Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Skönlitteratur’ Category

Det var naturligtvis en gåva. Annars skulle jag knappast ha börjat med tredje boken i en serie. Eller nej: när det kommer till deckare kan man ofta göra just det, beroende på vilken typ det är fråga om, och ibland spelar det ingen större roll om det är första eller femte gången, eftersom detektiven i fråga inte är där för att visa upp sitt privatliv. Men när det kommer till Richard Osmans The bullet that missed är det uppenbart inte första gången man förväntas möta pensionärerna Elizabeth, Joyce, Ibrahim och Ron med vänner, även om det heller inte spelar lika stor roll och man snart får en känsla för ungefär vilka de är och vad de håller på med.

Vilket alltså är kalla fall, här närmast mordet på en journalist som var i färd med att undersöka en bedrägerihärva och där man hittade ett bilvrak i havet. Nu skall alltså en gammal spion, en psykolog, en fackledare (som var med på tiden då sådana slogs med poliser) samt en hemmafru (eller exakt vad Joyce nu tidigare pysslat med; det förklaras aldrig riktigt) försöka ta reda på vem som dödade Bethany Waites. Fast helt själva är de inte: de har till hjälp några lokala poliser, Elizabeths allt mer demente make, hennes polske fixare, samt en före detta KGB-överste. Å andra sidan vill en svensk penningtvättare som tjänat biljarder ha sagde KGB-överste mördad, samtidigt som han tydligen är för snål för att anlita proffs.

Mysteriet är rimligt konstruerat, med tillräckligt många vändningar och falska spår, även om allt i slutändan verkar hänga ihop (några saker verkar dock tappas helt, och vissa saker ser ut som om någon inte tänkt igenom dem helt, men nåväl – det är kanske något för en senare installation i serien). Egentligen verkar den mycket engelska verklighet som målas upp, med småstäder, lokalteve, te, och ny teknologi att lära sig, vara lika mycket poängen som mysteriet: det finns inte många andra sätt att skriva om en sådan verklighet utan att det blir pretentiöst.

Egentligen letar jag inte efter deckarserier att läsa, men om jag nu skulle känna för en så är det nog fullt möjligt att jag plockar upp de tidigare två delarna, och de som eventuellt kommit efteråt också.

Read Full Post »

När västfrontens kanoner upphörde sitt muller i slutet av 1918 innebar det inte fred i öst. Det sammanstörtande ryska väldet sönderslets i en oreda som knappt går att överblicka, och den arma befolkningen fick se sin värld sönderslitas av ständigt nya soldathopar. Budjonnyjs armé av kosacker var ena av dessa horder som drog fram över de östeuropeiska landskapen, lämnande olycka i spåren i Ukraina, Belarus och Polen.

Med på fälttåget in i Polen följde krigskorrespondent Isaak Babel, och han skulle senare omvandla sina upplevelser till den lilla boken Ryttararmén, en episodisk skildring av livet sett underifrån: hur de rått okomplicerade kosackerna plundrade, slogs, skändade, bråkade inbördes och tog sin långt in i Polen innan de slogs tillbaka. Det är ett landskap av fattiga bondbyar, bebodda av såväl kristna som judar. Inget tycks riktigt respekteras: det är knappast någon revolutionär glöd som driver armén framåt, och även om berättaren möjligen har sådana anfäktelser så tycks själva det faktum att han kan drabbas av sådana märka honom som någon som i sinom tid kommer ätas av revolutionen.

Livet i ryttararmén är rått, kallt, blodigt, ofta kort. Kamratskap verkar inte riktigt finnas (i alla fall inte för vår något blödige och klumpige berättare). Revolutionens ledare skulle nog försöka rättfärdiga armén som en sorglig nödvändighet. Känslan man får är att den verkliga tragedin är att soldaterna ser på revolutionärerna på ett samma sätt.

Read Full Post »

Edmund Crispins The moving toyshop är en hybrid: den försöker gifta ihop den klassiska pusseldeckaren med den brittiska komiska romanen av den lättare skolan. Sådan görs inte alldeles enkelt, även om de finns de som lyckats. Här blir det särdeles svårt, då brottet inte är sådant som passar sig för sådan komedi, såsom stöld av nysilver eller cirkushästar, utan ett tämligen sjaskigt mord.

