På något sätt måste fadern fås att bära den en kortare stund, men vare därmed hur det vill).

Istället blir provet det mer beskedliga om general Pechlin skall lyckas skamma honom till att följa med och göra kontrarevolution – vilket blir extra dumt just för att kungen bär ringen, så ett sådant försök blir än mer fåfängt än det hade varit i verkligheten. Det gör att man istället för ett spännande slut på historien om ringen, med möjligheten att Bertelskölds skulle nå tronen (eller möjligen en naturlig avkomma från södra Frankrike Bernhard fått under sin beskickning som diplomat), så blir det hela en tämligen jolmig kristen moralitet som Topelius tidigare huvudsakligen varit god nog att undvika.

Till detta kan också läggas att Topelius verkar nästan helt ha övergett familjen Larsson, annat än att de får personifiera frihetstidens värsta excesser, med ett undantag i en ung riksdagsman för bondeståndet. Ej heller återser vi Vasa stad, men däremot Åbo – persongalleriet verkar helt enkelt blivit lite för stort. En besatt alkemist som säger sig levt i 140 år och som söker ringen ger i alla fall något intryck av Gollum.

Hela serien började starkt, men sedan tappade den alltmer styrfart. Här har den nästan helt förlorat den, och man känner nästan hur Topelius övergett en ursprunglig plan och istället lagt fram något annat, mindre lyckat.

Read Full Post »

Om jag skulle försöka att snabbt beskriva Travis Baldree’s Legends & Lattes skulle det vara som om tagit någon suspekt pastellfärgade bok med ord som »mysiga« och »lilla« i titeln, och sedan ändrat så den inte utspelade sig i Paris eller Florens utan i en generisk fantasystad. Eller, för den som är mer intresserad av handling än känsla: en pensionerad äventyrare beslutar sig för att öppna ett café. Det går jättebra, hon får nya vänner, de uppfinner allt som finns på cafémenyer, någon kommer och är taskig men allt slutar fint.

Handlingen är dock knappast vad någon läser det här för, utan detta är rent fluff för stunder då man bara vill dricka te och slippa oroa sig för mer komplicerade saker än när huvudpersonen Vivs pollett till slut skall trilla ner och den långsamma, lågmälda romansen med hennes medarbetare Tandri skall erkännas. Visst, visst, det finns lite småhot i form av det lokala brottssyndikatet (som avhjälps på ett sätt som känns rätt så tveksamt), och en gammal kollega som gapar över för mycket, men de är mest där för att man skall kunna låtsas som att det finns en handling och för att verkligen visa på hur trevliga alla andra är.

Snabbt läst, har inget direkt att invända, men för väl inlindat för att boken egentligen skall lämna varaktiga spår.

Read Full Post »

Jag har tidigare inte närmare stiftat bekantskap med statsrådet, Bo Baldersons detektive minister, men när ett exemplar av Statsrådet sitter kvar föll i mina händer bestämde jag mig för att göra ändring på detta. Det namnlösa statsrådet är justitieminister, men totalt ointresserad av statskonst, utan mer glad i att själv lösa mordgåtor av ädelt märke. Denna mordgåta är här av gammal modell, komplett med ett lik i ett bibliotek, en hop misstänkta och en upplösning där samtliga dessa samlas i nämnda bibliotek för att få den skyldige utpekad

Gåtan kan till viss del verka pastisch, men är det egentligen bara i så mån som statsrådet ibland beter sig som en dåre, antingen för att han bara är det eller för att exempelvis kunna bryta sig in i en lägenhet och snoka runt. Huvudsakligen är dock de parodiska delarna väl separerade från övriga, och presenteras i form av anekdoter eller passager, där de fyra partier med regeringserfarenhet som vid mitten av sjuttiotalet fanns att tillgå samtliga smädas.

Denna satir har överlag stått sig något bättre än kan väntas, med våndor över kärnkraften eller monarkins, försvarets, penningens och statskyrkans kvarstående i det socialdemokratiska Sverige som fullt förståeliga punkter – då verkar snarast den episod där statsrådet för nöjes skull klär ut sig till shejk och på ett flygplan lyckas slita fram en större kniv och tolkas som en kapare som mer osannolik idag när ett sådant föremål omöjligen skulle kunnat komma ombord.

Historien har fått mig att såväl skratta till som att vilja sjunka genom dynan av sekundärskam, fullt delad med vår berättare, statsrådets svåger, en stillsam karl som avskyr den uppståndelse statsrådet ställer till med. Skulle mer av detta hamna i min väg skulle jag inte säga nej.

