För den som tycker om att leta fel är Jan Guillous böcker om Arn – här representerade av den första, Vägen till Jerusalem – en guldgruva. Guillou har påstått att det språk han använder skall vara 1800-talssvenska, vilket kan betvivlas. Det som inte kan betvivlas är att mycket av den historiska bakgrunden är rena 1800-talet: allt vad olika sena och opålitliga källor har att meddela om personer och händelser har utnyttjats, och följaktligen kan man träffa på skuggfigurer som Joar Jedvardsson, påstådd bror till Erik den helige, eller biskop Henrik som gör sagda Erik sällskap på korståg till Finland. Detta är nu dock den skönlitteräre författarens privilegium, och inte mycket finns att invända mot detta i sig, i alla fall när det inte går att definitivt motbevisa sådana påståenden (även om det är ytterst osannolikt att något sådant genomförts eller letts av en biskop Henrik). Visst kan man även hitta sådant som är uttalat fel, som när huvudpersonen i klosterträdgården hittar tulpaner en 400 år innan de skulle introduceras i Europa och ge upphov till världens första spekulationsbubbla, eller detta eviga tjat om »folkungar«, »erikar« och »sverkrar« (ingen av beteckningarna är samtida; det fanns förvisso de som kallade sig folkungar och som var verksamma mot slutet av trilogin, men de var troligare en politisk gruppering (en gissning som baseras på jämförelser med norska »-ungar«; oavsett om detta vore fallet kan vi dock inte sluta oss till vad deras politiska mål skall ha varit) än en »ätt«, ett uttryck Guillou också handskas ovarsamt med), men även det får man väl förlåta: i det stora hela beter sig personerna trots allt 1100-talsmässigt.
Historien är i korthet att den lille ambidextriöse folkungen Arn Magnusson på grund av ett löfte till Gud uppfostras i kloster av cistercier, inklusive en före detta tempelriddare, och växer upp till stor stark ambidextriös riddare, som hämtad ur en av de mer verklighetsfrånvända riddarromanerna: religiös, lärd, god, oövervinnerlig med vapen, med den enda svagheten att han är för oskuldsfull för det 1100-talsbarbari man möter utanför klosterportarna. Nu tycks en gång Guillou oförmögen att ha annat än övermänniskor som huvudpersoner, och man får väl vara tacksam för att övriga figurer är mer trovärdiga. I vilket fall, Arn förälskar sig i granndottern Cecilia, de klarar inte att hålla på sig till bröllopet, och på grund av en del andra omständigheter och märkligheter i den kyrkliga lagen måste de ägna sig åt botgöring i 20 år, något som riktiga 1100-talsmänniskor knappast skulle fått göra men som är nödvändigt för att Guillou i nästa bok skall kunna ha Arn rida runt i det heliga landet och vara rättrådig och ambidextriös.
Så som den här recensionen artat sig hittills är det väl lätt att få intrycket att jag inte direkt uppskattat böckerna. Visst är det lätt att driva med den superbegåvade Arn eller beklaga sig över Guillous många misstag, men i slutändan är det dock en bok som är svår att lägga ifrån sig, som faktiskt utnyttjar vad lite är känt om Sveriges 1100-tal på ett överraskande intelligent sätt, och som trots en del bekymmer i början faktiskt är skrivet på ett språk som lyckas ha en viss patina utan att låta alltför tillgjort. Det är inget odödligt mästerverk, men det är bättre underhållning än mycket annat man kan råka på i en bokhylla.