Man kan ju för all del vara underhållande, med tillräckligt smart dialog eller en berättare som håller stilen, men humorn här utgörs delvis av stoj och stök: en massa tokar i en bil som jagar en annan bil, två tokar som försöker få fatt på någon som står och repeterar Brahmskörer. Det stöter ganska hårt mot en historia som i grunden är allt annat än lustig, med ett mord på en gammal dam för att tillskansa sig ett arv, följt av nya mord för att sopa igen spåren.

Den centrala handlingen är annars denna: Richard Cadogan, i begynnande medelålderskris, anländer sent en natt i Oxford och bestämmer sig för att känna på dörren till en leksaksbutik han passerar, och när han finner den olåst smyger han in utan att riktigt själv förstå varför, varpå han finner en död kropp, slås medvetslös, vaknar i en skrubb, tar sig ut och till polisen. När de tar sig till platsen finner de på leksaksbutikens plats ett dagslivs, och absolut ingen kropp. Cadogan söker därför upp sin gamle studiekamrat Genvase Fen, professor i litteratur, och tillsammans nystar de upp ett mysterium där de stöter på gamla damer som älskar limerickar, brännvinsadvokater (eller i alla fall sherry-diton), doktorer med bandagerade huvuden, samt en obehaglig hyresvärd, som tydligen behöver utöka inkomsterna genom att verka som medium.

Det finns förvisso en del roande dialog, likaså några partier som är riktigt dråpliga, samtidigt som de mysterier som rullas upp faktiskt är välkonstruerade nog. Allt hänger inte heller på en enda stor gåta, utan en del tas allt eftersom. Trots att ingredienserna i sig är goda nog tycker jag resultatet inte riktigt går ihop: kanske beror det på att jag väntade mig en deckare med viss humor (något i stil med när Lord Peter Wimsey är som bäst), och den gått ner bättre om jag ställt in mig på humor med detektiva inslag.

Read Full Post »

För länge sedan, i rikedomens dagar, skrev Astrid Lindgren i Sunnanäng fyra sagor om fattiga barn i ett Sverige vi aldrig kommer tillbaka till. Ty dessa fattiga barn levde i torp och stugor, långt ut i skogen, och ville inget hellre än att få gå i skolan och kanske få leka med barkbåtar eller vakta får. I alla fall fyra av de fem barnen är själva fattiga, och det fjärde, Stina Maria på Kapela i »Tu tu tu!«, är skrämmande nära efter det att vargen rivit alla familjens får innan hon lyckas vinna hem nya från de underjordiska.

Värst har kanske det kanske titelnovellens Anna och Mattias, som blivit föräldralösa och hamnat hos den snåle bonden i Myra, där de bara får arbeta och inte får mer mat än potatis. De längtar till att några veckor få gå i skolan, som avbrott från alla de grå dagarna, men inte heller detta blir så ljust som de hoppas. Lösningen blir istället den flykt in i paradiset som Lindgren tidigare använt i Mio, min Mio och skulle återkomma till även senare med Bröderna Lejonhjärta.

Viss likhet med denna har »Junker Nils av Eka«, också den en historia om ett sjukt barn som frammanar en fantasi om en annan värld, där torparsonen istället blir en modig väpnare som befriar kungen från en lurig hertig som redan låtit slipa bödelsvärdet, och som efter en vådlig flykt själv tar kungens plats på schavotten.

Mest udda är kanske »Spelar min lind, sjunger min näktergal?«: Malin, åtta år, har hamnat på fattigstuga. Det är inte ett trevligt ställe, speciellt inte för ett barn, men Pompadullan, är, trots vissa likheter, inte någon Kommandora, och Malin lider inte främst kroppsligen, utan av brist på glädje och skönhet. En dag råkar hon få höra folksagan titeln hämtats från, och sedan vill hon inget hellre än att fattigstugans tröstlösa potatisgård skall ersättas av ett vackert träd där en fågel kan sjunga. Hon har inget lindfrö, men en ärt kanske går lika bra? Till slut måste hon dock ge upp sin egen ande för att det skall bli en riktigt spelande lind. Till skillnad från de andra sagorna, där fantasin blir en räddningplanka för barnet, blir barnet här snarast en frälsare självt.

Detta är alltså inga sagor fyllda med solsken, utan snarare sådana där ljusstrålar ibland får spela in i mörkret.

Read Full Post »

Ray Bradburys Something wicked this way comes var en svår bok att börja läsa: inte för att handlingen var tråkig eller personerna i den olidliga, utan för att prosan var tjock och övermättad, vilket gjorde att det blev som att läsa genom sirap: det var svårt att riktigt orka mer än några sidor av detta åt gången innan handlingen verkligen tog fart.

Det är kanske ett inte helt opassande sätt att få boken att framstå som lite mer än bara en modern skräckhistoria om ett sinistert tivoli som kommer till en amerikansk småstad sent i oktober och förskräcker och förtrollar innevånare med visioner av deras litenhet och mirakelkurer som snabbt visar sig bara ha biverkningar. I centrum står den illustrerade mr Dark, som verkar dra i alla trådar, och den mer öppet agerande och ilskne Cooger. De enda som till en början verkar se genom delar av dunsterna är de två pojkarna Jim Nightshade och Will Halloway, som snart skall lämna barndomen bakom sig men fortfarande smiter ut för att palla frukt eller smyga på kyrkogården.

Men först skall alltså mästarna av den spegellabyrint där man kan se sitt åldrade jag, den magiska karusell som kan få någon att åldras eller föryngras, den elektriska stol som kan hålla nästintill döda män vid liv och den häxa som kan söva någon till döds undvikas, stoppas, överlistas? Inte en lätt uppgift för trettonåringar och den som till slut får komma och faktiskt lösa problemet är något oväntat Will Halloways något åldrade far (även om femtifyra idag inte verkar fullt så överårigt som Bradbury vill utmåla det som).

Den poäng som den utarbetade prosan till slut förbereder för, den poäng som behöver någon form av uppbyggnad inför så den framstår som lite mer än en påhängd moralitet på en historia främst ämnad att framkalla skräckrysningar, är den tämligen enkla att man bör leva livet här och nu: inte i meningen att man inte skall bry sig om andra eller vad som komma skall, utan att allt skall ha sin plats. Gårdagen är inte en lämplig framtid, och om man inte gillar den framtid man ser framför sig, så är inte billiga tricks eller flykt någon lösning, utan endast att lära sig finna löjet i sig själv, men inte andra.

Read Full Post »

Gudakejsaren behöver nya eviga tjänare. Harrow behöver hans gunst. Gideon Nav vill bara slippa ifrån sitt liv. Men eftersom Harrow behöver en svärdskämpe, och Gideon är den enda som står till buds, får hon följa med Harrow när hon far iväg till det sönderfallande palats som främst bebotts av de döda de senaste tiotusen åren för de test som skall avgöra vilka av de tio arvtagarna till härskarhusen som skall upphöjas.

Notera: det går alltså utmärkt att skriva en sammanfattning av Tamsyn Muirs Gideon the ninth som inte använder ordet »lesbisk«. Förvisso är det inte ett direkt felaktigt ord, men det finns så mycket annat som är viktigare än att Gideon uppskattar när kvinnor visar hud eller att det attraktion är en av komponenterna av hennes och Harrows komplicerade, såriga relation. Som den mordgåta det hela utvecklar sig till, när de som försöker uppnå liktorskap en efter en hittas döda. Eller den allmänt gotiska stämningen med ett underligt pussel, en stor mängd vandrande skelett, dödsmagiker och uråldriga förordningar. Eller hur mänskliga dessa dödsmagiker faktiskt framstår: allt skulle kunnat bli en tämligen ordinär ungdomsbok, lite för övertydlig i symbolik och effekter, men inte ens numerologin eller att (nästan) alla viktigare personer förefaller vara övertypiska för sina respektive hus kan bli tröttande när de samtidigt är de enda av sitt slag.

Undantaget från det där med typiskheten är väl främst Gideon själv: hon har svårt med nionde husets tvesovlande av rigid morbiditet och använder hellre solglasögon än slöja. Hon har tydligen lyckats få tag på barnförbjudna tidningar, pratar som hon var samtida (i alla fall med bokens utgivning; men värdighet, och än mindre åldrande med sådan, var knappast en prioritet från början) och vill egentligen inget mer än att slippa från allt detta.

Det är väldigt lite i detta som jag egentligen ogillar (mer än då omslagets upptagenhet med sexualitet i en bok där inget allvarligare kroppsligt försiggår än kramande). Historien är tajt, flera personer förtjänar bättre öden än att ha hamnat där de gjort, några förtjänar möjligen värre än de får, de svar på hemligheter man får är ofta precis så obehagliga som en värld som drivs av dödsmagi kan väntas generera.

Read Full Post »

Det hade förmodligen gått att skriva en ganska rolig recension av Astrid Lindgrens Nils Karlsson-Pyssling som om den vore någon slags kommentar av dagens Sverige. Titelnovellen vore då en skildring av andrahandsmarknaden för bostäder: det enda som kan hittas är ett ingrott, omöblerat litet hål i en vägg (att hyran är den mycket modesta summan av en ostkant i månaden får tyst bortses ifrån), »Peter och Petra« handlar om stackars barn som flyttas från skola till skola (huruvida på grund av bussning eller friskolekonkurser får läsaren själv bestämma), »Inga rövare finns i skogen« en skildring av hur kriminella gäng bryter sig in i medelklassvardagen, »En natt i maj« en skildring av diverse skönhetsfixering.

Sagorna tycks i allmänhet riktade till yngre barn. I stort sett samtliga skildrar hur någon form av extremt småvuxen figur dyker upp i deras liv, ofta när de är i stort behov av en vän, och förser dem med en sådan. Endast ett par har något som kan kallas direkt berättarbåge: när väl småfolket dyker upp så är det i sig lösningen, och sedan följer främst skojigheter de hittar på. Om detta är bra eller illa är svårt att veta: med tanke på att barn gillar omläsning spelar kanske det mindre roll om det finns något sådant inneboende driv, men för en vuxen gör det att man får ut mindre än andra av hennes böcker riktade till samma åldrar, där man i alla fall kan återse personer och ämnen. Vissa av novellerna har dramatiserats för tv, vad jag kan minnas tämligen troget; andra har troligen inte det (och i så fall är det fullt förståeligt; skall man skildra in en liten farbror som flyger runt över Stockholm är Karlsson på taket mer givande än herr Liljonkvist).

Mer rimligt än att se det som en spegel av dagens Sverige vore nog att lyfta upp sådant som inte längre har täckning: små barn lämnas inte längre ensamma hela dagen för att föräldrarna skall jobba; förlorar man förmågan att använda ett ben tvingas man inte ligga konstant nedbäddad i sin säng, är man mer tillfälligt hemma sjuk (i fyra veckor?) så kommer nog föräldrarna hitta på roligare tidsfördriv än ett gökur. Försörjer man familjen på torghandel odlar knappast sina varor i trädgårdsland. Å andra sidan betros knappast barn heller med att i timmar roa sig i Vasaparken med skridskoåkning utan övervakning.

Den avundsjuka som kan uppstå när man får ett syskon, som kan få en att fly in i en fantasivärld, består dock troligen. Och »Prinsessan som inte ville leka« är även utan lustifikationer från recensenter otvetydigt en vidräkning med överflödets materialism, fortfarande aktuell.

Read Full Post »

Jag hade nog fel: den serie som verkligen var menad att förbereda läsarna på Dragon Age: The Veilguard var inte den långa, långa följetong som inleddes med Magekiller, utan den betydligt mer begränsade The missing, nyligen utgiven. Det är fyra korta historier om Varrick och Harding som slutar mer eller mindre precis innan The Veilguard verkar börja, och där de är på jakt efter Solas med hjälp av olika figurer i Thedas: Grå väktare, Antivas kråkor, Veil jumpers samt Neve Gallus.

De möter diverse svårigheter på jakt efter någon Macguffin, övervinner dessa, och egentligen får man inte veta någonting (eftersom syftet snarast är att hinta och presentera personer, inte att något särskilt måste hända). Det är väl inte dåligt eller tråkigt, mer som en pytteliten förrätt när man ser fram emot ett skrovmål.

Read Full Post »

Att Charles Dickens uppkallat Little Dorrit efter den kvinnliga huvudpersonen är rimligt: för en gångs skull har han lyckats teckna den sorts mänskliga ängel han normalt försöker sig på utan att hon blir olidlig. Unga Amy Dorrit har fötts som dotter till en fånge i Marshalseas fängelse för bankrutta, och växt upp därinne. Hennes far och äldre syskon utvecklat olika strategier för att på något sätt hålla skenet uppe, medan hon är en medberoende som på diverse sätt gör det möjligt för fadern att hålla liv i fiktionen om sig själv som en gentleman som inte behöver försörjas av arbete och tiggeri.

Den andre huvudpersonen, Mr Clennam, är en något äldre herre utan alltför starka konturer, som kommit hem till London efter att med sin nu avlidne fader skött familjens affärer i Kina. Han intresserar sig för Dorrit, och försöker på sitt sätt hjälpa familjen, bland annat mot ett opakt ämbetsverk vars främsta syfte tycks vara att undvika att någonting alls händer, en den rena byråkratins högborg.

Det är en ganska mörk roman: förvisso finns ett par av de vanliga komiska figurerna, men på det hela taget är det de mörka interiörerna från fängelset och huset Clennam, uråldrigt och gistet, fuktigt och dragit som ger grundton; de scener där högreståndspersoner umgås med finansfenomenet Merdle som då och då dyker upp är bara mer trevliga ur ett högst materiellt perspektiv. Som vanligt med Dickens ångar det hela på ett bra tag med enskilda scener innan de olika trådarna till slut någorlunda knyts ihop. Ett par av dessa, som den unga föräldralösa Harriet som »räddats« och nu är jungfru i en familj Clennam umgås med tycks såväl tämligen löst invävd som problematisk i sitt innehåll.

Trots att delar av tematiken har nog så stor relevans idag, och trots en hjältinna vars obestridliga godhet inte blir helt kväljande, tror jag inte detta är någon av mina favoriter: förvisso var endast kortare stycken plågsamma att läsa, som när Mr Dorrits livslögn blir alldeles för uppenbart nedtryckande, men mystifikationerna var aldrig särdeles spännande, samtidigt som lösningen på det sista kvarvarande problemet var lite för given.

Read Full Post »

Ulf Lundells Jack är en av de där böckerna som sägs spegla sin tid alldeles särdeles: det tidiga 70-talets kvarvarande rus efter ungdomsrevolten, den tilltagande baksmällan. Längtan till landet. Allt högre rop på kvinnlig frigörelse. Och i centrum denne Jack, en vad det verkar endast lätt maskerad Lundell. Han festar lite för hårt, till en början mest på alkohol och braj, försöker hitta kvinnor, pengar och jobb, men har svårt med allt.

Han är knappast något rötägg, men är oförmögen att stå ut med rutin. Morgondagen ordnar sig väl på något sätt, även om de pengar som finns läggs på alkohol. Hade det inte varit för en viss intelligens och språklig virtuositet så hade femhundra sidor i hans skalle knappast kunnat uthärdas. Det är en sorgsen roman, inte på grund av att den skildrar en tid i världen som gått förlorad, utan en tid i livet: I slutet är Jack på väg att slå igenom som författare och musiker, men de vänner han hade i början är nästan förlorade: någon först till droger och sedan döden, någon har hittat nya vänner, någon har bara glidit från honom. Förhållandena har alla sakta lösts upp: inget har katastrofalt misslyckats, men inget har varat någon längre tid heller.

Handling finns således knappast, mer än för dagen: jakt på brass på Gotland, en supafton i Stockholm, en kräftskiva i upplösningens tecken: nästan alla för fulla, någon för arg, någon för kåt, någon för sjuk, och väldigt få nöjda. Så var det då, så är det delvis idag.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »