När Jan Guillou bestämde sig för att skriva en uppföljare till sina Arn-böcker fick han genast tre problem att ta itu med; två som han själv försett sig med och ett som inte var mycket att göra åt. Det senare var att där Arns 1100-tal sannerligen är den svenska historiens mörka århundrade, om vilket vi vet mindre än det tidiga 1000-talet, så är 1200-talets första hälft förvisso också det dunkelt och svårtytt, men inte så svårtytt att det inte går att ställa frågor. En av de intressantare, och den som Arvet efter Arn är ett enda långt svar på, är denna: var höll egentligen Birger jarl hus? När han på allvar träder in på den historiska scenen är han redan en äldre man och vi vet att han hade bröder som besatte höga poster i riket, så han ha varit sysselsatt med något. Ändå tiger källorna. Guillou struntar i detta, och i hans berättelse finns egentligen inget gott skäl därtill; Birger skall ha varit kungens förkämpe som ständigt fick kämpa ner uppror, och frågan besvaras alltså helt otillfredsställande.
De två självförvållade problemen kommer in precis där det andra slutar: det första är Guillous idé om en »folkungaätt«, vilket någorlunda behändigt lät sig passas in i berättelsen om Arn, eftersom denne skall ha slutit sitt liv vid ungefär samma tidpunkt som de som samtiden kände under namnet folkungar för första gången sticker upp trynet: första gången de nämns är det som kung Sverker den yngres banemän. Senare står de mest för diverse uppror mot kungamakten, pikant nog just de som Birger jarl fick ägna så mycket energi åt att slå ner (»folkungaätten« som benämning på honom och hans ättlingar förefaller vara en 1600-talsuppfinning). Eller mycket och mycket, förresten: Guillou har ju uppfunnit en oövervinnerlig ryttarstyrka åt sina folkungar, och därför går mycket av berättandet åt till att, med dramaturgi lånad från Bamse, krångla till situationen så att dessa inte skall kunna användas.
Med sådana krumbukter, liksom ett detaljerat skildrande av hur de folkungska ryttarna slår allt sönder och samman när de väl kan släppas lösa, är det inte att undra över att berättandet blir mindre intressant än i de tidigare böckerna i serien: mindre tid till karaktärsutveckling – något det annat skulle finnas goda förutsättningar för: Birger går från ung, allvarlig forsvikare till kvinnojagande lätting till gotländsk handelsman till maktlysten ättejarl till hårdhänt riksbyggare, dock utan att man känner sig riktigt tillfreds med någon av metamorfoserna utom möjligen den första –, färre spännande detaljer om tidigmedeltida liv, mindre tid att riktigt komma in i någon rytm i berättandet. Birger, den hårde maktmänniskan, är dessutom långt ifrån sympatisk: man må hålla med om hans idéer, men knappast alla de medel han brukar. Det finns en intressant konflikt mellan hans längtan efter kärlek och hans vilja till makt, men den hamnar lite väl mycket i bakgrunden.
Arvet efter Arn är en sämre bok än de tidigare böckerna i serien. Det är inte en dålig bok, men Guillous tidigare fantasier om det tidiga Sverige har tyvärr fått spränga alla vallar och göra den till mindre intressant än vad den kunde varit på egen hand.
