Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Skönlitteratur’ Category

Det var väl egentligen inte oväntat att konungens ring skulle gå ur familjen Bertelskölds händer i delen som handlade om stora nordiska kriget. Eller att den skulle föra över sitt beskydd på Karl XII. Det som inte riktigt är klart är hur han förlorade den, speciellt som Topelius är av den beundrande skola som vill ha honom till halvgud utan krokigheter i sin själ.

Den medlem vi huvudsakligen följer, Gustav Adolf Bertelsköld, tycks dock klara sig någorlunda utan en sådan ring: en urstark bjässe, som deltar i nästan varje större drabbning innan han till slut försvinner i de jämtländska fjällen, en karolin som kan utstå allt utom kvinnors blickar. Brodern Torsten, som egentligen skulle haft ringen, är en politiker, med alla ordets negativa bismaker oförtagna: en intrigmakare, svikare och usling.

De tre delarna ägnas i tur och ordning åt tiden fram till Poltava, försöken att försvara Finland mot övermakten, samt de sista årens allt bittrare motstånd mot det oundvikliga slutet. Man får se slagfälten i Polen och Finland, belägringar och fältslag, partigångare och vad som snarast får kallas bondeuppbåd. Det är i botten inte något vackert krig, även om Topelius ändå låter sig imponeras.

Den ohöljda beundran för Karl XII och allmogens förmåga att ständigt ställa sig upp och försöka bjuda upp till en ny omgång blir i längden något tröttande. Nationalismen är dock för det mesta någotsånär rimlig, främst byggd på stolthet över vad man själv åstadkommit. Omständigheterna kring tillkomsten gör att boken endast någon enstaka gång kan fara ut i attacker mot Ryssland och Peter den store, men alla inställningen framstår ändå som klart mer åldrad än exempelvis språket, den något enkla intrigen eller de porträtten av förvånansvärt självständiga kvinnor.

Read Full Post »

I andra cykeln av Fältskärns berättelser är tiden kommen för den äldre karolinska tiden: gamle Bertelsköld är nu en ärrad krigsbuss, hård och svårmedgörlig, och speglar väl därmed någorlunda kung Karl X Gustav: något mer sträng än denne kanhända, men likväl långt från den unge riddare vi tidigare mött. Hans son Bernhard är dock av annat virke: han tycks snarast vare en inversion av den kung han främst kommer att verka under, den sparsamme, inbundne Karl XI. Möjligen har detta att göra med att konungens ring gått släkten ur händerna; Bertel frestades till mened, och fick fingret den satt på avhygget, varpå den kom till den mest osannolika varelse: en femårig dansk pojke, bortrövad från sin mot av just Bertel som bevis på att isen över Lilla bält höll.

Denne Nils Janssen skall senare utveckla sig till Bertelskölds nemesis: de krigsbyten som vunnits i krigen försvinner i reformationen, alla Bernhards planer stäcks, ruinen kommer allt närmre medan Nils Janssen blir allt mäktigare och mer oundgänglig. Detta är dock främst ämnet för den sista tredjedelen, vilket är den som verkar mest sammanhållen: den första, om gamle Bertels försök att vinna än mer ära i polska kriget är en tämligen episodisk sak, och den andra handlar främst om häxprocesser och hur Karl XI jagade älg på Åland – förvisso tidsbilder, men inte sådana som verkar tjäna den övergripande intrigen nämnvärt.

Nåväl, ringen kommer till slut åter i släktens händer, och nästa generation lär väl behöva dess skydd då stora nordiska kriget står för dörren.

Read Full Post »

Dessa dagar känns det ironiskt att läsa en roman som lägger så stor energi på att definiera kanadensisk identitet som en blandning av amerikanskt och europeiskt som Hugh MacLennans Barometer rising: flera av de viktigare figurerna funderar på om landets historiska öde är att rädda Storbritannien genom att dra in det i en ung, amerikansk värld, fri från första världskrigets förstörelse; vilket får en resonansbotten i att sista delen utspelas mot bakgrund av Halifaxexplosionen, den största människoorsakade detonationen före atombomben.

