Canale Grande, från Rialto
Venedig var från högmedeltiden till napoleonkrigen en självständig stad; stundom till och med en stormakt med en dominans på Medelhavet som närmast kan jämföras med Storbritanniens över världshaven. De pengar som därigenom flöt in, liksom de konstföremål som släpades hem från Konstantinopel när staden föll för ett korståg som gick fruktansvärt fel, har använts för att smycka staden, och i synnerhet området runt markusplatsen, husen vid Canale Grande, och stadens många kyrkor. Staden är därför fylld med ypperlig konst, med ett flertal konstmuseer i världsklass.
Pescherian, Venedigs svar på Feskekôrka.
Det första jag gjorde i Vendig var dockatt ta vaporetto-linje 1. Denna kan sägas vara en kombination av språvagn och Paddan-båt: den går längs hela Canale Grande, och stannar vid varje hållplats. På vägen får man se flera av stadens vackraste hus, däribland Ca’ d’Oro, som jag skall återvända till. För att förstärka kopplingen till Göteborg passerar man även en fiskmarknad i fuskgotik, dock utan lustigt namn.
I vilket fall är det nog ändå Stockholm som är mer lik Venedig, eftersom Gamla Stan uppvisar samma system av medeltida gränder, dock utan att vara på långt när lika labyrintartad som Venedig. Det finns skyltar med vägen till de flesta större turistattraktioner (som ibland förvirrar mer än de hjälper genom att visa på två olika håll), men en bra karta är ändå att starkt rekommendera. I vilket fall, det rekommenderas även att första gången man tänker besöka Markusplatsen leta sig fram till den från Rialtohållet. Effekten av att komma från trånga gränder med ganska tråkiga hus ut på ett torget gör att det framstår som större än det egentligen är. Runt där finns också stadens två främsta sevärdheter: Dogepalatset och Markuskyrkan.
Markuskyrkan
Vi börjar med den senare: Vid mitt besök var det den enda sevärdhet jag behövde köa för att få se. Den utmärkte sig även genom att inte kräva inträde… I alla fall inte till själva kyrkorummet. Till de olika inre rummen (skattkammare, museum och Pala d’Oro) fick man dock betala. Innan vi berör dessa skall dock påpekas att själva kyrkobyggnaden är ett li…, nej stort stycke Östrom. Venedig var under en tid en del av detta rike, och även om tiderna skulle ändras så att Venedig med tiden skulle bidra till detta rikes fall så tog det ändå starkt intryck därav. Förutom i grundplanen och kupolerna ser man detta i de guldmosaiker som täcker innertaket, samt ovan nämnda skattkammare, som innehåller massor av ypperliga arbeten samt ett relikvarium, där man beskåda diverse mumifierade kroppsdelar. Pala d’Oro är en gigantisk altartavla i guld med innefattade ädelstenar från 900-talet, mycket sevärd även den. Bäst av de tre områdena är dock museet på ovanvåningen: dels kommer man riktigt nära takmosaikerna, dels kan man gå ut på taket och ta bilder lite grann från ovan. Där finns även Quadrigan, ett fyrspann hästar av oklart ursprung som rövades i Konstantinopel när det begav sig.
Quadrigan
Innergården av Dogepalatset
Dogepalatset ligger vägg i vägg med Markuskyrkan, och är idag ett museum över sig självt. Under århundradena täcktes nämligen väggarna och taken med förnämlig konst. Innergården liknar mest en gotisk bröllopstårta, och man har, förutom målningar, nyttjat bladguld för att klä taket i en av trapporna. På det hela taget får man intrycket att det var tur att Venedigs storhetstid väsentligen var slut vid Barockens inträde, annars vet man aldrig var det slutat. I vilket fall, utan guide är det kanske inte helt lätt att njuta av målningarna, som är skamlöst självförhärligande. Roligast är kanske kartrummet, där väggarna klätts med gigantiska kartor över världens alla hörn, samt den fullkomligt enorma rådssalen med likaledes enorma
Suckarnas bro
målningar. Dessutom finns en liten vapenkammare med diverse exotiska vapen (däribland en kombinerad pistol och nyckel), liksom ett kyskhetsbälte – ingen trevlig pryl. Man kan även vandra över suckarnas bro till fängelset – byggt för att ge fångarna en drägligare levnad. Det är dock palatsturens minst sevärda del, och man kan med fördel använda den kortslutning av vandringsleden som finns. Just Suckarnas bro framkallade dock en redignerad suck från mitt håll: vad annat finns att göra inför idén att klä omgivande väggar med reklam?
Lämna ett svar