Neal Stephensons Cryptonomicon är svår att klassificera: hälften av boken handlar om en grupp soldater under andra världskriget, som på olika sätt försöker hindra tyskar och japaner från att lista ut att nästan alla deras krypton har forcerats, hälften om dessa soldaters nutida (nåja; boken har mer än tio år på nacken) ättlingar, och hur dessa försöker starta ett it-företag som skall göra dem snuskigt rika (tio år på nacken var det). Redan här har boken ett stort problem: marinsoldater som försöker inbilla tyskar att de spanat på deras hamn i ett år när det man egentligen gjort varit att läsa radiomeddelanden är spännande, ett nystartat IT-företag är det inte. Lägg därtill att författaren förutom att berätta dessutom vill göra det så tufft som möjligt, och dessutom har en förkärlek för ironiska grimaser och ibland får för sig att det inte räcker med att boken är en hybrid av krigsroman och försvarstal för IT-teknik utan också vill att det skall vara humor (bland annat läggs mycket energi på någon slags parodi på Wales och små ösamhällen i Nordatlanten), och det blir bara för mycket, vilket klart visar sig i sidantalet: 900 sidor används där det hade varit övernog med hälften.
Trots detta så är det ändå ganska bra läsning: andra världskrigs-delarna är som sagt bra, och även om 90-talsdelen är betydligt slöare och ibland rätt poänglös bjuder även den på sina stunder av trevlig läsning. Samspelet mellan dem är också på det hela taget rätt väl hanterat, även om det är lite väl osannolikt att de yngre generationerna skall träffa på varandra sådär (fast det kanske är någon slags poäng att det inte skall vara sannolikt), och ibland undrar man faktiskt vad poängen med att ha med vissa av dessa yngre gestalter är överhuvudtaget. Eftersom Stephenson uppenbarligen identifierar sig själv som en nörd så är inte bara några av huvudpersonerna detta, utan boken innehåller även en hel del förklaringar av diverse relaterad matematik som kanske inte är strikt nödvändiga men som väl tjänar som ett sätt att visa upp hans kredentia: titta här, jag förstår faktiskt vad kryptering handlar om.
I slutändan lider boken något för mycket av allt extramaterial: den skulle kunnat vara betydligt tunnare och tätare, och med ett betydligt bättre slut än detta utpysande i ingenting. Svårare är att göra något åt sådant som att halva innehållet i grund och botten är rätt ointressant, eller att teknik- och samhällsutvecklingen lämnat Stephensons teorier liggande i vägrenen. Det finns många goda idéer, och en del dåliga, men anrättningen är till slut mindre än summan av sina delar.