På ett mer mänskligt plan är det dock historien om Neil Macrae, som återvänt hem med granatchock och ett hot om krigsrätt över huvudet: han måste försöka bevisa att när han avbröt en attack så var det inte av feghet utan för att den order han fick var omöjlig att följa. Det hela kompliceras dock av att den som utfärdade ordern var George Wain, en av Halifax gamla elit, och far till Penny, den flicka han älskade. Hon har i sin tur gått och sörjt honom och försöka hantera vardagen genom att kasta sig in i arbete.

Det är således en roman som försöker sig på mycket, kanske lite för mycket: första delen artar sig nästan till thriller, med George Wain som en tämligen komplicerad, urban men makthungrig skurk, men sedan slår det snabbt över till katastrofhantering. De viktiga figurerna har alla åtminstone försökts att skäras till med djup och komplexitet, även om Penny, trots att hon utrustats med ett intellektuellt yrke, också drabbas av den starkt patriarkala och vagt misogyna inställningen hos män och berättare.

Trots att romanen kanske inte riktigt mäktar med allt den önskar, så är det inte någon svårsmält läsning: ogillar man mediationerna över Kanadas öde är de snart förbi, gillar man inte en figur har man snart skiftat till någon annan, och inte ens George Wain är någon alltigenom hopplös figur, utan främst förblindat ambitiös. Om inte annat så trampar den upp spår i en del av världen populärkulturen sällan bryr sig om.

Read Full Post »

Jag är inte imponerad av Julien Sorel. Huvudpersonen i Stendhals Rött och svart är en intellektuell landsortspojke som drömmer om ära och framgång. Hans främsta företräde är hans huvud, som är såväl vackert som kapabelt till halvt otroliga trick.

Till en början ser det mesta ut att gå i hans händer: han blir informator i småstadens förnämsta hem, han och husmor förälskar sig i varandra och har en affär, och när han koms på skickas han iväg till prästseminariet där han också tar sig fram. Sedan hamnar han i ett än mer förnämt hem i Paris, och så börjar ännu en kärleksaffär.

Handlingen låter sig alltså tämligen snabbt summeras: det som fyller boken är en oändlig psykologiseringsglädje, och små scener som skildrar hur hjärtana dansar runt varandra alltmer virvlande. Det är en romanstil jag inte finner stor glädje i: jag trivs inte i dessa inbilska sällskap, dessa trevande förställningar, dessa oförskämt lyckosamma förförelser per brevbok.

Sorels förakt för sin omgivning, hans karaktär byggd främst på ärelystnad, hans oförmåga att avstå från de tio fåglarna i skogen gör det inte lättare: han är så uppenbart en ung man som simmat ut på långt djupare vatten än han förstår. Det att nästan alla andra är lika överspända hjälper kanske lite grann, men i slutändan får jag konstatera att detta är ännu en av de böcker där mitt omdöme uppenbart inte stämmer med flera andras. Sådan ensamgång får väl i enlighet med bokens budskap ses som farligt: jag ber således om misskund.

Read Full Post »

Jag borde ju egentligen ägna det här utrymmet till att förklara hur Zacharias Topelius Fältskärns berättelser är en något oförskämt halvglömd svensk klassiker, en bok som efter att ha varit kanske det allra mest lästa svenska prosaverket först förvisats till pojkrummen men nu även lämnat dem och enbart finns i biblioteken hos de litteraturhistoriskt intresserade – men jag kan inte låta bli att istället spekulera om kopplingar till Tolkien. Den magiska ring som tjänar som berättelsens röda tråd tycks alltför lik den Enda för jag skall kunna göra något annat. Topelius ring skänker inte bara osårbarhet och mänsklig makt, den är dessutom en själens prövosten. Med tanke på Tolkiens förtjusning inför finska språket måste väl det ha verkat funnits en möjlighet för någon att gräva fram en faktisk koppling?

