För nöjes skull

Onådens år 1657 var utsikterna för Karl X Gustavs att uppnå någonting alls med sitt polska krig allt annat än ljusa. De inledande framgångarna hade visat sig vara av föga värde, och förutom Polen var Sverige även i krig med Ryssland och den tyske kejsaren. Som om inte det vore nog förklarade även Danmark krig, vilket skulle visa sig vara ett ohyggligt misstag. Karl X Gustav lyckades dra sig ur det polska företaget, marscherade in i Jylland, och hade en så infernalisk tur att isen lade sig tjock nog över bälten att den höll att marschera på – för övrigt inte sista gången den nordiska vintern skulle ge en svensk armé oväntad hjälp mot Danmark; slaget vid Lund hade heller inte kunnat stå om inte för en oväntad kyla. Karl X Gustav lyckades således med att hota Köpenhamn, och den följande freden i Roskilde blev den värsta Danmark nånsin fick uppleva – halva det gamla Danmark kom att övergå till Sverige: förutom de därefter permanent svenska landskapen Bohuslän, Halland, Skåne och Blekinge även Bornholm och Trondheim, vilka dock två år senare återgick i dansk kontroll (efter operation Weserübung slöts ingen fred. Danmark var ockuperat, inte en del av Tyskland).

Förutom i Nordeuropa utkämpades dock kriget även på en annan plats: det svenska fortet i Cabo Corso intogs av dess skapare, tysken Henrich Carlof, som ansåg sig ha åsidosatts av svenskarna och därför gått i dansk tjänst. Vid krigsslutet överlämnades stationen åter i svensk ägo, men den tidigare viljan att investera i slavhandel var borta. I och med detta kom de svenska fartygens andel i triangelhandeln att uppgå till någon promille istället för någon procent, vilket var hur stor andel som fraktades på danska kölar. Att hävda att att Sverige stod utanför slavhandeln på grund av någon slags moralisk övertygelse går inte, men kanske får man ändå tillåta sig en liten suck av lättnad över att ens förfäders andel i vidrigheten trots allt är högst begränsad.