Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Skönlitteratur’ Category

All denna jazz

Posted in Deckare, Engelskspråkigt, Fantastik, tagged , on 2 mars, 2026| Leave a Comment »

I andra boken brukar det bli mer tydligt hur en serie kommer fungera. Att döma av Moon over Soho, Ben Aaronovitchs uppföljare till Rivers of London, kommer konstapel Peter Grants äventyr vara en medelhårt länkad serie historier där man inte nödvändigtvis måste läsa allt men där det kan vara nyttigt att göra det: lite av vad som pågår är en fortsättning från första boken, flera figurer återkommer, och skador och annat de ådragit sig tidigare finns kvar (man kan också utan att avslöja alltför mycket konstatera att någon senare bok kommer vara en än mer direkt fortsättning på denna).

Två saker pågår: jazzmusiker faller ner döda direkt efter att ha haft ett gig, och andra män blöder till döds efter att ha fått penis avbiten. Den senare gruppen kommer huvudsakligen via den vanliga polisstyrkans arbete, den andra gruppen har Peter och hans närmaste kollegor upptäckt själv – jazzmusiker som tycks ha dött i hjärtinfarkt är inte något som polisen normalt tittar närmare på, men när ens egen far är en misslyckad musiker så är det mer personligt.

Jazz är nu inte något jag direkt brinner för. Ej heller är andra halvan av boken, där Grant och hans lärare hela tiden tycks gissa sig fram till ungefär vad som pågår utan att de egentligen därför kommer någon direkt vart något som direkt grep mig. Det finns en vansinnesfärd i ambulans, ett besök i Oxford och lite annat, men det tar ett bra tag innan det riktiga lästempot infinner sig. Det finns flera ytterligare böcker, men jag vet inte om jag är speciellt sugen på att se vad som händer i dem.

Read Full Post »

Rättsröta

Posted in Engelskspråkigt, Klassiker, Skönlitteratur, tagged , on 9 februari, 2026| Leave a Comment »

Bleak House hålls tydligen som ofta den allra bästa av Dickens romaner. Det är jag inte helt säker på att jag håller med om, men visst, de många sammanträffandena klaras av långt innan klimax, den unga, vackra, dygdiga och urtråkiga Ada får inte leva lycklig alla sina dagar, den vuxne barnungen Skimpole framställs som i längden omöjlig att ha som vän och en stor del av handlingen kretsar kring hemlighållandet av en ungdomlig romans, så det är väl om inte annat en roman där några av Dickens största problem och barnsligheter slipats av i olika grad.

Huvudperson är den unga Esther Summerson, föräldralös, av mer eller mindre slump omhändertagen av den vänlige och besuttne Mr Jarndyce. Han har även tagit vårdnaden om ett par likaledes föräldralösa släktingar, nämnda Ada samt Richard, en ung man helt utan intellektuell uthållighet eller ekonomiskt förnuft som man gärna skulle se få försöka klara sig utan andra en månad eller tre. Alla dessa är dessutom parter i det famösa rättsfallet Jarndyce mot Jarndyce, som hålls vid Kanslersrätten. I ett av dessa underbara fåtal tillfällen gör sig den lustighet som ibland framförs ännu bättre på svenska: denna sysselsätter sig inte med »law« utan »equity« , och det senare bör tydligen översättas »billighet«. Denna domstol framställs nämligen som ett monstrum som uppslukar allt i dess väg, alla tillgångar i de testamenten eller andra akter som underläggs den, allas liv som försöker nå rättvisa, ja, även själva sinnesron. Billighet finnes således här inte heller.

Utöver dessa finns naturligtvis en hel hord bipersoner: naturligtvis flera jurister, en baron och hans stolta hustru, en ung stackars gatsopare, procentare, avdankade soldater, en pappershandlare och dennes svartsjuka hustru, samt en detektiv: ovanpå allt annat är detta en slags tidig detektivroman, vilket ytterligare avhjälper de dickenska sammanträffandena. Grävandet, forskandet och spionerandet är allmänt, och möjligen undantaget det som detektiven Mr Bucket gör slutar det vanligen i förskräckelse: juristen Tulkinghorns snokande leder till slut till tre personers död, och ytterligare dödsfall leder berättelsen framåt.

Oaktat den mer pessimistiska hållningen bestås vi ändå med ett relativt lyckligt slut, i alla fall för de överlevande.

Read Full Post »

Lantliv

Posted in Skönlitteratur, Svenskspråkigt, tagged , on 1 februari, 2026| Leave a Comment »

Till en malariadrabbad by i södra Italien anländer Carlo Levi efter att ha dömts till inre exil för sitt motstånd mot fascismen. Han är läkare och konstnär, vill helst tillbringa dagarna med sitt måleri men får en alltmer omfattande praktik eftersom de båda läkarna på orten är lika inkompetenta som de flesta övriga offentliga tjänstemännen på platsen. Enligt den legend som namngett Kristus stannade i Eboli skall nämligen inte civilisationen riktigt tagit fäste här, utan liksom kristendomen mest kommit för att ta sig en titt och sedan vänt platsen ryggen.

Bönderna på orten lever ett hårt, fattigt liv. Staten är endast ett ris som kräver dem på skatter och stundom krigsmän. Det högsta goda tycks vara att slita i Amerika istället, ty då kan man i alla fall spara ihop en lite slant, även om man lätt gör misstaget att återvända och sedan tvingas se den krympa ihop utan hopp när man fångats av en nyinköpt, usel jordbit eller ett äktenskap.

Inget fungerar riktigt, ingen tror att något kommer bli bättre. Det är inte så att man egentligen är okunnig eller dum (även om ortens skollärare mer bryr sig om den myndighet han får i sin andra roll som borgmästare och de möjligheter han då får att förneka andras vilja): folket är i regel gästvänligt och egentligen inte särskilt konservativt, mer än att man vant sig vid att all politik är dålig.

Handling finns inte mycket, fascination och uppgivenhet desto mer, tillsammans med en viss galghumor. Levi är inte någon frälsare, även om han framstår som ovanligt osjälvisk. Men vad gör det: staten finns ju endast för att blockera de försök som görs att på något litet sätt bättra situationen. Och när han till slut får lämna byn, så är det för att Abessinien fallit och allmän amnesti utlysts, och alltså bara ytterligare ett steg på vägen mot en mer allmän katastrof.

Read Full Post »

Konvergens

Posted in Engelskspråkigt, Fantastik, tagged , on 28 januari, 2026| Leave a Comment »

Jag vet inte om Joanna Russ The female man är den mest förvirrande bok jag har läst och uppskattat, men den måste vara bra nära. Själva idén med en multivärldarstolkning med divergerande historier som går att hoppa mellan (så länge man hoppar långt nog) tar författaren det någorlunda lugnt med: huvudsakligen håller man sig i vårt New York i mitten på sjuttiotalet, samma stad fast i en tidslinje där nazismen självdog innan andra världskriget, samt en framtid där mänskligheten enbart består av kvinnor och samhället fungerar helt annorlunda mot vårt.

Från dessa världar kommer Joanna, Jeannine och Janet, och därmed förvirringen: här sker en sammanblandning av författare och berättare på ett sätt som gör att man aldrig kan vara riktigt säker på vem som berättar, och om personen egentligen skall föreställas befinna sig i rummet kroppsligen. Den avancerade leken med perspektiv har förvisso en poäng, men det tar ett tag innan den framkommer.

Det huvudsakliga ärendet är annars feminism, och att se till att läsaren vet precis hur jävla dumma idéer är om att Riktiga Kvinnor minsann bara vill stanna hemma och ta hand om man och barn och annat man hoppades skulle ha lämnats kvar förra milleniet. Det är lite uppgivet, men inte såpass att humor inte är verksamt, och det går ju alltid att hoppas på Janets framtid.

Vissa delar är medvetet obehagliga att läsa, när satiren över mäns ömtåliga självkänsla blir för bitande eller boken försöker illustrera hur jäkla obehagliga idéer om kvinnor som egentligen i avsaknad av rationellt tänkande egentligen är genom att applicera dem på män, och det finns nog de som skulle finna detta obehag väl starkt (bland dessa rimligen precis de som mest borde utsättas för det). Caveat lector.

Read Full Post »

Förnyelse

Posted in Engelskspråkigt, Skönlitteratur, tagged , on 22 januari, 2026| Leave a Comment »

Jag tror knappt jag hört talas om Leslie Marmon Silko när jag fick hennes Ceremony, en bok om Tayo, en ung krigsveteran från Lagunareservatet, en före detta krigsfånge som tillsammans med andra snabbt lär sig att den där uppskattningen de fick när de gick omkring i uniform i krigstid inte var mer än ytterligare en lögn. Han har uppenbart PTSD, en enorm ångest över den kusin han inte kunde få med sig hem från kriget, en familj som redan tidigare skämdes över honom och bara flaskan som medicin.

Tills en dag spiralen nedåt bryts, vänds: han träffar en äldre indian, som har en stor ceremoni för att stoppa de häxerier som långsamt bryter indianernas vilja. Tayo dras in och finner plötsligt en ny mening, en som skiljer sig från de vitas torftiga vetenskap och giriga förstörelse. Helt plötsligt finns det kanske möjlighet till respekt i egna och andras ögon och en tillvaro där varje natt inte slutar i vrålande gråt.

Ceremony är en bok som ställer en hel del krav på läsaren: den bryter upp historien, placerar ut bitarna i ett delvis ickekronologiskt mönster, där allt inte sker med materiell realism, och där gamla berättelser bryter in och speglar Tayos resa och ibland pekar ut en ny riktning. Jag vet inte om jag riktigt förstår, eller bör kunna förstå allt den har att komma med, men något har jag troligen fått med på vägen.

Read Full Post »

Vinterår

Posted in Klassiker, Skönlitteratur, Svenskspråkigt, tagged on 21 januari, 2026| Leave a Comment »

Under 1200-talet tycks islänningarna ha bestämt sig för att producera så mycket sagamaterial som de bara kunde: antingen skrev de ner redan existerande, eller så gav de material till nya. Vissa bidrog rentav på båda sätt, vilket demonstreras i den samling som på svenska nu givits namnet Sturlunga, vilket består av ett flertal halvlånga sagor och en längre.

Allt tycks egentligen ha börjat i slutet av föregående sekel. Sagorna själva spekulerar inte i varför, men plötsligt tycks det isländska samhället falla isär i en ständigt ökande hastighet. 1100-talet hade varit relativt fredligt, men plötsligt tycks de fejder som trots allt funnits inte längre kunna stoppas. Fler och fler blandas in och makten koncentreras: där tidigare fejder varit mellan familjer står de plötsligt nästan mellan härader, och när man till slut når något som liknar fred finns alltid någon tidigare förvisad släkting som kan återkomma från Norge, någon avundsjuk lokalhövding som är beredd att satsa allt för att komma upp sig, någon som inte känner sig helt nöjd med en förlikning, och så börjar allt på nytt.

I centrum står som namnet antyder sturlungarna, bröder och farbröder och kusiner och till slut sysslingar vars släktkänsla sträcker sig så långt att de mestadels kan avhålla sig från att slåss med varandra, men inte mycket mer. På 1200-talets Island kan man lita på bröder, föräldrar och barn, i alla fall oftast, men allt bortom detta är osäkert: man kan inte lita på brorsöner, inte på biskopar, inte mågar (i alla fall inte om äktenskapet avslutats).

Den mest kände av alla dessa personer som sviker och slår ihjäl (om än sällan med någon större värme i sin själ) är naturligtvis Snorre Sturlasson, en av tre bröder till den Sturla släkten uppkallats efter. Hans litterära verksamhet nämns knappast här, däremot hans framfart för att samla anhängare och förmögenhet. När han halvvägs genom berättelsen slås ihjäl framstår det inte som mer förtjänt än när någon annan förlorar livet, men kanske inte heller mindre. I generationen efter tas hans litterära mantel upp av brorsonen Sturla Þórðarson, som skrev den längsta sagan i denna samling, men också självklart deltog i den allmänna oredan. Han var också en av få som kanske får ses som framgångsrik, i det att han överlevde fram till att det hela fick en ände i och med att kungen av Norge till slut var den som lyckades ta makten.

Som litterär upplevelse är Sturlunga inte att jämföra med de gamla islänningasagorna: de är långt rörigare, långt mindre destillerade. Antalet personer är enormt, och bara att hålla reda på vilken Sturla, Þórð, Snorre eller Kolbein som just nu omtalas är inte lätt. Ibland lyckas dock författarna höja sig över den allmänna förvirringen, skaka av sig stridsdammet och åstadkomma något i stil med Sighvats förmaning till sin son. Då är plötsligt de där cirka tvåhundra åren som bortblåsta, och man är tillbaka med Njal eller Egil. Inte speciellt uppbyggligt det heller, men roande.

Read Full Post »

Spökerier

Posted in Engelskspråkigt, Skönlitteratur, tagged , on 26 oktober, 2025| Leave a Comment »

Amos Tutuolas My life in the bush of ghosts är möjligen den konstigaste bok jag läst: upplevelsen är ungefär som att läsa en översättning av en hög sagor där halva historierna tappats bort och man helt saknar kontext.

På ett sätt är handlingen lätt att sammanfatta: den unge berättaren flyr undan en slaveriattack och hamnar i spökenas vildmark. Där träffar han på en hög spöken som är mer eller mindre välvilligt inställda till honom (tendensen är »mindre« i början, »mer« på slutet), innan han efter många år kan återvända hem. Sammanfattar man så fångar man inte alls vad som gör historien så svår att greppa: spökena beter sig inte alls som europeiska spöken, utan verkar snarare påminna om troll, vittra eller andra varelser som har sin egen värld med andra regler, men där man inte har någon tydlig bild av vad dessa regler är.

De flesta spöken verkar leva i städer, där alla spöken liknar varandra. Oftast innebär en ny sådan by att berättaren hamnar i problem, men i bland lyckas det honom bättre. Engelskan har likaså ett starkt substrat av någonting annat, med ord och meningsbyggnad som följer något andra regler än man är van vid. Liksom historierna går det att följa med, men känslan är ändå att man inte riktigt förstår vad som pågår: man famlar efter ett tolkningssätt som skall hjälpa en att bottna, men det vill sig aldrig riktigt: man kan gissa att det finns vissa idéer, men man vågar ändå inte lägga all tyngd på dem. Är detta en del av poängen?

Read Full Post »

På lånad tid

Posted in Engelskspråkigt, Fantastik, tagged , on 14 september, 2025| Leave a Comment »

Fan: jag borde ju veta bättre än att börja på bokserier som ännu inte är avslutade. Speciellt och alldeles särskilt sådana som redan har fått fler delar än som från början planerades. Nu måste jag vänta en ännu ospecifierad tid på den fjärde boken i Tamsyn Muirs serie, och det har redan gått två år sedan förra och jag har blivit lätt stissig av att ha fått adrenalin från läsandet av Nona the ninth, så jag säger det igen: Fan.

Lässuget kommer till dels av att boken har en märkbar brist på de två tidigare huvudpersonerna: ingen Gideon, ingen Harrow. Harrows kropp är dock där, fylld av Nona. Nona har inte den minsta aning om nekromanti eller svärd, och bor i en stad där flyktingar försöker stå ut med varandra mellan en återfödelsebest svävar i himlen. Eftersom detta med att leva i fel kropp tycks vara ett tema har har hon i alla fall med sig Pyrra samt Camilla och Palamedes (exakt hur Palamedes kunnat lämna sin gamla tillflykt är något oklart) som nu lever i någon slags omvänt, extremt lågoktanigt liktorskap.

Vem Nonas själ egentligen tillhör är väl det som ouppmärksamma läsare (dit jag hörde) skall undra (om man inte ser och förstår den extremt tydliga ledtråd man får): hon är närmast motsatsen till såväl Gideon som Harrow, naiv, barnslig, en vad det verkar mycket ung själ som på de sex månader som gått sedan förra boken snabbt utvecklats från motsvarande nyfödd till knappt tonårig. Hon hjälper till i en skola: hon kan inte lära sig teori, men hon är bra på att ta hand om småbarnen och har accepterats i det mycket snabbt av krig åldrade gänget äldre barn. Och då och då knackar Edens blod på dörren.

Jag är inte helt säker på att jag egentligen känner den kärlek för Nona som utlovas på omslaget. Inte för att det egentligen är något fel på henne: naiviteten blir aldrig irriterande samtidigt som den tydligt framgår, men att våra tidigare huvudpersoner saknas är inte bara i sig stora hål, det minskar också den upplevda agensen. Harrow hade det sannerligen inte lätt, men hon kunde åtminstone någon gång fått hitta ett handlingsutrymme, inte bara tjuvlyssna när andra pratar. Nona är nog en betydligt bättre människa, men när hon till slut får driva handlingen så känns det snarast som mer saker för läsaren att fundera över än att hon skulle vara särskilt formidabel.

Men som sagt: jag kommer nu vara tvungen att vänta på fjärde delen, i förhoppning (?) om att den också kommer vara ett avslut.

Read Full Post »

Åsnebrygga

Posted in Engelskspråkigt, Fantastik, Klassiker, tagged , on 4 september, 2025| Leave a Comment »

Jag är inte van vid att läsa antika verk som översatts i syfte att vecka debatt; den av Peter Singer redigerade utgåvan av Apuleius The golden ass är ett nog det enda exemplet. Det är heller inte vanligt att redaktören nämns före översättaren, här Ellen Finkelpearl, men de båda påståendena verkar gå hand i hand här. Singer ville ha en avkortad utgåva som mer fokuserade på huvudpersonen Lucius och hans öden i åsnegestalt, utan alla de inkluderade småberättelser som annars skulle fyllt boken med tre gånger så mycket text, så nu är vi där vi är.

Lucius är nämligen en ung romersk man som säker sig till Thessalien för att få se lite äkta magi. Han har tur och hamnar i ett hus där det finns en ung slavinna att ha sex med, och hon visar också hur hennes matmor förvandlar sig till en fågel med en magisk salva; när Lucius skall applicera densamma sker en förväxling och han blir istället förvandlad till åsna. Samma natt sker ett inbrott, och så börjar hans bedrövelser på riktigt: han får utstå diverse olika mästare, sätts som mjölnaråsna att gå runt och runt alla dagar, får böra bördor åt en sadistisk slavpojke och utstå en vinter utomhus tillsammans med en fattig trädgårdsmästare som inte har mycket mer skydd han.

Han hamnar också som underhållning hos en rik herre, och blir uthyrd till en rik dam med avancerade sexuella behov (Shakespeare har otvivelaktigt läst Apuleius). Till slut förbarmar sig Isis över honom och ser till att han kan återta en mans skepnad, och han tillbringar resten av sina dagar i hennes tjänst.

Att denna berättelse skulle vara ett inlägg i en antik djurskyddsdebatt är inte direkt sannolikt, även om det förekom diskussioner om exakt hur viktiga skillnaderna mellan människor och djur var, och Apuleius ganska tydligt skriver sig bland de som inte ser dem som väsentliga. Något påverkas väl en sådan bild av urvalet, men det är ändå svårt att inte se att vissa passager får en att undras över om även andra djur inte kan resonera, eller förtjänar den behandling de får. Eller, för den delen, om människor verkligen förtjänar att behandlas som de gör.

Jag är inte säker på om saxen inte gått lite väl hårt fram: vissa av de historier som försvunnit har förvisso inte mycket med åsnan Lucianos att göra, men kunde nog ha varit väl så relevanta i sig själva. Även efterordet trycker hårt på djurskyddsaspekterna, vilket inte är direkt vanligt vid utgivning av klassisk litteratur. Jag är inte lockad att just nu söka upp en mer fullständig översättning, men någon gång, kanske.

Read Full Post »

Come back and haunt me

Posted in Engelskspråkigt, Fantastik, tagged , on 29 juli, 2025| Leave a Comment »

Det är redan från början tydligt att något inte är riktigt som det skall i Tamsyn Muirs Harrow the Ninth, uppföljaren till det underbart gotiska mysteriet Gideon the Ninth: ingen författare som vet vad den gör griper osökt efter berättande i andra person. Ganska snart noterar man också att de dödskallar som placeras vid kapitelrubrikerna ibland är skeva eller trasiga, och det i samma kapitel då det blir tredje person. Ergo: något är ruttet.

Att någonting är skevt är lika tydligt i berättandet: Harrowhawk är här vare sig den dödens vestal hon tidigare velat framstå som, eller den något mer ödmjuka version hon var efter att ha genomlevt händelserna i Kanaans hus; hon är inte ens riktigt den stormäktiga liktor hon från början hoppades på att bli – och hon är också tydligen ensam om att se en gengångare som ibland ger henne råd, vi får då och då återvända till Kanaans hus i minnesbilder där helt fel personer uppträder, och hon har en hop brev som hon verkar ha skrivit till sig själv med märkliga instruktioner och underligt specifika krav på när de får öppnas.

Eftersom vi här hamnar i Gudakejsarens hemliga tillflyktsort, hans Mithraeum, medan en Stor Best långsamt släpar sig mot dem för att förtära dem alla, så finns det ännu färre personer att bry sig om: Harrow, Gudakejsaren, samt de fyra andra liktorerna, och kroppen från den nyss avlidna Cytherea; Harrow är alltså för en gångs skull den definitivt minst kapabla, och emotionellt minst härdade (vilket betyder den som gjort minst skada på sig själv, vilket säger en hel del). Och möjligen också den med minst knasigt kärleksliv (vilket säger nästan än mer). I alla fall är det där med ”lesbiska dödsmagiker” lite mer uttalat (inklusive den här återväckta tropen att sova i samma säng med ett svärd mellan sig).

Jag har inte gått in närmare på intrig här, och det är med flit: de mysterium som finns och som får sin förklaring är bra – man kan ganska enkelt lista ut ungefär varför Harrow är som hon är, och lite av vad som pågår – men precis som anstår andra boken i en serie så lämnas nu fler frågor tydligt obesvarade. Delvis är detta också en serie som lever på känslor: skräcket och äcklet rörde mig mindre än spänningen om vem som skall få leva, och hur fasen Harrow skall reda upp allt. En fördel har hon dock jämfört med många andra hjältinnor: med dödsmagi är inte kroppsfunktionernas upphörande nödvändigtvis slutet.

.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »