För nöjes skull

För en gång skull har Frans G. Bengtsson gjort mig besviken: inte genom den utmärkta inledande essän till Henry David Thoreaus Skogsliv vid Walden (även om jag läst den förutom då den ingår i Folk som sjöng), utan genom de översättningsmissar han fått in: nog borde han väl ha insett att man inte kan gå trettio mil på en dag? Eller ha konsulterat någon biolog för översättningen av diverse djurnamn och inte kalla skräddare för vattenspindlar?

Nåväl, översättningen är kanske inte mycket att hurra för. Hur är det då med innehållet? Tja, det är ibland rätt beklämmande det med: Thoreau lägger mycket möda på att förklara varför han funnit det nödvändigt att flytta ut till sin stuga vid Waldendammen, men det ger mest intryck av den sorts fattigdom som endast de som har väldigt gott om pengar kan leva ut. Han tycker uppenbart att fler borde söka sig till ett enklare liv, men det ger intryck av att grunda sig snarare på filosofi än verklig övertygelse, och rätt tråkig filosofi därtill. När han väl börjar beskriva sin nya tillvaro börjar man dock snart anse att han nog kanske har rätt i alla fall: hans beskrivningar av livet vid Walden och den skönhet som naturen där lägger ut framför honom skulle kunna få vem som helst att dra ut i skogen för att få väckas av fågelsång eller jaga en lom över en sjö i roddbåt.

Ibland har tiden gett skriften en sorgekant: Thoreau är uppenbart förtjust i tanken att trots att människor kommer och hittar på dumheter runt hans sjö, fäller träden, uppför svinstior, leder in vattnet till Concord för att diska tallrikar i, så kan sjön själv stå emot allt vad de kan hitta på:

Den har inte lagt sig till med en enda stadigvarande åldersrynka efter alla sina skiftande minspel. Den är evigt ung, och jag kan alltjämt stå och se en svala sänka sig till ytan för att fånga en insekt, precis som för länge sedan.

Tyvärr kan nog inte detsamma sägas om dagens Walden; människorna har till slut funnit på sätt att sätta rynkor även på de motståndskraftigaste sjöar. Thoreau skulle inte gillat det.

Min utgåva är illustrerad av Stig Åsberg, vars djurbilder är trevliga men stundom något träaktiga; de lider dock av den stora nackdelen att inte ha ett smack med texten att göra; flera av de avbildade arterna nämns aldrig av Thoreau, och när det gör det är det nästan alltid på annan plats.

Skogsliv vid Walden är en bok jag möjligen kommer införskaffa på originalspråk någon gång, inte minst eftersom Bengtsson tydligen utelämnat fyra essäer (kapitel? Skogsliv vid Walden är en av de där böckerna som trotsar all klassifikation). Den som är intresserad av ämnet bör dock på något sätt få tag i hans inledning; jag har svårt att någon kan skriva lika intressant om vad som kom Thoreau att ge sig på detta försök: han själv kan det inte, vilket både hans inledande (hundra tråkiga sidor)  och avslutande kapitel ger prov på. Emellan dem spritter det dock av liv och livskraft.