Av alla de poeter som bidrog till det där skimret kring Gustav III:s dagar var Carl Gustaf af Leopold knappast den främste: kompetent, visst, men även helt klart en andra rangens stjärna när han ställs mot samtida diktare som Bellman eller Lenngren. Idag är det inte många av hans verk som lever; troligen är det bara hans rader om att
Inför den höge dåren buga;
Men djupt, så djupt, min son, att han ej ser dig le.
som idag fortfarande kan stötas på någon gång. Smickrare var han förvisso, och det djupa bugandet kan kanske sägas ha stammat från en måhända i samtiden praktisk men för eftervärlden besvärande brist på ryggrad: han verkade under fem olika kungar, och hyllade dem alla, trots deras minst sagt disparata själsliga egenskaper. Förmåga till ironisk självkritik saknade han dock inte, vilket gör svagheterna lättare att förlåta. Ett av de framträdande dragen i denna självkritik är det omdöme som utgör titeln på Torkel Stålmarcks lilla biografi: Medelmåttan. Leopold tycks ha varit medveten om att han på diktens område närmast var en habil hantverkare som endast lyckliga stunder kunde nå riktigt höga höjder.
Trots denna medelmåttighet är han dock en viktig person i svensk kulturhistoria, inte i kraft av sin roll som hovpoet utan i sin andra offentliga roll: han var en av de ursprungliga Aderton, och länge en drivande kraft i Akademiens arbete. Det var dessutom han som fick utforma den rättstavningslära som kom 1801, vilket gjorde stavningen om inte konsekvent vad gäller olika likartade ord så åtminstone normerad. Det är Leopold som är att skylla för krångligheten vad gäller dubbeltecknandet av vokal och stavningen av ›och‹ samt att hylla för försvenskningen av främmande ord.
Mer privat var han först och sist hypokondriker. Han hade dessutom, trots sin egen klara uppfattning om sin mindre stora talang, svårt att tåla kritik och spenderade en hel del tid på att vidgå sina belackare i diverse tryckta medier. Han tycks trots allt hyst vissa radikala åsikter, och vissa av hans verk hade adelskritisk tendens. Hans prosa skall också vara läsbar än idag, vilket kanske kan vara riktigt – i boken citeras bland annat ett ställe där han baserar ett skämt på rörelsemängd, något jag betvivlar att många av dagens lärda skulle kunna upprepa.
Så, nog talat om subjektet för biografin. Vad finns det att säga om texten? Tja, ›kapabel‹ är nog ett rimligt omdöme där också: Stålmarck har vett att hålla lagom distans till Leopold och kan således ge ovett när så är påkallat och beröm när det är förtjänt, även om han klokt nog begränsar antalet gånger så sker. Värre är någon fadäs vad gäller strukturen: i inledningen omtalas den stora åldersskillnaden mellan Carl Gustaf och hans bror Daniel utan att denna tidigare specificerats. Ibland dyker det även upp goda små omdömen om andra företeelser. På det hela taget är det väl inte en fantastisk läsupplevelse man får, men ett ganska trevligt möte med en person ur det sena sjuttonhundratalet som kanske inte sätter djupare spår men som ändå är nog så behagligt.