Nåväl, det är först i slutet av den första cykeln av fem som vi får lära oss mer om vad denna ring egentligen gör (mer än att den uppenbart tidigare gjort Gustav II Adolf hård mot stål). Innan dess får vi följa en ung krigsman från Österbotten, Gustav Bertila, i den svenska armén i Tyskland, och sedan på hemmaplan. Gustav är nu en ganska platt och lite tråkig huvudperson: förvisso båld i strid, men annars tämligen försagd. Som väl då finns det en utmärkt mustaschtvinnande skurk i form av jesuiten Hieronymus, som ständigt är beredd att offra trons innehåll för att dess namn skall vinna. Någon gång är hans tur väl överdrivet stor, men andra tillfällen så är hans planer sannerligen djävulska i sig själva.

Topelius pensel är väl ibland väl grov: om Hieronymus är en svart nidbild av en katolik är Gustav II Adolf en ren ljusgestalt, för god för denna värld. Gustav Bertila är överdrivet naiv, hans kamrat Lars Larsson lite för snabbkäftat levnadsglad för att snällt fogas in det schema som Topelius förbereder med en adlig och en ofrälse släkt. Å andra sidan: vem kan motstå glädjen i att se ett par högst världsliga herrar klädda i munkkåpor försöka bluffa sig fram med ett latin som endast sträcker sig till – »Pax vobiscum«?

Read Full Post »

Det är aningen ironiskt att dessa dagar läsa en bok där en del av intrigen är smuggling av droger från Kanada till USA: numer är det ju sådant snarare svepskäl för galningars vilja att införa tullar än något man ser som ett reellt problem. Det är dock faktiskt inte det som titeln i David Montroses The crime on Cote des neiges refererar till, utan mord: en lokal skurk hittas skjuten i sin lägenhet. Och sedan igen, i en stuga ute på landsbygden.

Den vi får följa när han försöker nysta upp detta är Russell Teed, vars detektivbyrå egentligen mest åtar sig fall när företag behöver reda ut bedrägerier och liknande. Men nu har han ombetts av modern till den skjutne John Sarks hustru Inez att reda ut om Sark i själva verket var bigamist, och så har han snubblat över kropparna. Snart får han flänga tvärs över Montreal, för att ta reda på hur allt hänger ihop, och vem av de sköna kvinnor som dyker upp som egentligen går att lita på.

Eftersom det är återpublicerad pulplitteratur så är svaret ingen: lojalitet är inte lätt att hitta, och laglydighet än mer sällsynt. Polisen är förvisso inte särdeles korrumperad, men inte heller speciellt klyftig eller överdrivet nitisk. Pistoler talar, ofta. Attityden till alkohol är liberal, till droger förvånansvärt moralistisk.

Mysteriet är dock väl konstruerat, om än fyllt av fler sammanträffande än en Dickensroman. Nästan alla tycks förvisso känna varandra, eller åtminstone bara vara ett steg bort. De har dock fullt logiska och varierade motiv, och agerar någorlunda rimligt utifrån dessa. Det är kanske inte någon litterär sensation, men en habilt skriven bok som utspelas i en stad jag annars inte besökt ens i tanken, så jag har inget att klaga på.

Read Full Post »

Det var naturligtvis en gåva. Annars skulle jag knappast ha börjat med tredje boken i en serie. Eller nej: när det kommer till deckare kan man ofta göra just det, beroende på vilken typ det är fråga om, och ibland spelar det ingen större roll om det är första eller femte gången, eftersom detektiven i fråga inte är där för att visa upp sitt privatliv. Men när det kommer till Richard Osmans The bullet that missed är det uppenbart inte första gången man förväntas möta pensionärerna Elizabeth, Joyce, Ibrahim och Ron med vänner, även om det heller inte spelar lika stor roll och man snart får en känsla för ungefär vilka de är och vad de håller på med.

