För ett tag sedan var jag inte så glad i Shakespeare. Det har släppt nu: Likt The Taming of the Shrew är även Twelfth Night stundtals ganska obehaglig, men grundtonen är i vilket fall ljus: Syskonen Viola och Sebastian separeras i ett skeppsbrott; båda tror att den andre är död. Viola bestämmer sig att klä sig i manskläder och söka arbete (jo, jag undrar också) hos hertigen Orsino. Han använder henne för att uppvakta sin kärlek Olivia. Som man kan förvänta sig blir det ett triangeldrama, dessutom med en korrekt konstruerad triangel där var och en är kär i någon och älskas av någon – Viola älskar hertigen som älska Olivia som älskar Viola. I bihandlingen är Olivias late farbror et consortes ute efter att hämnas på Olivias självgode och allvarlige hovmästare efter att denne försökt få tyst på dem när de rumlat runt. Till slut dyker Sebastian upp och förväxlingar äger programenligt rum innan han kan hjälpa till att bryta triangeln och ur den skaka fram två par.
På nästan alla plan är det mycket tillfredsställande – dialogen är rapp och bjuder på allt man kan begära i form av ordvändningar och innuendo (i Wordsworthutgåvan förklarat i en praktisk notapparat), konstruktionen rimlig, handlingen glad och uppsluppen. Fast inte allt igenom sockersöt; gycklet med Malvolio drivs längre än vad som kan sägas vara rimligt och ett par bifigurer har nog svårt att vara riktigt nöjda med slutet, där de bara lämnas hängande utan att egentligen ha fått ut nånting av deltagandet. Leken med könsrollerna är lätt – andra författare skulle förmodligen ha brett på än mer – men onekligen där. Och med tanke på hur ett av de andra förhållandena gestaltas är det faktiskt inte konstigt att tolka in ett homosexualitetstema – inte mindre pikant när man betänker att alla roller från början spelades av män och pojkar.
Till syvende och sist är det en komedi, och en pjäs som utspelas i en delvis uppochnedvänd värld – och en som när den vänds återigen inte heller då riktigt stämmer med förväntningarna. Kul, smart och bra.
