Feeds:
Posts
Comments

Archive for april 7th, 2009

Peter Englund skall inte tillträda som ständig sekreterare än på ett par månader, man han låter inte sånt hejda honom. Som svar på Jan Myrdals nyinstiftade Leninpriset har han själv instiftat Pol Pot-priset, och delat ut det till samme mottagare, religionsvetaren Mattias Gardell. Är detta möjligen ett tecken på att Akademien kommer att vara mer högljudd under Englund än Engdahl?

Englunds pris består av en miljard tyska mark (icke att förväxla med D-mark) samt en bok om den kommunistiska förintelsen, som han säger sig vara rätt säker på att Gardell inte läst. Det torde dock vara läge för fler bokpriser, bland annat till Lasse Didng, en av Leninprisets instiftare. Av döma av dennes uttalande torde han vara i behov av en bok om ryska revolutionen, för på svaret på frågan om hans syn på Lenin svarade han:

Han var en historisk gestalt som fick tsarriket på fall. Det tyckte Hjalmar Branting också.

Inte så illa pinkat av någon som när tsardömet föll satt i exil i Schweiz…

Lenin var inte en snällkommunistisk mysfarbror. Han var en mördare, vars enda företräde var att hans efterträdare var än värre. Att påstå att ett pris namngett efter honom är till för att

I första hand är meningen att få människor att haja till. Sedan vill vi att de ska tänka på vad som var Lenins uttalade politiska program, då på 20-talet, och inte på det som hände senare i de maktstrider som följde

som priskommittens ordförande Cecilia Cervin gör är poänglöst. Skulle vi döma Hitler mindre hårt om han i Mein Kampf skrivit att judar, homosexuella och romer är lika goda tyska medborgare som andra?

Read Full Post »

Engelska. Är det ett hot mot svenskan? Är det verkligen ett praktiskt språk att ha som världsspråk? Varför stavas det så fruktansvärt? Är det riktigt sant det där att det skall ha en vådlig massa ord? Sådana frågor, och en hel del andra, får man svar på i Jan Svartviks Engelska – öspråk, världsspråk, trendspråk. Det är en tät bok som försöker täcka många områden relaterade till detta språk någotsånär: historia, viktiga varianter, hur det påverkar svenskan, hur man bäst lär sig det och vilken version man bör försöka tala. Det enda som inte får något större utrymme är det rent praktiska: det finns inte mycket om hur man talar och skriver det.

Egentligen finns det väl inte så mycket här att recensera; prosan är neutralt adekvat, fakta verkar vara korrekt (förutom på en punkt, mer nedan), urvalet vettigt. Möjligen kan man invända att vissa stycken grottar ner sig lite för mycket i detaljer, men annars är det nästan provocerande jämt och motståndslöst. De språkpolitiska tankarna är inte speciellt udda, även om jag inte riktigt håller med honom i allt. Något jag faktiskt irriterar mig på att han ett par gånger kommer med påståenden om att svenska »globalt sett är ett litet språk«. Det är fel. Svenska är ett av de hundra största språken i världen, och ett språk som det produceras stora mängder text på. Inte för att det byggs några stora resonemang på sådant; Svartvik har rätt när han påstår att svenskan inte är nämnvärt hotad.

Annars menar han att engelska är ett krångligare språk än man egentligen tror, och att engelskan har en lika svår grammatik som något annat. Det kan nog vara sant, men han missar att påpeka att engelskan har en stor fördel jämfört med många andra europeiska språk i sin (nästan totala) avsaknad av krångliga genus och kasus. För den som lär sig språket är det rätt skönt att slippa just den stötestenen. Sedan finns det såklart andra saker att snubbla på, som stavningssystemet (som dock gör att man lätt kan se likheter med andra språk i de gemensamma avdelningarna av ordförrådet).

Slutomdöme: Som ren underhållningsläsning inte speciellt lyckat, som vetskapsökande ungefär allt vad en ickespecialist kan vilja veta.

Read Full Post »