Vilket alltså är kalla fall, här närmast mordet på en journalist som var i färd med att undersöka en bedrägerihärva och där man hittade ett bilvrak i havet. Nu skall alltså en gammal spion, en psykolog, en fackledare (som var med på tiden då sådana slogs med poliser) samt en hemmafru (eller exakt vad Joyce nu tidigare pysslat med; det förklaras aldrig riktigt) försöka ta reda på vem som dödade Bethany Waites. Fast helt själva är de inte: de har till hjälp några lokala poliser, Elizabeths allt mer demente make, hennes polske fixare, samt en före detta KGB-överste. Å andra sidan vill en svensk penningtvättare som tjänat biljarder ha sagde KGB-överste mördad, samtidigt som han tydligen är för snål för att anlita proffs.

Mysteriet är rimligt konstruerat, med tillräckligt många vändningar och falska spår, även om allt i slutändan verkar hänga ihop (några saker verkar dock tappas helt, och vissa saker ser ut som om någon inte tänkt igenom dem helt, men nåväl – det är kanske något för en senare installation i serien). Egentligen verkar den mycket engelska verklighet som målas upp, med småstäder, lokalteve, te, och ny teknologi att lära sig, vara lika mycket poängen som mysteriet: det finns inte många andra sätt att skriva om en sådan verklighet utan att det blir pretentiöst.

Egentligen letar jag inte efter deckarserier att läsa, men om jag nu skulle känna för en så är det nog fullt möjligt att jag plockar upp de tidigare två delarna, och de som eventuellt kommit efteråt också.

Read Full Post »

När västfrontens kanoner upphörde sitt muller i slutet av 1918 innebar det inte fred i öst. Det sammanstörtande ryska väldet sönderslets i en oreda som knappt går att överblicka, och den arma befolkningen fick se sin värld sönderslitas av ständigt nya soldathopar. Budjonnyjs armé av kosacker var ena av dessa horder som drog fram över de östeuropeiska landskapen, lämnande olycka i spåren i Ukraina, Belarus och Polen.

Med på fälttåget in i Polen följde krigskorrespondent Isaak Babel, och han skulle senare omvandla sina upplevelser till den lilla boken Ryttararmén, en episodisk skildring av livet sett underifrån: hur de rått okomplicerade kosackerna plundrade, slogs, skändade, bråkade inbördes och tog sin långt in i Polen innan de slogs tillbaka. Det är ett landskap av fattiga bondbyar, bebodda av såväl kristna som judar. Inget tycks riktigt respekteras: det är knappast någon revolutionär glöd som driver armén framåt, och även om berättaren möjligen har sådana anfäktelser så tycks själva det faktum att han kan drabbas av sådana märka honom som någon som i sinom tid kommer ätas av revolutionen.

Livet i ryttararmén är rått, kallt, blodigt, ofta kort. Kamratskap verkar inte riktigt finnas (i alla fall inte för vår något blödige och klumpige berättare). Revolutionens ledare skulle nog försöka rättfärdiga armén som en sorglig nödvändighet. Känslan man får är att den verkliga tragedin är att soldaterna ser på revolutionärerna på ett samma sätt.

Read Full Post »

Edmund Crispins The moving toyshop är en hybrid: den försöker gifta ihop den klassiska pusseldeckaren med den brittiska komiska romanen av den lättare skolan. Sådan görs inte alldeles enkelt, även om de finns de som lyckats. Här blir det särdeles svårt, då brottet inte är sådant som passar sig för sådan komedi, såsom stöld av nysilver eller cirkushästar, utan ett tämligen sjaskigt mord.

Man kan ju för all del vara underhållande, med tillräckligt smart dialog eller en berättare som håller stilen, men humorn här utgörs delvis av stoj och stök: en massa tokar i en bil som jagar en annan bil, två tokar som försöker få fatt på någon som står och repeterar Brahmskörer. Det stöter ganska hårt mot en historia som i grunden är allt annat än lustig, med ett mord på en gammal dam för att tillskansa sig ett arv, följt av nya mord för att sopa igen spåren.

