Jag vet inte om jag riktigt förstått poängen med Väinö Linnas Okänd soldat. Det är tvivelsutan ett försök att medelst de två verktygen humor och realism avlägsna den officiella finska propagandan kring fortsättningskriget; visa hur förljuget all propaganda om truppens goda anda och hur bra striderna gick och hur snart det ryska motståndet skulle braka samman var. Samtidigt odlar den till viss del en egen hjältemyt: den om soldaten som skiter i överheten och allt vad disciplin heter men är världens bästa när det kommer till strid. Tillsammans med vissa figurers bruk av dialekt blir det lite som en blandning mellan 91:an och Rambo, fast ändå något helt eget.
Boken utspelas som sagt under fortsättningskriget, och koncentrerar sig främst på en pluton kulsprutesoldater, även om även andra militärer i samma regemente då och då får sig en stund i rampljuset. Man följer dem i strid, längs de långa, tråkiga marscherna, när de brygger sprit och super sig fulla, när de bevakar sitt stycke front i vad som tycks vara en märklig repris av första världskriget och till slut hur de långsamt och desperat kämpar sig tillbaka till Finland under sammanbrottets tid, och hur tapperheten hos många tog slut. När kriget och boken tar slut är de flesta av de man först fick följa döda.
Fokuset på en pluton har sina sidor; det gör det svårt att riktigt komma in i boken med sitt myller, vilket inte underlättas av bruket av dialekt, men när man väl gjort det väntar stor läsning. Jag är knappast rätt person att svara på huruvida den ständigt förekommande galghumorn (en person utvecklar ett ständigt hån av de officiella bulletinernas språk som sin specialitet, ett snyggt grepp av författaren), trotset mot rigid överhet eller stridsskildringarna är realistiska, men mig övertygade de, liksom personteckningarna.
Det här är knappast något för personer som inte tål att blod och tarmar flyter, men bland skönlitterära skildringar av den galenskap som bär namnet krig finns det knappast mycket som slår den. Den heroiska mytbildningen om Finland som krigets goda tvåa avvecklade den knappast, men det vore kanske mycket begärt.
