Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Skönlitteratur’ Category

Amos Tutuolas My life in the bush of ghosts är möjligen den konstigaste bok jag läst: upplevelsen är ungefär som att läsa en översättning av en hög sagor där halva historierna tappats bort och man helt saknar kontext.

På ett sätt är handlingen lätt att sammanfatta: den unge berättaren flyr undan en slaveriattack och hamnar i spökenas vildmark. Där träffar han på en hög spöken som är mer eller mindre välvilligt inställda till honom (tendensen är »mindre« i början, »mer« på slutet), innan han efter många år kan återvända hem. Sammanfattar man så fångar man inte alls vad som gör historien så svår att greppa: spökena beter sig inte alls som europeiska spöken, utan verkar snarare påminna om troll, vittra eller andra varelser som har sin egen värld med andra regler, men där man inte har någon tydlig bild av vad dessa regler är.

De flesta spöken verkar leva i städer, där alla spöken liknar varandra. Oftast innebär en ny sådan by att berättaren hamnar i problem, men i bland lyckas det honom bättre. Engelskan har likaså ett starkt substrat av någonting annat, med ord och meningsbyggnad som följer något andra regler än man är van vid. Liksom historierna går det att följa med, men känslan är ändå att man inte riktigt förstår vad som pågår: man famlar efter ett tolkningssätt som skall hjälpa en att bottna, men det vill sig aldrig riktigt: man kan gissa att det finns vissa idéer, men man vågar ändå inte lägga all tyngd på dem. Är detta en del av poängen?

Read Full Post »

Fan: jag borde ju veta bättre än att börja på bokserier som ännu inte är avslutade. Speciellt och alldeles särskilt sådana som redan har fått fler delar än som från början planerades. Nu måste jag vänta en ännu ospecifierad tid på den fjärde boken i Tamsyn Muirs serie, och det har redan gått två år sedan förra och jag har blivit lätt stissig av att ha fått adrenalin från läsandet av Nona the ninth, så jag säger det igen: Fan.

Lässuget kommer till dels av att boken har en märkbar brist på de två tidigare huvudpersonerna: ingen Gideon, ingen Harrow. Harrows kropp är dock där, fylld av Nona. Nona har inte den minsta aning om nekromanti eller svärd, och bor i en stad där flyktingar försöker stå ut med varandra mellan en återfödelsebest svävar i himlen. Eftersom detta med att leva i fel kropp tycks vara ett tema har har hon i alla fall med sig Pyrra samt Camilla och Palamedes (exakt hur Palamedes kunnat lämna sin gamla tillflykt är något oklart) som nu lever i någon slags omvänt, extremt lågoktanigt liktorskap.

Vem Nonas själ egentligen tillhör är väl det som ouppmärksamma läsare (dit jag hörde) skall undra (om man inte ser och förstår den extremt tydliga ledtråd man får): hon är närmast motsatsen till såväl Gideon som Harrow, naiv, barnslig, en vad det verkar mycket ung själ som på de sex månader som gått sedan förra boken snabbt utvecklats från motsvarande nyfödd till knappt tonårig. Hon hjälper till i en skola: hon kan inte lära sig teori, men hon är bra på att ta hand om småbarnen och har accepterats i det mycket snabbt av krig åldrade gänget äldre barn. Och då och då knackar Edens blod på dörren.

Jag är inte helt säker på att jag egentligen känner den kärlek för Nona som utlovas på omslaget. Inte för att det egentligen är något fel på henne: naiviteten blir aldrig irriterande samtidigt som den tydligt framgår, men att våra tidigare huvudpersoner saknas är inte bara i sig stora hål, det minskar också den upplevda agensen. Harrow hade det sannerligen inte lätt, men hon kunde åtminstone någon gång fått hitta ett handlingsutrymme, inte bara tjuvlyssna när andra pratar. Nona är nog en betydligt bättre människa, men när hon till slut får driva handlingen så känns det snarast som mer saker för läsaren att fundera över än att hon skulle vara särskilt formidabel.