Den centrala handlingen är annars denna: Richard Cadogan, i begynnande medelålderskris, anländer sent en natt i Oxford och bestämmer sig för att känna på dörren till en leksaksbutik han passerar, och när han finner den olåst smyger han in utan att riktigt själv förstå varför, varpå han finner en död kropp, slås medvetslös, vaknar i en skrubb, tar sig ut och till polisen. När de tar sig till platsen finner de på leksaksbutikens plats ett dagslivs, och absolut ingen kropp. Cadogan söker därför upp sin gamle studiekamrat Genvase Fen, professor i litteratur, och tillsammans nystar de upp ett mysterium där de stöter på gamla damer som älskar limerickar, brännvinsadvokater (eller i alla fall sherry-diton), doktorer med bandagerade huvuden, samt en obehaglig hyresvärd, som tydligen behöver utöka inkomsterna genom att verka som medium.

Det finns förvisso en del roande dialog, likaså några partier som är riktigt dråpliga, samtidigt som de mysterier som rullas upp faktiskt är välkonstruerade nog. Allt hänger inte heller på en enda stor gåta, utan en del tas allt eftersom. Trots att ingredienserna i sig är goda nog tycker jag resultatet inte riktigt går ihop: kanske beror det på att jag väntade mig en deckare med viss humor (något i stil med när Lord Peter Wimsey är som bäst), och den gått ner bättre om jag ställt in mig på humor med detektiva inslag.

Read Full Post »

För länge sedan, i rikedomens dagar, skrev Astrid Lindgren i Sunnanäng fyra sagor om fattiga barn i ett Sverige vi aldrig kommer tillbaka till. Ty dessa fattiga barn levde i torp och stugor, långt ut i skogen, och ville inget hellre än att få gå i skolan och kanske få leka med barkbåtar eller vakta får. I alla fall fyra av de fem barnen är själva fattiga, och det fjärde, Stina Maria på Kapela i »Tu tu tu!«, är skrämmande nära efter det att vargen rivit alla familjens får innan hon lyckas vinna hem nya från de underjordiska.

Värst har kanske det kanske titelnovellens Anna och Mattias, som blivit föräldralösa och hamnat hos den snåle bonden i Myra, där de bara får arbeta och inte får mer mat än potatis. De längtar till att några veckor få gå i skolan, som avbrott från alla de grå dagarna, men inte heller detta blir så ljust som de hoppas. Lösningen blir istället den flykt in i paradiset som Lindgren tidigare använt i Mio, min Mio och skulle återkomma till även senare med Bröderna Lejonhjärta.

Viss likhet med denna har »Junker Nils av Eka«, också den en historia om ett sjukt barn som frammanar en fantasi om en annan värld, där torparsonen istället blir en modig väpnare som befriar kungen från en lurig hertig som redan låtit slipa bödelsvärdet, och som efter en vådlig flykt själv tar kungens plats på schavotten.

Mest udda är kanske »Spelar min lind, sjunger min näktergal?«: Malin, åtta år, har hamnat på fattigstuga. Det är inte ett trevligt ställe, speciellt inte för ett barn, men Pompadullan, är, trots vissa likheter, inte någon Kommandora, och Malin lider inte främst kroppsligen, utan av brist på glädje och skönhet. En dag råkar hon få höra folksagan titeln hämtats från, och sedan vill hon inget hellre än att fattigstugans tröstlösa potatisgård skall ersättas av ett vackert träd där en fågel kan sjunga. Hon har inget lindfrö, men en ärt kanske går lika bra? Till slut måste hon dock ge upp sin egen ande för att det skall bli en riktigt spelande lind. Till skillnad från de andra sagorna, där fantasin blir en räddningplanka för barnet, blir barnet här snarast en frälsare självt.

Detta är alltså inga sagor fyllda med solsken, utan snarare sådana där ljusstrålar ibland får spela in i mörkret.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »