Två venetianska damer, en bild som, troligen felaktigt, påståts föreställa två kurtisaner.
Förra inlägget om den Italienska resan täckte väsentligen de där sakerna som »alla« tänker på när de hör Venedig. Idag är det dags för aningen mer obskyra saker: kyrkor och konstmuseer.
Vi börjar där vi slutade: vid Markusplatsen. I motsatta änden av denna från Markuskyrkan ligger nämligen Museo Correr, en fin samling med blandad konst: förutom renässanskonsten finns här en fin samling med grekiska och romerska statyer, liksom nyklassicistiska sådana av Canova; välkommen omväxling till de målningar som annars upptar det mesta utrymmet i de flesta konstmuseum jag besökte.
Museo Correr är dock endast nummer två vad gäller konstsamlingar; på första plats kommer Accademia vid Canale Grande. Här kan man gå igenom de kronologiskt ordnade salarna och förundras över till exempel Veroneses Gästabudet i Levis hus, eller Tintorettos serie över evangelisten Markus, eller Carpaccios stadsmålningar, eller fint pastoralmåleri som Giorgiones stormen. När jag besökte museet visades dock inte Leonardos vitruvianske man upp för allmänheten. Personligen blev jag förtjust i Tizians Jungfrun presenteras vid templet, med en ung Maria omgiven av en gloria, ett motivval jag inte träffat på någon annanstans.
Tizian: Jungfrun presenteras vid templet
Ca' d'Oro
Ett annat museum med mer blandad konst är Ca’ d’Oro, ›det gyllene huset‹, som är ett litet konstverk i sig. Det kan vara lite svårt att hitta den gränd som ingången ligger i, men det är det värt. Även om det inte är ett stort museum, så har det en fin blandning från olika epoker och av olika medier; förutom oljemålningar finns fresker, statyer och bronser. Även om man inte planerar att gå in är det väl värt att gå till motsatta sidan av Canale Grande och beundra utsidan.
Det sista museet jag besökte var också det jag blev mest imponerad av. Till skillnad från det övriga innehåller det främst verk av en enda man: Tintoretto. Eller tja, ett museum är det strängt taget inte; huset används fortfarande till sitt ursprungliga syfte, att hysa scoulan (en form av religös orden) till San Roccos ära. Ordenshuset har till vägg och tak nästan enbart dekorerats av Tintoretto, och det är en imponerande samling religösa målningar: allt den magnifika Korsfästelsen över en tänkvärd bild av en alltför mänsklig Satan frestandes Jesus till stillsamma bilder av Maria i Egypten. Förutom Tintorettos målningar finns även en samling karikatyriska allegorier i form av träsniderier av Fransesco Pianta.
Tintoretto: Korsfästelsen
Förutom dessa museum finns det i alla fall ett som jag borde nämna, även om jag aldrig hann besöka det: Peggy Guggenheim-museet med modern konst.
Så över till kyrkorna: Inte alltför långt från Scuola Grande di San Rocco ligger San Pantalon, en liten kyrka med en fullständigt enorm takmålning som påstås vara världens största verk på duk. I motsatt riktning ligger Santa Maria Gloriosa dei Frari, eller bara Frari, en franciskanerkyrka med bland annat Canovas grav – som han själv formgivit i syfte att den skulle användas för en kenotaf över Tizian, som dock har fått en mer klassisk sovan på väggen mitt emot Canovas pyramidformade skapelse. Dessutom finns ett munkkor, vacker snidat med helgonporträtt och stadsmotiv, samt ett högaltare med Jungfru Marias himmelsfärd av Tizian.
Santa Maria dei Miracoli
Förutom San Pantalon finns en hel uppsjö kyrkor som har en enstaka detalj som gör dem värda att se, som det groteska stenansiktet vid Santa Maria Formosa. Dessa kan förvisso ha interiörer som låter nog så intressanta, men som kanske kan hoppas över till förmån för platser mer täta i sevärdheter. En liten missräkning i detta sammanhang var dock att jag bara hann se Santa Maria dei Miracoli utifrån, den skall vara minst lika vacker på insidan som utsidan. Den sista kyrka som jag hann se insidan på (eller kanske snarare den första; då det var just den första kyrka jag besåg) var dock Santi Giovanni e Paolo. Här vilar flera av dogerna, eller har fått minnesmärken resta över sig.
Lämna ett svar