Read Full Post »

I den fjärde cykeln av Fältskärns berättelser finns inte likt i den tredje en enda klar, bakomliggande historisk händelse, inget stort krig som alla förhåller sig till på ena eller andra sättet; där finns enbart den tidiga frihetstidens partipolitik: dess idiotiska krigsäventyr sker mellan delberättelserna, och den enda egentliga frågan som hålls vid liv berättelsen igenom är om Vasa stad skall ha stapelrättigheter, vilket får sägas vara en tämligen ringa fråga att be eftervärlden att engagera sig i.

Nej, detta är mer och mer en släktsaga, och nu till slut kommer familjen Larsson fram och spelar lika viktig roll som ätten Bertelsköld. De senare representeras främst av intrigören, politikern, ränksmidaren Torsten, som stödd på ringen försöker samlar krafter för att störta greve Horn och själv ta tyglarna, samt hans brorson Viktor, som verkar vara en mestadels redbar ung man med en passion för unga Ester Larsson, dotter till familjen Larssons överhuvud, den stålryggade riksdagsmannen för vällovliga borgarståndet i Vasa Lars Larsson.

Första berättelsen handlar dock om en helt annan gren, och egentligen en annan generation: det är tiden precis efter freden slutits, och poängen verkar främst vara att skildra den nöd som då rådde, och i någon mån utmåla Fredrik I:s olämplighet som kung. Ulrika Eleonora bestås då ett bättre betyg, då hon är den som får vara den monark som tillser dygdens belöning och alltings goda slut. Senare, i del tre, bestås Adolf Fredrik en något liknande roll, måhända med större moralisk rättvisa.

Den bästa scenen är dock den när Lars Larsson är den som för första gången visar på förstånd i fråga om hur man skall behandla någon som bär på konungens ring, då han medvetet får en särdeles ovärdig, krypande, lismande bärare att begå mened, och på så sätt för en stund står som moralisk segrare, innan hans oförsonlighet till slut knäcker honom och kanske på så sätt lämnar fältet fritt för en mer försonande upplösning på den ideologiska konflikt som tidigare annonserades men inte förrän denna bok kommit någotsånär i dagen.

Read Full Post »

Det var väl egentligen inte oväntat att konungens ring skulle gå ur familjen Bertelskölds händer i delen som handlade om stora nordiska kriget. Eller att den skulle föra över sitt beskydd på Karl XII. Det som inte riktigt är klart är hur han förlorade den, speciellt som Topelius är av den beundrande skola som vill ha honom till halvgud utan krokigheter i sin själ.

Den medlem vi huvudsakligen följer, Gustav Adolf Bertelsköld, tycks dock klara sig någorlunda utan en sådan ring: en urstark bjässe, som deltar i nästan varje större drabbning innan han till slut försvinner i de jämtländska fjällen, en karolin som kan utstå allt utom kvinnors blickar. Brodern Torsten, som egentligen skulle haft ringen, är en politiker, med alla ordets negativa bismaker oförtagna: en intrigmakare, svikare och usling.

De tre delarna ägnas i tur och ordning åt tiden fram till Poltava, försöken att försvara Finland mot övermakten, samt de sista årens allt bittrare motstånd mot det oundvikliga slutet. Man får se slagfälten i Polen och Finland, belägringar och fältslag, partigångare och vad som snarast får kallas bondeuppbåd. Det är i botten inte något vackert krig, även om Topelius ändå låter sig imponeras.

Den ohöljda beundran för Karl XII och allmogens förmåga att ständigt ställa sig upp och försöka bjuda upp till en ny omgång blir i längden något tröttande. Nationalismen är dock för det mesta någotsånär rimlig, främst byggd på stolthet över vad man själv åstadkommit. Omständigheterna kring tillkomsten gör att boken endast någon enstaka gång kan fara ut i attacker mot Ryssland och Peter den store, men alla inställningen framstår ändå som klart mer åldrad än exempelvis språket, den något enkla intrigen eller de porträtten av förvånansvärt självständiga kvinnor.