Men som sagt: jag kommer nu vara tvungen att vänta på fjärde delen, i förhoppning (?) om att den också kommer vara ett avslut.

Read Full Post »

Jag är inte van vid att läsa antika verk som översatts i syfte att vecka debatt; den av Peter Singer redigerade utgåvan av Apuleius The golden ass är ett nog det enda exemplet. Det är heller inte vanligt att redaktören nämns före översättaren, här Ellen Finkelpearl, men de båda påståendena verkar gå hand i hand här. Singer ville ha en avkortad utgåva som mer fokuserade på huvudpersonen Lucius och hans öden i åsnegestalt, utan alla de inkluderade småberättelser som annars skulle fyllt boken med tre gånger så mycket text, så nu är vi där vi är.

Lucius är nämligen en ung romersk man som säker sig till Thessalien för att få se lite äkta magi. Han har tur och hamnar i ett hus där det finns en ung slavinna att ha sex med, och hon visar också hur hennes matmor förvandlar sig till en fågel med en magisk salva; när Lucius skall applicera densamma sker en förväxling och han blir istället förvandlad till åsna. Samma natt sker ett inbrott, och så börjar hans bedrövelser på riktigt: han får utstå diverse olika mästare, sätts som mjölnaråsna att gå runt och runt alla dagar, får böra bördor åt en sadistisk slavpojke och utstå en vinter utomhus tillsammans med en fattig trädgårdsmästare som inte har mycket mer skydd han.

Han hamnar också som underhållning hos en rik herre, och blir uthyrd till en rik dam med avancerade sexuella behov (Shakespeare har otvivelaktigt läst Apuleius). Till slut förbarmar sig Isis över honom och ser till att han kan återta en mans skepnad, och han tillbringar resten av sina dagar i hennes tjänst.

Att denna berättelse skulle vara ett inlägg i en antik djurskyddsdebatt är inte direkt sannolikt, även om det förekom diskussioner om exakt hur viktiga skillnaderna mellan människor och djur var, och Apuleius ganska tydligt skriver sig bland de som inte ser dem som väsentliga. Något påverkas väl en sådan bild av urvalet, men det är ändå svårt att inte se att vissa passager får en att undras över om även andra djur inte kan resonera, eller förtjänar den behandling de får. Eller, för den delen, om människor verkligen förtjänar att behandlas som de gör.

Jag är inte säker på om saxen inte gått lite väl hårt fram: vissa av de historier som försvunnit har förvisso inte mycket med åsnan Lucianos att göra, men kunde nog ha varit väl så relevanta i sig själva. Även efterordet trycker hårt på djurskyddsaspekterna, vilket inte är direkt vanligt vid utgivning av klassisk litteratur. Jag är inte lockad att just nu söka upp en mer fullständig översättning, men någon gång, kanske.

Read Full Post »

Det är redan från början tydligt att något inte är riktigt som det skall i Tamsyn Muirs Harrow the Ninth, uppföljaren till det underbart gotiska mysteriet Gideon the Ninth: ingen författare som vet vad den gör griper osökt efter berättande i andra person. Ganska snart noterar man också att de dödskallar som placeras vid kapitelrubrikerna ibland är skeva eller trasiga, och det i samma kapitel då det blir tredje person. Ergo: något är ruttet.

Att någonting är skevt är lika tydligt i berättandet: Harrowhawk är här vare sig den dödens vestal hon tidigare velat framstå som, eller den något mer ödmjuka version hon var efter att ha genomlevt händelserna i Kanaans hus; hon är inte ens riktigt den stormäktiga liktor hon från början hoppades på att bli – och hon är också tydligen ensam om att se en gengångare som ibland ger henne råd, vi får då och då återvända till Kanaans hus i minnesbilder där helt fel personer uppträder, och hon har en hop brev som hon verkar ha skrivit till sig själv med märkliga instruktioner och underligt specifika krav på när de får öppnas.

