Feeds:
Posts
Comments

Archive for juni, 2008

Någon på Ruin förlag tycks ha kommit på ett smart sätt att tjäna enkla pengar: ta den numera helt upphovsrättsfria Nordisk familjebok, välj ut några av de värsta stollerierna, formge snyggt, och publicera. En recension av resultatet kan läsas här. Denna recension missar dock att nämna ett par saker: för det första att hela ugglan finns gratis på internet (runeberg.org/nf), dels att ugglan faktiskt innehåller en sådan text som den om antisemitism. Förklaringen till denna lära skulle nästan kunnat stå med i exempelvis nationalencyklopedin – fast bara nästan; visst finns det spår av tidens mer rasistisk tankegångar. Det är ändå på något vis skönt att läsa en mening som »den är i själfva verket till stor del en yttring af afund«. Det är således inte bara tokeriet som följer oss genom historien, utan även skepticismen mot det.

Read Full Post »

Biografier

För ett par dagar sedan fanns i DN en betraktelse över hur biografier över tyranner tycks vara en vogue just nu. Jag är skeptisk. Biografier är inte direkt en ny genre (redan de gamla grekerna skrev dem, och i dag utgår vi ifrån dessas vedermödor), och härskare med stora anspråk brukar vara de för vilka man kan hitta bäst källor. Vågen av biografier är i vilket fall knappast begränsad till just denna vår; förra året kom en över Gustav II Adolf, liksom Peter Englunds över drottning Kristina (även om just den har ett ovanligt litet format), för att inte tala om Lars-Olof Larssons nu sex år gamla augustprisvinnare Gustav Vasa – Landsfader eller tyrann?

En något udda variant i genren berättas det om under SvD:s streck igår: Marcus Aurelius biografi
– på tyska, inte desto mindre. För de flesta är kanske denne filosofkejsare främst bekant som elakingen Commodus fader i Gladiator, men han är intressant även på andra sätt, inte minst för det där med filosofin, som sannerligen gör honom till en något udda fågel i samlingen världshärskare. Hans liv kommer knappast bli föremål för den typ av romaniserade biografier som till exempel Julius Caesar och Djingis Khan utrustats med på sistone – sådana tarvar en typ av mer heroiska handlingmänniskor, inte personer som drivs av »nervös perfektionism«, eller åtminstone den typ av rumlande figurer som möjligen kan bistå med filosofi sprungen ur stundens inlevelse.

Dessutom finns ju alltid biografens eget Messinasund:antingen blir man så fäst vid »sin« gubbe att man förstorar upp det goda och förmisnkar det goda, eller så blir man överdrivet negativ. De flesta levnadstecknare som använder romanen som form hamnar av naturliga skäl i den första fällan (med vissa undantag…), vilket naturligtvis beror på att romanen är en helt igenom olämplig form om källäget är någotsånär gott. Som Peter Englund visligen kommenterat hamnar man direkt i problem: en roman är per definition inte en berättelse om något som hänt, bara vad som kunnat hända. Och vill man skriva om sådant får man antingen vara tydlig med att man inte skriver äkta historia, eller hålla sig till den förbannade sanningen.

Read Full Post »

Få böcker torde ha lyckats så väl i sitt syfte som Onkel Toms stuga. Även om man inte är beredd att hålla med i Abraham Lincolns yttrande – tillskrivit honom av Beecher Stowes son, som kanske kanske inte kan ses som helt pålitligt i frågan – om att den utlöste det Amerikanska inbördeskriget, så bidrog den säkerligen till slaveriets avskaffande i USA.

Idag är den fortfarande läslig, men i sina stycken hopplöst omodern: direkt tilltal till läsaren och en vägran att låta läsaren själv dra sina egna slutsatser om de inblandades karaktärer utifrån deras agerande, samtidigt som dessa oftast är tämligen platta, hör till sådant som idag inte skulle tålas hos en nyskriven roman. Lägg därtill att syftet ligger klart som i dagen, med en berättelse som formats för att visa på så mycket av det amerikanska slaveriets ondska som möjligt, omdömen om svarta som idag skulle ses som rasistiska strötts ut på sidorna, samt en barnatro som idag sällan kommer till tals, och man får något som knappast skulle fortsätta läsas om det inte vore för just den historiska betydelsen. Detta är helt enkelt en patetisk melodram av typiskt artonhundratalssnitt, med karaktärer som sällan eller aldrig överraskar, tragisk uppoffring och lyckligt slumpslut.

Fast helt utan läsvärde är den dock inte: mittenpartiet är faktiskt någorlunda intressant, då det befolkats av personer som är antingen komplexa eller roliga. För författaren har humor, som dock inte får utbreda sig i den mån den förtjänat, utan fått nöja sig med att rumstera i några fint ironiska titelrubriker samt en förtjusande teckning av en groteskt självupptaget hypokondrisk kvinna.

Summa summarum: Onkel Toms stuga går att läsa idag, men är starkt färgad av sitt syfte och sin tid. Kan man bortse från dessa kan man få ett visst nöje ur den, är man intresserad av dessa är boken helt OK, men vill man inte läsa om sådant finns det betydligt bättre romaner.

Read Full Post »

« Newer Posts