För ett tag sedan läste jag de två första delarna av Selma Lagerlöfs släktsaga om familjen Löwensköld, och lovade att återkomma när jag läst även del tre, Anna Svärd. Detta är nu gjort, och slutomdöme skall givas. Denna del hänger ihop betydligt mer med del två, Charlotte Löwensköld, än vad endera gör med första delen: Det är samma personer som står i fokus, och samma grundläggande problematik – skall Karl-Artur Ekenstedt välja Thea Sunder och gå under som en världsfrånvänd svärmare för fattigdom, eller skall hans unga hustru Anna Svärd lyckas där Charlotte tidigare misslyckades och få honom att välja en inte mindre dygdig, men mindre högljudd och mer världstillvänd väg?
Ibland blir handlingen ironisk, utan att Lagerlöf låter röra en min: Karl-Artur vill avsvära sig världen och leva fattigt, men när hans hustru påtar sig ansvaret för tio föräldralösa barn så förfäras han när han konfronteras med vad det verkligen innebär att vara fattig. Kontrastens verkan blir så mycket bättre som den aldrig ens påpekas av författaren.
Det man dock skall läsa Lagerlöf för är rösten – oj, vad hon kunde få en att gå in i en annan människa och förstå och känna medlidande med alla sina gestalter, även när Thea Sunder är som mest beräknande egoistiskt lismande eller Karl-Arthur som mest naivt drömmande. Berättelsens tema, där Karl-Artur ständigt misslyckas med att inse att människor inte kan leva av andlig spis allena utan även ibland tarvar kakor och öl, varför han alltid måste fördriva dem han älskar, är lika mörkt som konsekvent. Nu när sviten är avslutad går känner jag mig betydligt mer försonligt stämd till de båda förra delarna, för även om ingen kanske får riktigt den lycka de åstundat så tycks de alla fått tillräckligt av den för att det skall kännas någorlunda rättvist. Vad jag hört hör dessa verk inte till de som hålls som de främsta av Lagerlöfs författarskap. Det bådar gott för framtidens läsning.