Eftersom vi här hamnar i Gudakejsarens hemliga tillflyktsort, hans Mithraeum, medan en Stor Best långsamt släpar sig mot dem för att förtära dem alla, så finns det ännu färre personer att bry sig om: Harrow, Gudakejsaren, samt de fyra andra liktorerna, och kroppen från den nyss avlidna Cytherea; Harrow är alltså för en gångs skull den definitivt minst kapabla, och emotionellt minst härdade (vilket betyder den som gjort minst skada på sig själv, vilket säger en hel del). Och möjligen också den med minst knasigt kärleksliv (vilket säger nästan än mer). I alla fall är det där med ”lesbiska dödsmagiker” lite mer uttalat (inklusive den här återväckta tropen att sova i samma säng med ett svärd mellan sig).

Jag har inte gått in närmare på intrig här, och det är med flit: de mysterium som finns och som får sin förklaring är bra – man kan ganska enkelt lista ut ungefär varför Harrow är som hon är, och lite av vad som pågår – men precis som anstår andra boken i en serie så lämnas nu fler frågor tydligt obesvarade. Delvis är detta också en serie som lever på känslor: skräcket och äcklet rörde mig mindre än spänningen om vem som skall få leva, och hur fasen Harrow skall reda upp allt. En fördel har hon dock jämfört med många andra hjältinnor: med dödsmagi är inte kroppsfunktionernas upphörande nödvändigtvis slutet.

.

Read Full Post »

Någon gång – det måste ha varit för tjugo år sedan – fick jag låna en samlingsvolym med Jan Fridegårds böcker om trälen Holme och hans Ausa av en vän som jag troligen meddelat hur mycket jag gillade Röde Orm. Jag kan inte minnas exakt vad jag då gav för omdöme, men jag tror det var ganska ljum. Jag inser nu också efter en omläsning av den första delen, Trägudars land, att minnet kallnat ytterligare genom åren, eller något flutit samman med det av Sven Wernströms Trälarna, eller kanske domineras av de senare delarna i serien, för jag ville bestämt minnas att boken var mer explicit politisk än den faktiskt var.

För visst hade det funnits rum för en arbetarförfattare här att foga in analyser och haranger om trälarnas usla lott och försök till frigörelse, men sådant saknas helt. Holme och Ause flyr sitt gamla boställe av rent personliga skäl när deras barn skall sättas ut att dö, och gör sedan inte långt mer: de vill ha ett ställe att bo och något att leva av, men andra får sedan klara sig bäst de kan när väl Holme fått plats som smed i vad som uppenbart är Birka (Fridegård undviker i görligaste mån såväl egennamn som direkt dialog). Ause dras förvisso till den missionär som kommit för att predika kristendomen, men tiden är ännu inte inne, och hans förkunnelse misslyckas i grund.

Fridegård är förvisso inte någon Frans G Bengtsson, vars medvetet bakåtsträvande ortografi passade så ytterligt väl för vikingatiden. Ej heller har han samma förmåga att transsubstantiera islänningasagor och krönikor till fiktion, eller det goda humör som gör att man lättare överser med anakronismer eller obegriplig tur, men det är ändå svårt att se denna berättelse som på något sätt misslyckad: historien är mer skitigt småskalig, och bortsett från att man frågar sig om verkligen Holme och Ause några gånger kan ha så otrolig tur med materiella ting så verkar inget här riktigt heroiskt förhöjt. Inte ens deras gamle herre verkar riktigt så förhatlig som han lätt skulle kunna ha gjorts.

Jag vet inte om jag har lust att söka upp och läsa de två efterföljande böckerna, men jag är mer nöjd att ha läst om denna än jag trodde att jag skulle bli.

Read Full Post »

I Viktor Kasparssons arkiv låter Dennis Gustafsson detektivens båda väninnor Emilia Varga och Jennifer Rosendahl gå igenom hans arkiv för att ta rada på vart han tagit vägen. De verkar nu inte ha någon vådlig brådska, eftersom de läser igenom halvdussinet gamla fall innan de till slut kommer på var de egentligen borde leta.

