Amos Tutuolas My life in the bush of ghosts är möjligen den konstigaste bok jag läst: upplevelsen är ungefär som att läsa en översättning av en hög sagor där halva historierna tappats bort och man helt saknar kontext.
På ett sätt är handlingen lätt att sammanfatta: den unge berättaren flyr undan en slaveriattack och hamnar i spökenas vildmark. Där träffar han på en hög spöken som är mer eller mindre välvilligt inställda till honom (tendensen är »mindre« i början, »mer« på slutet), innan han efter många år kan återvända hem. Sammanfattar man så fångar man inte alls vad som gör historien så svår att greppa: spökena beter sig inte alls som europeiska spöken, utan verkar snarare påminna om troll, vittra eller andra varelser som har sin egen värld med andra regler, men där man inte har någon tydlig bild av vad dessa regler är.
De flesta spöken verkar leva i städer, där alla spöken liknar varandra. Oftast innebär en ny sådan by att berättaren hamnar i problem, men i bland lyckas det honom bättre. Engelskan har likaså ett starkt substrat av någonting annat, med ord och meningsbyggnad som följer något andra regler än man är van vid. Liksom historierna går det att följa med, men känslan är ändå att man inte riktigt förstår vad som pågår: man famlar efter ett tolkningssätt som skall hjälpa en att bottna, men det vill sig aldrig riktigt: man kan gissa att det finns vissa idéer, men man vågar ändå inte lägga all tyngd på dem. Är detta en del av poängen?
