Guillous tredje Arnbok, Riket vid vägens slut, är den fånigaste av de tre. För visst kan man väl gå med på historien om lille ambidextriöse Arn som hamnar i kloster och uppfostras till tempelriddare, eller Arn som stridande i Heliga landet i tjugo år, eller Cecilia som botgörerska i kloster under samma tid. Men Arn som storföretagare och fostrare av en mindre armé riddare på Forsvik, där man dessutom tillverkar allt från svärd till filt till glas med närmast industriell organisation? Det blir för mycket, för fånigt, känns ytterligt anakronistiskt och mest dumt.
I andra stycken fungerar det bättre, som när Guillou bjuder på halvt uppdiktade bröllopsseder, låter Arn bygga hus med rinnande vatten eller förklarar varför man fortsatte med växelvisa kungar ur vad som numer kallas de sverkerska och erikska ätterna. Man kan väl invända att man efter att ha väntat på föreningen mellan Arn och Cecilia i en hel mellanliggande bok borde få se dem lyckliga tillsammans mer än Arn försökandes bygga fred med vapenmakt, men lycka och samförstånd är förvisso långt ifrån lika intressant som olycka och konflikt, och av sådant finns det en del: ovänskap mellan Arn och hans farbror jarlen, kung Knuts förtidiga död, krig med dansken, hämndaktion mot hustrumördare och annat.
Bortsett från att Guillou börjat virra runt med industrialisering och liknande, och att han därvidlag gjort Arn till en mer obetänksam person en vad en gammal borgherre borde vara, så är det väl på det hela taget en hyfsat värdig avrundning på serien: inte lika bra som de tidigare, men god nog ändå.
