Jag antar att jag inte kommer undan att kommentera dagens politiska utspel i kärnkraftfrågan. För de som spenderat dagen (eller kanske snarare veckan) på månen har alltså Centerpartiet (och Kristdemokraterna) bestämt sig för att acceptera möjligheten att bygga nya kärnkraftverk istället för de befintliga(SvD, DN). Detta är på i alla fall ett sätt onekligen mycket bra: det ger oss den tid som behövs för debatt och prövning av frågan innan det blir försent. Enligt den modell som föreslås, där det är energibolagen som blir initiativtagare till byggandet av nya reaktorer, kommer det troligen ta i alla fall tio år från önskan till dess att kraftverket är färdigt att laddas. Eftersom de nuvarande verken kommer tas ur drift under 2020-talet, och det dessutom måste tas fram rutiner för godkännande av planer, är det alltså hög tid att ta tag i frågan. Att så nu sker är alltså ett måste för att den över huvud taget skall kunna behandlas på ett realistiskt sätt.
Naturligtvis kommer en hel del mer eller mindre relevanta argument dyka upp – om kärnkraftsomröstningen (Olof Ruin, expert på grundlagen, anser tydligen att det finns en tradition av att hålla en ny omröstning om man vill gå emot en gammal. Säg det till de som tyckte att vi skulle fortsätta köra på vänster sida), om kostnaden (nuvarande kärnkraft är ett av de billigaste sätten att producera el på, och även om till exempel byggandet av Olkiluoto 3 blivit mycket dyrare än planerat kommer det troligen med dagens idiotiska sätt att sätta elpris ändå till slut bära sig – med 25 års avskrivningstid kommer kostnaden för själva bygget ligga på runt 15 öre per kwh, vilket inte förefaller vara en katastrof. Enligt Vattenfalls siffror skulle man kunna lägga på så mycket på ordinarie kostnad och fortfarande vara billigare än ny vindkraft) och om de ändliga resurserna av uran (ett mindre problem. Det skulle gå att bryta betydligt mer svåråtkomligt uran än man gör idag utan att elpriset skulle påverkas speciellt mycket).
Nej, de stora problemen med kärnkraft är och förblir problemet med driftsäkerhet, möjligheterna till spridning av kärnvapen, och slutförvaringen. Problem tre sitter vi med vad vi än gör, och att fortsätta med kärnkraft i ytterligare 50 år kommer med all sannolikhet bara påverka antalet tunnlar man skall spränga i urberget. De båda första är allvarliga nog (även om den civila kärnkraften de senaste åren snarast bidragit till att minska det andra, genom att gamla stridsspetsar använts som bränsle), och de utgör tillräckligt stadig grund för att man med hedern i behåll kan åberopa sig endast på dom för att rättfärdiga ett avvisande av kärnkraften, så är det ändå bättre att ett sådant beslut fattas aktivt och inte av ovilja att ta i en het politisk potatis.
