Egentligen är det mest bandets fel. Hade det inte varit för att bandet såg så intressant ut hade jag inte plockat upp boken ur lådan, och då hade jag aldrig sett att det var fråga om tre böcker av Albert Engström i en, och då hade jag aldrig köpt den, oavsett att femton kronor inte är några pengar för en bok. Bandet var halvfranskt, med melerade pärmar och dåligt (fusk?) läder. Ryggen lossnade till hälften nu vid första läsningen, och helt när jag skulle ställa in boken i hyllan. Fast det gör inte så mycket, jag tvivlar på att jag kommer vilja läsa boken igen på ett bra tag.
Styckena i En bok till, Min 5:e bok och Genom mina guldbågade, som bandet alltså omfattade, var nämligen i stort sett poänglösa, i dubbel bemärkelse. De behandlar lite allt möjligt, men mest är det berättelser från Roslagen eller historier runt något bord med mycken alkohol. Trots att den rätta blicken för vad som krävs av sådana kåserier-krönikor-essäer-noveller vad gäller berättandet onekligen finns där så är själva berättelserna ofta så poänglösa att det hela förfuskas, och istället för en ordentligt uppbyggd historia med uppbyggnad, poäng och snabbt avslut blir det ofta ett jämntjockt händelseförlopp, utan att slutet har något att göra med inledningen. Andra gånger, när det verkligen finns en avslutning på historien, händer det att den förfelas genom att ytterligare ett par rader hängs på och förtar all god eftersmak. Och när det går över till reportage från flygfält i Paris eller frihjulsfilosoferande är det bara tråkigt. Bäst är det väl i naturskildringarna, som väl inte är några mästerverk men ändå ganska lyckade.
Det finns alltså onekligen några goda stycken – speciellt i den sista boken –, men det finns även så mycket poänglöst – man får till och med en historia med mellanstadieslutet »och så vaknade jag. Det var bara en dröm!« – att det knappast är värt att söka sig till källan. Den intresserade bör söka reda på någon bra samling med hans bästa. Sådana gör troligen den gamle akademiledamoten mer rättvisa.
