Vart är världen på väg? Käpprätt åt ett muslimskt helvete, om man frågar en grupp amerikanska och brittiska författare, vars verk diskuteras på DN:s kultursidor. Om referaten där är rättvisande tycks det odlas en bild av Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet som ett samhälle som sakta håller på att infiltreras och brytas sönder av islam, så att det samhälle vi idag känner snart kommer vara ett minne blott. Det som varnas för tycks vara den sorts vilja till samförstånd som tycks ha legat till grund för den engelske ärkebispens nyliga utspel om att införa delar av sharia på vissa områden i Storbritannien.
De som tycker sig spåra och vänder sig emot ett muslimskt övertagande tycks inte vara en mer eller mindre marginaliserad höger av Sverigedemokraternas snitt, utan mer eller mindre respekterade intellektuella, som kommer undan med att påstå att EU är en enda stor konspiration för att låta muslimerna ta över. Andra debattörer har till och med gått så långt som att hävda att det som skedde på Balkan borde upprepas i större skala, enär detta vore enda sättet att bekämpa muslimernas »demografiska överlägsenhet«, vilket sägs vara nödigt då detta är en »demokratisk tidsålder«.
Ord synes inte räcka till för att beskriva sådan revisionism för att inte säga konspirationism för att inte säga galenskap.
Jag kan inte annat än instämma. Det förefaller röra sig om totat vanvett.
Noterar också att den enda blogg-kommentaren till artikeln ( http://erixon.com/blogg/?p=212 ) visserligen är starkt kritisk, men inte utifrån nån fakta-argument utan ett rent ad hominem.
Människan är onekligen ett egendomligt släkte.
Vet inte helt hur man ska argumentera faktabaserat – om man utgår ifrån premisserna
a) alla i ett samhälle ska ha lika mycket att säga till om
b) om [given grupp] får mycket att säga till om blir det dåligt
c) medlemmarna i [den givna gruppen] ökar snababre än genomsnittet
så blir förstås slutsatsen att man måste hindra detta. Fast det förefaller som mindre vidrigt att avvika från (a) än att med våld hindra (c)…
Argument mot a, b och c kan förstås framföras, men i slutänden vilar de ju alla på värderingar. För övrigt verkar Erixon vända sig mot DN-författarens kritik av dessa företeelser, medan jag närmast saknde tydligare avståndstagande…
Det verkar ha inkommit aningen mer sansade inlägg nu (det där stycket om de svenska källorna kanske inte verkar vara det mes lyckade skribenten hittat på), men försöken till att försvara Cristopher Hitchens med att han inte höll med om att demografin skulle varit anledningen till folkmordet är ju att helt missa poängen.