I påsktider är det inte alla norrmän som invaderar västkustska städer; en del stannar hemma och läser påskekrim. En ganska omotiverad, men långt ifrån osympatisk vana, som jag i år tänkt ta efter. Min påskdeckare var Steven Saylors Catilinas gåta, där vi återigen får träffa Gordianus hittaren, som nu kommit upp sig i smöret: han har ärvt en mellanstor lantgård på den etruriska landsbygden, vilket gör att huvudhandlingens kamp mellan Catilina och Cicero ibland får träda tillbaka för lantlivet med dess kamp mot elementen och ogina grannar.
Saylor har nu fått ordentligt grepp om genren och dess krav, och de mysterier som presenteras hanteras kompetent, ehuru den vane läsaren av pusseldeckare kan gissa vem skurken är genom sedvanligt betraktande av berättelsen på lite håll. Annars lider boken främst av ett par småfel: dels är den lite för lång: femhundrafemtio sidor blir lite väl mastigt och några ingredienser hade gärna fått utgå – visst är det kul att få se allt mellan romersk manbarhetsrit och debatt i senaten (tyvärr inte något av dem där Ciceros mer berömda citat angående Catilina är med) –, dels blir det mer och mer uppenbart att Gordianus är lite för mycket av en anakronism, med åsikter som ligger lite för nära dagens. Visserligen skulle väl en typisk romersk pater familias vara väl magstark, men bortsett från accepterandet av slaveriet är det inte mycket hos Gordianus som känns speciellt främmande.
Huvudhandlingen är nog det bäst hanterade av stoffet; det är boken igenom osäkert vem av Cicero och Catilina som är den störste manipulatorn. Att inte få gåtan besvarad borde kanske kännas som fusk, men det gör det inte: tvärtom känns det rimligt. Vi vet inte alltid när dagens politiker talar sanning, så hur skall vi kunna veta det om politiker verksamma för 2000 år sedan? Det förekommer onekligen konspirationer, men knappast av den hypergenomtänkta sort som man annars kan träffa på, och det känns faktiskt rätt skönt med taffliga konspiratörer som omväxling.
