Det är lika bra att erkänna det direkt: jag var dum. Dum nog att inte lystra till den lilla, lilla varningsklocka som klingade för tillägget i titeln – eller rättare sagt, dum nog att inte ha någon klocka alls., och dum nog att inte läsa beskrivningen på sidan jag beställde boken från. Men jag får stå mitt kast, och har således tagit mig igenom två ganska dåliga Strindberg-pjäser i nationalupplagevolym: Folk-komedin Hemsöborna och Himmelrikets nycklar.
Dumheten bestod naturligtvis i en tro att det var den riktiga Hemsöborna (som tydligen inte kommit ut i serien än). I kommentarerna får man reda på att Strindberg själv till slut insåg att den var mindre lyckad och inte ville se den spridd. Inte undra på; den är splittrad, grov, med ett fullkomlig misslyckat slut. Handlingen svara väl grovt mot den i boken, men ett par fullkomligt onödiga bifigurer har tillkommit, och Carlsson får helt ikäda sig drift-kuckuts roll: alla lurar honom, hela tiden, och han får inte ens den ynnesten att gå under på slutet, utan måste hålla god min i elakt spel. För mig framstår han hela tiden som den som är i underläge socialt och kunskapsmässigt, och att driva med honom ger då en mycket dålig smak i munnen. Den laborerar med ett flertal parallellhandlingar, vissa bara svagt antydda, andra som inte tjänar mycket till och som kändes med våld infogade redan i boken, och är på det hela taget onödig.
Den andra pjäsen är lite bättre. Den sägs visserligen inte ha satts upp många gånger, och efter att ha sett hur frekventa scenbytena är förvånas jag inte över det. Kompositionen är också tämligen lös, och det som verkar vara den sammanhållande idén ligger snarare på temats än handlingens nivå. I detaljerna är dock idéerna ofta bra; handlingen är i korthet att en smed, som i inledningsscenen precis förlorat sina tre barn, av deras läkare tas med på en resa. Där träffar han på olika figurer ur världslitteraturen: främst Sankte Per, Don Quijote och Sancho Pancha. I den andra akten, uppträder även en del Shakespearefigurer, och det framgår att saker och ting ställts på huvudet: Romeo och Julia firar silverbröllop, Don Quijote har förlorat alla illusioner, Fru Macbeth är ordförande i föreningen för dödsstraffets avskaffande, vilket allt som allt fungerar ganska väl. Den fjärde fungerar också ganska bra; sällskapet har hamnat i Schlaraffenland och Sancho Pancha tar makten genom att peka på att invånarna saknar arbete! Till slut upplöses dock allt och man ser att det hela varit en fantasi, och att barnen nu återigen ligger i sina sängar. Även om stycket som sagt har sina poänger blir det dock till slut för spretigt, och blandningen av lätt fantasi, meta-litteratur och satir blir en ganska konstig anrättning.
Lämna ett svar