För nöjes skull

Bröder skola kämpa,
varandras banemän bliva,
systrars barn
sin släktskap spilla;
hårt är i världen,
hordom mycken,
yxtid, klingtid,
kluvna bliva sköldar,
vindålder, vargålder,
innan världen störtas;
ingen man skall
den andre skona

Orden är ur Völuspa, vers 45, i översättning av Erik Brate, och torde vara en närmast perfekt besrkivning av den gängse synen på den tidiga medeltiden, när goter och hunner, langobarder och franker,  angler och saxare med flera tävlade om att riva ner så mycket av det gamla västrom för att ersätta den gamla ordningens fred och förkovran med strid och rofferi. Få namn från denna period har nått fram till den historiska allmänbildningen; strängt taget är det väl endast Attila som är allom bekant; de med ett något större intresse känner kanske till ostrogoten Theoderik den store, de tidiga Karolingerna, en eller annan anglosaxisk potentat, samt ett par kyrkomän. Dessutom är detta tiden när såväl germanska hjältar och en hel del helgon springer runt och utför sina stordåd, varför även herrar Sigurd Fafnesbane, Beowulf och Sankt Patrik torde uppväcka ett par associationer.  Våld och vidskepelse, alltså.

Titeln Krigarnas och helgonens tid på Dick Harrisons bok är således inte att förvåna sig över, men däremot innehållet. Harrison har nämligen bestämt sig för att dra sin lans och komma till epokens undsättning, i syfte att visa att allt inte var så fruktansvärt som man lätt föreställer sig, och framför allt, att perioden inte alls innebar en skarp brytning med romarrikets traditioner. Detta görs genom en bred rundmålning av en halv världsdel; fokus hamnar främst på langobardernas Italien, västgoternas Spanien, anglosaxarnas och kelternas brittiska öar samt frankernas välde i främst Frankrike, med vissa blickar på Bysans. Det är förvisso en tid som plägras av en allmän omställning av samhället, men knappast av nedgång. Harrison går ofta i polemik mot dåligt underbyggda teorier om folkminskningar och allmän barbarism, även om han någon gång tycks gå för långt; att bortförklara bruket av järnbörd som ett sätt att slutgiltigt avgöra infekterade juridiska frågor på ett sätt som alla kunde känna vara acceptabelt tycks mig vara ett underskattande av folks rationalism. Å andra sidan tycks han ibland glömma bort möjligheten till personlig fromhet som orsak till klostergrundande och liknande, som enbart tycks vara ett sätt att få utökad makt, samtidigt som fromhet ibland får stå som förklaring till förföljelser av judar i det visigotiska Spanien.

För att visa hur myten om de barbariska germanerna krossas i mötet med verkligheten tar han bland annat till två härskare. Först möter vi den visigotiske Sisebut, som efter att via våld ha tagit makten dels anstiftade en del av ovannämnda förföljelser, enligt hans åsikt judarna själva till fromma, dels tog sig tid att skriva poesi i vilken han filosoferade över månförmörkelser. Efter Sisebut möter vi Chilperik, en av skurkarna i  Gregorius av Tours krönika, som enligt denne motsvarade allt vad man förväntar sig av en tidigmedeltida barbarfurste i form av förakt inför människolivet… men som också tog sig tid även han skriva vers (enligt Gregorius dålig sådan, enär Chilperik inte kunde skilja långa och korta fötter från varandra), bygga romerska teatrar och försöka införa en alfabetsreform. Bilden man får av denne meroving ligger således faktiskt på mer än ett sätt nära det ideal som skulle födas under renässansen, när man intellektuellt tog avstånd från just den period han levde i: Chilperik tycks, med sin blandning av hänsynslöshet och kulturella intressen, bäst beskrivas med epitetet »renässansfurste«.

Vad finns det då att säga om verket i sin helhet? Tja, »gediget« är det ord som jag först kommer att tänka på. Jag ser inte många uppenbara brister i resonemanget. Det som finns mest att anmärka på är väl att denna tid, där de historiska källorna är så få att man ofta får förlita sig på anekdoter, hade kunnat skildras betydligt mustigare. Harrison är en habil skribent, men någon stor historieberättare är han inte. Det blir aldrig torrt och tråkigt, men det lyfter å andra sidan inte som det hade kunnat göra. Nykterhet är förvisso en kardinalsdygd hos en historiker, och berättarlusten får aldrig förleda en att ge avkall från den, men likväl är historia som bäst om den både är roande och lärorik. Harrisons blandning är kanske inte det absolut finaste av märken, men likväl god spis.

Read Full Post »