Read Full Post »

I andra cykeln av Fältskärns berättelser är tiden kommen för den äldre karolinska tiden: gamle Bertelsköld är nu en ärrad krigsbuss, hård och svårmedgörlig, och speglar väl därmed någorlunda kung Karl X Gustav: något mer sträng än denne kanhända, men likväl långt från den unge riddare vi tidigare mött. Hans son Bernhard är dock av annat virke: han tycks snarast vare en inversion av den kung han främst kommer att verka under, den sparsamme, inbundne Karl XI. Möjligen har detta att göra med att konungens ring gått släkten ur händerna; Bertel frestades till mened, och fick fingret den satt på avhygget, varpå den kom till den mest osannolika varelse: en femårig dansk pojke, bortrövad från sin mot av just Bertel som bevis på att isen över Lilla bält höll.

Denne Nils Janssen skall senare utveckla sig till Bertelskölds nemesis: de krigsbyten som vunnits i krigen försvinner i reformationen, alla Bernhards planer stäcks, ruinen kommer allt närmre medan Nils Janssen blir allt mäktigare och mer oundgänglig. Detta är dock främst ämnet för den sista tredjedelen, vilket är den som verkar mest sammanhållen: den första, om gamle Bertels försök att vinna än mer ära i polska kriget är en tämligen episodisk sak, och den andra handlar främst om häxprocesser och hur Karl XI jagade älg på Åland – förvisso tidsbilder, men inte sådana som verkar tjäna den övergripande intrigen nämnvärt.

Nåväl, ringen kommer till slut åter i släktens händer, och nästa generation lär väl behöva dess skydd då stora nordiska kriget står för dörren.

Read Full Post »

Dessa dagar känns det ironiskt att läsa en roman som lägger så stor energi på att definiera kanadensisk identitet som en blandning av amerikanskt och europeiskt som Hugh MacLennans Barometer rising: flera av de viktigare figurerna funderar på om landets historiska öde är att rädda Storbritannien genom att dra in det i en ung, amerikansk värld, fri från första världskrigets förstörelse; vilket får en resonansbotten i att sista delen utspelas mot bakgrund av Halifaxexplosionen, den största människoorsakade detonationen före atombomben.

På ett mer mänskligt plan är det dock historien om Neil Macrae, som återvänt hem med granatchock och ett hot om krigsrätt över huvudet: han måste försöka bevisa att när han avbröt en attack så var det inte av feghet utan för att den order han fick var omöjlig att följa. Det hela kompliceras dock av att den som utfärdade ordern var George Wain, en av Halifax gamla elit, och far till Penny, den flicka han älskade. Hon har i sin tur gått och sörjt honom och försöka hantera vardagen genom att kasta sig in i arbete.

Det är således en roman som försöker sig på mycket, kanske lite för mycket: första delen artar sig nästan till thriller, med George Wain som en tämligen komplicerad, urban men makthungrig skurk, men sedan slår det snabbt över till katastrofhantering. De viktiga figurerna har alla åtminstone försökts att skäras till med djup och komplexitet, även om Penny, trots att hon utrustats med ett intellektuellt yrke, också drabbas av den starkt patriarkala och vagt misogyna inställningen hos män och berättare.

Trots att romanen kanske inte riktigt mäktar med allt den önskar, så är det inte någon svårsmält läsning: ogillar man mediationerna över Kanadas öde är de snart förbi, gillar man inte en figur har man snart skiftat till någon annan, och inte ens George Wain är någon alltigenom hopplös figur, utan främst förblindat ambitiös. Om inte annat så trampar den upp spår i en del av världen populärkulturen sällan bryr sig om.

Read Full Post »

Jag är inte imponerad av Julien Sorel. Huvudpersonen i Stendhals Rött och svart är en intellektuell landsortspojke som drömmer om ära och framgång. Hans främsta företräde är hans huvud, som är såväl vackert som kapabelt till halvt otroliga trick.

Till en början ser det mesta ut att gå i hans händer: han blir informator i småstadens förnämsta hem, han och husmor förälskar sig i varandra och har en affär, och när han koms på skickas han iväg till prästseminariet där han också tar sig fram. Sedan hamnar han i ett än mer förnämt hem i Paris, och så börjar ännu en kärleksaffär.

Handlingen låter sig alltså tämligen snabbt summeras: det som fyller boken är en oändlig psykologiseringsglädje, och små scener som skildrar hur hjärtana dansar runt varandra alltmer virvlande. Det är en romanstil jag inte finner stor glädje i: jag trivs inte i dessa inbilska sällskap, dessa trevande förställningar, dessa oförskämt lyckosamma förförelser per brevbok.

Sorels förakt för sin omgivning, hans karaktär byggd främst på ärelystnad, hans oförmåga att avstå från de tio fåglarna i skogen gör det inte lättare: han är så uppenbart en ung man som simmat ut på långt djupare vatten än han förstår. Det att nästan alla andra är lika överspända hjälper kanske lite grann, men i slutändan får jag konstatera att detta är ännu en av de böcker där mitt omdöme uppenbart inte stämmer med flera andras. Sådan ensamgång får väl i enlighet med bokens budskap ses som farligt: jag ber således om misskund.

Read Full Post »

Jag borde ju egentligen ägna det här utrymmet till att förklara hur Zacharias Topelius Fältskärns berättelser är en något oförskämt halvglömd svensk klassiker, en bok som efter att ha varit kanske det allra mest lästa svenska prosaverket först förvisats till pojkrummen men nu även lämnat dem och enbart finns i biblioteken hos de litteraturhistoriskt intresserade – men jag kan inte låta bli att istället spekulera om kopplingar till Tolkien. Den magiska ring som tjänar som berättelsens röda tråd tycks alltför lik den Enda för jag skall kunna göra något annat. Topelius ring skänker inte bara osårbarhet och mänsklig makt, den är dessutom en själens prövosten. Med tanke på Tolkiens förtjusning inför finska språket måste väl det ha verkat funnits en möjlighet för någon att gräva fram en faktisk koppling?

Nåväl, det är först i slutet av den första cykeln av fem som vi får lära oss mer om vad denna ring egentligen gör (mer än att den uppenbart tidigare gjort Gustav II Adolf hård mot stål). Innan dess får vi följa en ung krigsman från Österbotten, Gustav Bertila, i den svenska armén i Tyskland, och sedan på hemmaplan. Gustav är nu en ganska platt och lite tråkig huvudperson: förvisso båld i strid, men annars tämligen försagd. Som väl då finns det en utmärkt mustaschtvinnande skurk i form av jesuiten Hieronymus, som ständigt är beredd att offra trons innehåll för att dess namn skall vinna. Någon gång är hans tur väl överdrivet stor, men andra tillfällen så är hans planer sannerligen djävulska i sig själva.

Topelius pensel är väl ibland väl grov: om Hieronymus är en svart nidbild av en katolik är Gustav II Adolf en ren ljusgestalt, för god för denna värld. Gustav Bertila är överdrivet naiv, hans kamrat Lars Larsson lite för snabbkäftat levnadsglad för att snällt fogas in det schema som Topelius förbereder med en adlig och en ofrälse släkt. Å andra sidan: vem kan motstå glädjen i att se ett par högst världsliga herrar klädda i munkkåpor försöka bluffa sig fram med ett latin som endast sträcker sig till – »Pax vobiscum«?

Read Full Post »

Det är aningen ironiskt att dessa dagar läsa en bok där en del av intrigen är smuggling av droger från Kanada till USA: numer är det ju sådant snarare svepskäl för galningars vilja att införa tullar än något man ser som ett reellt problem. Det är dock faktiskt inte det som titeln i David Montroses The crime on Cote des neiges refererar till, utan mord: en lokal skurk hittas skjuten i sin lägenhet. Och sedan igen, i en stuga ute på landsbygden.

Den vi får följa när han försöker nysta upp detta är Russell Teed, vars detektivbyrå egentligen mest åtar sig fall när företag behöver reda ut bedrägerier och liknande. Men nu har han ombetts av modern till den skjutne John Sarks hustru Inez att reda ut om Sark i själva verket var bigamist, och så har han snubblat över kropparna. Snart får han flänga tvärs över Montreal, för att ta reda på hur allt hänger ihop, och vem av de sköna kvinnor som dyker upp som egentligen går att lita på.

Eftersom det är återpublicerad pulplitteratur så är svaret ingen: lojalitet är inte lätt att hitta, och laglydighet än mer sällsynt. Polisen är förvisso inte särdeles korrumperad, men inte heller speciellt klyftig eller överdrivet nitisk. Pistoler talar, ofta. Attityden till alkohol är liberal, till droger förvånansvärt moralistisk.

Mysteriet är dock väl konstruerat, om än fyllt av fler sammanträffande än en Dickensroman. Nästan alla tycks förvisso känna varandra, eller åtminstone bara vara ett steg bort. De har dock fullt logiska och varierade motiv, och agerar någorlunda rimligt utifrån dessa. Det är kanske inte någon litterär sensation, men en habilt skriven bok som utspelas i en stad jag annars inte besökt ens i tanken, så jag har inget att klaga på.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »