Jag har tidigare inte närmare stiftat bekantskap med statsrådet, Bo Baldersons detektive minister, men när ett exemplar av Statsrådet sitter kvar föll i mina händer bestämde jag mig för att göra ändring på detta. Det namnlösa statsrådet är justitieminister, men totalt ointresserad av statskonst, utan mer glad i att själv lösa mordgåtor av ädelt märke. Denna mordgåta är här av gammal modell, komplett med ett lik i ett bibliotek, en hop misstänkta och en upplösning där samtliga dessa samlas i nämnda bibliotek för att få den skyldige utpekad
Gåtan kan till viss del verka pastisch, men är det egentligen bara i så mån som statsrådet ibland beter sig som en dåre, antingen för att han bara är det eller för att exempelvis kunna bryta sig in i en lägenhet och snoka runt. Huvudsakligen är dock de parodiska delarna väl separerade från övriga, och presenteras i form av anekdoter eller passager, där de fyra partier med regeringserfarenhet som vid mitten av sjuttiotalet fanns att tillgå samtliga smädas.
Denna satir har överlag stått sig något bättre än kan väntas, med våndor över kärnkraften eller monarkins, försvarets, penningens och statskyrkans kvarstående i det socialdemokratiska Sverige som fullt förståeliga punkter – då verkar snarast den episod där statsrådet för nöjes skull klär ut sig till shejk och på ett flygplan lyckas slita fram en större kniv och tolkas som en kapare som mer osannolik idag när ett sådant föremål omöjligen skulle kunnat komma ombord.
Historien har fått mig att såväl skratta till som att vilja sjunka genom dynan av sekundärskam, fullt delad med vår berättare, statsrådets svåger, en stillsam karl som avskyr den uppståndelse statsrådet ställer till med. Skulle mer av detta hamna i min väg skulle jag inte säga nej.
Lämna ett svar