Vissa av dessa fall är mycket korta, och känns egentligen mest som en chans för att få visa upp en likätare eller ett bloddrypande koncept som aldrig egentligen får någon hantering, antingen för att Kasparsson missar en avgörande ledtråd eller för att han egentligen aldrig får ta sig an fallet. Andra har i alla fall lite uppbyggnad och handling, även om de då snarare är deckare än skräck.

Bäst gillar jag nog »Månskugga«, där ledtrådar visserligen planteras aningen klumpigt men där innebörden ändå inte står klar förrän det är försent, och som känns mer av spökhistoria än Lovecraft. I andra ändan skaver »Offer« ganska hårt, då Kasparsson beter sig ganska konstigt, även när gåtan har förklarats.

Read Full Post »

Efter första kapitlet var jag väldigt tveksam till Ben Aaronovitch Rivers of London: den verkade lite för upptagen med cyniska observationer istället för att egentligen dra igång handling eller presentera huvudpersoner. Tack och lov släppte det snart: den sortens sarkasmer brukar vare sig författare eller läsare riktigt orka med i större doser i längden.

Istället får vi en polishistoria, om den snart färdigutbildade Peter Grant som en kväll tar vittnesuppgifter av ett spöke och snart hamnar som andre medlem på en specialrotel för övernaturliga brott. Första fallet: någon håller på och slår in skallen på folk med en stor påk. Läsare som vill känna sig lite smarta kan studera omslaget och på så sätt få reda på något av vad som händer långt före den punkt halvvägs genom boken, när Peter, hans överordnade Thomas Nightingale och hans kollega Lesley May kommer på den gemensamma nämnaren.

Nightingale har då gjort Grant till sin lärling, och vi har dessutom lärt oss lite om titelns floder, eller kanske snarare deras geni locorum, inklusive de två för Thames (för delen som påverkas av tidvattnet respektive de övre delarna). Allt går egentligen väldigt fort, och ingen verkar riktigt överraskad av den magi som presenteras: en del tid ägnas åt träning och Grants försök att få fram en teori som kan hjälpa honom att ta fast skurken, men allt verkar ungefär lika handviftande som en annan brittisk bok om trollkarlar som då och då ger tillfälle för lite sarkasm.

Polishalvan av boken är som sagt snarast åt det realistiska hållet: det är inte något smart pusslande och sedan en ren arrest, utan snarare noggrannhet följt av adrenalin och jakt som gör att det hela inte slutar värre än det faktiskt gör.

Tyvärr har någon slarvat med korrekturen i min utgåva: flera rader saknas uppenbart på minst två ställen. Inte så att det går att fortsätta läsa, men nog så irriterande ändå.

Read Full Post »

Jag vet inte om jag förväntade mig så hemskt mycket av Lois McMaster Bujolds Penric’s progress: omslaget ger nästan intryck av att ha kunnat sättas samman för trettio år sedan (minst), och baksidestexten var kortfattad och huvudsakligen beröm av andra böcker från författaren. Jag vet inte heller om jag direkt knockades vid påbörjad läsning, men den löpte ändå på snabbt, och med den första av de tre kortromanerna som utgör boken avklarad var det tydligt att detta var en trevlig, om inte omstörtande bekantskap.

Unge Penric råkar en dag få överta en demon från en döende kvinna. Detta är något mindre alarmerande än det kan verka: han märks visserligen därmed som magiker, men detta är en syssla med mer prestige än han kunde hoppas på som yngre som till en fattig adelsman i en avkrok, och demonen med det lite väl övertydliga namnet Desdemona är måhända okynnig och otålig, men annars inte någon dålig person att ha i huvudet (och ibland i rösten).

Av de tre berättelserna handlar den första om hur Penric och Desdemona först möttes och lärde känna varandra, den andra om hur han och lokatorn Oswyld försöker jaga rätt på shamanen Inglis, som har besläktade men skilda förmågor och som verkar ha dödat en vän och försökt fly norrut, och den tredje om hur han tillsammans med Oswyld och en nådefullt behandlat Inglis försöker reda ut ett mord på en magiker. Det är alltså ganska begränsade äventyr: världen riskerar inte störtas överända, även om mord är allvarliga saker nog. Det finns knappt ens betydande politiska spänningar eller andra hot; de flesta människor man möter är i stort sett välmenande och rationella.

Kort sagt: detta är fantastik för de som gillar andra världar men inte storskaliga händelser. Dessutom från en författare som vet hur man skall hantera sina verktyg och erfaren nog att inte försöka skriva en smartare berättelse än vad som krävs. Det är inte några delikat konstruerade mysterier, och även om de har tagit visst arv av detektivlitteratur så är de nog ändå mer av äventyr och utforskningar av vart de idéer som magisystemet byggts upp på kan leda.

Read Full Post »

Eftersom åtta år hade passerat var det kul att se ännu ett av Theos ockulta kuriositeter i form av Den magiska cirkeln – men skulle det kunna hålla stilen? Nja: mycket energi läggs först på att berätta att Theo ägnat flera år att söka efter Felicia, och tappat kontakten med gamla vänner, och nu har han hamnat inför rätta, stämd(?) av en brännvinsåklagare som slagit sig samman med hennes mor. Konstigt, och mest ett sätt att klumpigt påminna om vad som hänt förut fast med alltför mycket helt ovidkommande grejer (i bakgrunden skymtas dock en belgisk journalist tillsammans med en sjökapten, vilket är trevligt).

Huvudgrejen är istället hur ett par tokar med strömningskameror brutit sig in på Säter och där hamnat i en konstig ritual: en har dött, den andre har flytt, och den unge som fått följa med som pris i något lotteri är tydligen besatt. Det hela slutar dock ovanligt illa: en galning med svärd, en mumie med makt och vaga planer, och en förtärande ande innebär alla trubbel på olika sätt.

Tecknarstilen är vad den alltid varit (med något olyckligt undantag), men berättandet är lite halt: handlingen med Felicias mor verkar rätt poänglös och löses till slut mest upp i intet, den större berättelsen verkar ha i alla fall ett hål av Säterformat, och Amir Kairo fortsätter att vara en skurk som egentligen verkar göra mer nytta än skada.

Read Full Post »

Jag hade verkligen velat kunna uppskatta, eller till och med bara läsa Shannon Chakrabortys The adventures of Amina al-Sirafi ända till slutet, men tyvärr: jag stod till slut inte ut mer. Premissen var ju annars lovande: en gammal sjörövarkapten som lämnar pensionen för ett sista jobb, på 1200-talet, i den arabiska världen, med fantasyinslag.

Lovande, men också knepig: en historisk miljö som i sig själv får ses som ovan för (i alla fall den här) läsaren skall dessutom överlagras med faktisk magi. Det är inte en helt lätt sak; exakt hur bra det gått hann jag inte få svar på, för något annat kröp in och förstörde nöjet, något jag inte ser bådar gott för senare stycken när magin troligen skulle få mer utrymme.

Detta något är en historisk författares svåraste problem: gehör. Personer från 1200-talet tänkte och pratade på helt andra sätt än idag. Jag har ingen aning om hur en faktisk kvinnlig sjökapten från arabiska halvön under medeltiden egentligen skulle låta, men jag är rätt säker att det inte är som en vänsteraktivist på 2020-talet, som beklagar sig över bristande jämställdhet, rikas privilegier eller hur strejt någon är. Det är tydligen att författaren har åsikter, och hur förträffliga de än må vara så behöver en lektion i hur vissa män har problem i att lyda kvinnor låta som kom det från den tiden – inte från en kurs för mellanchefer.

Det finns ytterligare problem: handlingen och kapten Amina verkar lite smådumma och förlitar sig snarast på hastighet och effekter. Detta är dock inte så illa att det inte hade kunnat vägas upp av annat: miljöbeskrivningen verkar faktiskt utmärkt, speciellt Aden verkar faktiskt nå upp till det magiska plan som skulle behövas för att allt skulle fungera, och någon illustratör har slösat mycket kärlek på omslag och inlaga, men det räcker inte på långa vägar till för mig.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »