Feeds:
Posts
Comments

Archive for oktober, 2010

I latinkvarteren

Förra veckan tillbringades (mestadels) i Paris, med anledning av en konferens jag och en del andra yngre personer från kärnkraftsbranschen i Sverige skulle bevista. Eftersom reglerna för ledighet i samband med arbetsresor är generösa hanns det dock med en hel del turistande:

Dag ett: uppstigning vid fyra, bus till Landvetter, flyg via Amsterdam, en timmes extra väntan på ett flyg som sedan inte vågade landa i Paris på första försöket utan lyfte bara några meter från marken, sedan än mer väntan: på flygbussen, i flygbussen, i biljettkön på tunnelbanestationen (tydligen har fransmännen satt samman ett system för att köpa tunnelbanebiljetter de inte ens själva begriper), i tunnelbanan, innan så hotellet äntligen nåddes vid tidig eftermiddag, omklädning till icke genomsvettiga kläder kunde ske och en första exkursion kunde företas.

 

Interiör från Shakespeare and Company

Interiör från Shakespeare and Company

 

En missad tunnelbanestation gjorde att jag hamnade på St-Germain-des-Pres istället för mitt i latinkvarteren från början, vilket inte var så pjåkigt ändå: jag passerade ett par småsaker på vägen som Odeon-teatern och, än viktigare, huset där Sylvia Beach drev den ursprungliga Shakespeare and Company (vilket idag endast är möjligt att se genom den plakett som är uppsatt på kåken. Det fanns dock gott om andra boklådor, bland annat ett antikvariat med fantastiskt vackra band med Jules Verne). Den nutida affären med samma namn, som sedan eftersöktes, visade sig vara svårare att hitta, då den låg på en gata som gjorde ett uppehåll för att ge plats åt en kyrka. Affären i sig själv var dock bedårande, med separat läsavdelning på övervåningen med utsikt mot Notre Dame. Eftersom jag (behöver det påpekas?) hör till de som kan åka till ett land där jag inte talar språket och ändå komma hem med mer att läsa än jag hade vid avresan (trots res- och kvällsläsning) så blev det ett par saker köpta; naturligtvis Ulysses, även om det känns lite som fejk, men även The Sun Also Rises, vilken väl är nästan lika självklar att skaffa (eller läsa) i Paris (speciellt som jag redan äger En fest för livet) och The Great Gatsby, vilken till skillnad från de övriga inte har något med Paris att göra i sig själv.

 

Pelarhuvud

Pelarhuvud

 

Nästa dag blev det Louvren. Bara. Louvren är ett stort ställe, och det finns mer att se där än vad som rimligen kan hinnas med under ett eller ens två besök: allt från mesopotamiska lämningar till 1800-talsromantik (eller man kanske skall säga fram till den punkt när konst slutade vara detsamma som så exakta avbildningar som möjligt av vad som nu skulle gestaltas). Som vanligt tyckte jag bäst om den konsten från mellanöstern; tekniskt skicklig samtidigt som den känns uråldrig och fortfarande har kvar lite mystik (i kontrast mot den egyptiska konsten). Här finns bland annat stelen med Hammurabis lagar, assyriska stenväktare och stenväggar (dessa ställdes mot tegelväggarna och gav dessa stadga samtidigt som de möjliggjorde en konstfull utsmyckning) från Sargon II:s palats, en skulpterad skildring av ett offer, och annat skoj. Speciellt bör dock nämnas resterna av perserkungen Darius palats (ni vet, han i Historia). När jag får råd skall jag definitivt ha ett hus där taket bärs upp av pelare med stora tjurhuvuden överst.

I övriga delar av Louvren fanns det också en hel del trevligheter:

  • Mona Lisa: fin, men man kommer inte nära nog för att riktigt uppskatta den. Det är bisarrt att denna enda tavla skall få så mycket extra skydd när de flesta andra tavlor, varav många lika oersättliga, bara hänger där på väggarna.
  • Venus de Milo (eller snarare Afrodite från Milos), också skön, trots att hon är armlös.
  • Nike från Saomthrake. Ännu mer skadad, och stående på ett skepp man aldrig tänker på.

Ja, och så annat trevligt som en byst av den store Condé, Canovas Amor och Psyche, en fresk (!) av Boticelli där Venus följd av de tre gracerna går att möta en ungmö som skall gifta sig, ett utkast av Tintoretto till Paradiset, Delaroches Prinsarna i Towern, Delacroix Friheten på barrikaderna, diverse saker av David, m.m. etc. o.s.v. En liten undangömd avdelning fös skandinavisk (d.v.s. norsk och dansk) konst fanns det också, placerad så långt bort från allt annat som möjligt (jag skojar inte), och utan något att ta sig dit för. Hade jag inte haft ett möte på kvällen hade jag kunnat gå omkring där ännu längre (jag missade en hel del av måleriet och alla bruksföremål). Det mötet hör dock till själva konferensen, och kommer avhandlas senare. Så långt var  jag i alla fall nöjd.

Read Full Post »

Paus

I morgon bitti kommer jag sätta mig på ett plan för att möta våren i Paris – den vår, de svage kalla höst. Eftersom tillgång till Internet troligen inte kommer finnas på något behändigt sätt kommer ej heller uppdateringar här ske förrän tidigast nästa söndag. Jag hoppas dock kunna återkomma med kommentarer till bland annat franska sevärdheter, vartill en och annan boklåda kommer räknas om saker går som planerat. Möjligen också något också om den konferens som är ursäkten för att få åka söderöver. Men i vilket fall inga uppdateringar här på ett tag, alltså.

Read Full Post »

Dags för ytterligare två av Willy Kyrklunds pjäser: Gudar och människor samt Zéb-un-nisá, och det är återigen saker som knappast är lämpade för den som känner behov av en smula tro på tillvaron.

I Gudar och människor har de senare blivit så många att de förra ser sig nödda att göra något åt saken: tidigare har människornas tillvaro i någon mån kunnat fördras då de bidragit till produktionen, men numer är de helt passerade av »arbetets heroer« (gudarna i fråga är grekiska), och det lilla värde människorna ännu tillmäts är som»etologiska« jämförelseobjekt. Detta värde anses dock vara för lågt, så snart tar gudarna sina flygplan och släpper ner insektsmedel på människorna, liksom ibland matpaket, under det att de samtidigt försöker tuta i dem att de kommer leva vidare i sina efterträdare: inte sina egna barn, men väl gudarnas. Människorna försöker naturligtvis göra något åt detta, men misslyckas grundligen och får kollektivt betala för en persons aktioner. För ovanligheterns skull känns alltså symboliken ovanligt lättgenomskådad, vilket knappast förtar något av kraften.

I Zéb-un-nisá är det istället fråga om en mer begränsad tragedi: stormogulen Aurangzebs dotter Zéb-un-nisá är fången i den bur hennes far byggt kring henne, och hennes kärlek till den unge poeten Aqil medför ett högt pris. Egentligen är det omöjligt att säga så mycket mer om denna korta pjäs handling, ty den är över nästan innan den börjat. Nämnas kan väl dock faderns diskussion om poesi med sin dotter under det att grymheten långsamt segrar.

Kyrklunds dramatik är inte heller denna gång av den art att den lär åtnjuta betydande populäritet; språket är väl lite för gammaldags förfinat för att riktigt passa på en scen, även om Zéb-un-nisá tydligen just nu ges i Helsingborg. Som läsning är det fullt tillräckligt, men knappast lika tillfredsställande som hans bättre arbeten.

Read Full Post »

Det vore så lätt att få denna recension att framstå som gällande en helt annan författare än vad egentligen är fallet: norrifrån inflyttad lundensare som skriver essäer, med uppenbar förtjusning inför diverse utvikningar och språklig akrobatik, förenandes nöje med folkbildning – ja, till och med namnet skulle kunna användas: Bengtsson. Denna gång är det dock inte Frans G. utan Hans-Uno, och boken heter E6:ans fysiologi och andra essäer, en samling texter skrivna för Skånska Akademiens årsböcker.

Det är rätt varierade stycken som bjuds: från betraktelser över det skånska köket,över skildringar av det skånska landskapet och skånska pekoralister till de lärdomar i fysik som kan luras av en kopp kaffe, i form av det gamla problemet om kaffet erhåller högre temperatur om man låter det stå ett tag och sedan häller i mjölk eller om man häller i mjölken först (svaret som ges på problemet brukar vara rätt, men motiveringen fel: temperaturkurvan är inte lika viktig i sammanhanget som att mjölken gör drycken ljusare och därmed till en sämre strålare).

Som bäst är det vid dessa lite friare strövtåg, som ibland stannar upp för att med fysikens hjälp förklara vardagliga fenomen som stående vågor i bäckar eller varför vissa ekon ljuder bättre än andra, eller när det blir rent anekdotiskt, som när författaren haffades för att inte ha betalat 4 av 150 mandariner. Lite långsammare blir det väl när ämnet är det skånska köket: säkerligen får de kärleksfulla beskrivningarna av rätt tillagning av svartsoppa det att vattnas i munnen på de invigda, men för en norrut boendes barbar så känns det hela rätt egalt. En liten skillnad mot namnen kan också upptäckas: där denne var noggrann med att aldrig upprepa en anekdot så led inte Hans-Uno av några sådana betänkligheter.

E6:ans fysiologi och andra essäer var ett trevligt tillägg till biblioteket, och kommer troligen vid tillfälle få sällskap av mer från författarens penna.

Read Full Post »

I dessa dagar kan det vara värt att reflektera lite över vad det innebär att vara svensk. Att det inte har mycket med färgen på diverse kroppsdelar att göra är klart, ej heller att det nödvändigtvis betyder samma sak för olika människor. Men nog måste det finnas mer än bara vanan att supa sig full på vissa av årets dagar och talande av ett litet språk med många vokalljud?

Göran Hägg försöker i Svenskhetens historia i alla fall reda ut hur svenskarnas självbild formats. Eller, han skulle ha försökt att göra det om det inte kom en sån massa annat i vägen som han också måste berätta om, vilket gör att boken i mångt och mycket blir en slags allmänhistoria med fokus på kultur: det skall berättas om hedendom och Gustav Vasa, stormaktskrig och riksdagar, skalder och träpatroner, socialdemokrater och barnböcker, vilket till slut gör att det blir ganska luddigt; de enda trådar som verkar någorlunda konstant är den starka och effektiva byråkratin (eller kanske snarare offentliga sektorn) och den svenska viljan till samförstånd. Möjligen också att det vi anser vara typiskt svenskt ofta är yngre än vi tror, och dessutom ofta kommit utifrån. Troligen skulle ett annat upplägg än det tämligen kronologiska ha gjort mycket för att föra fram teserna: om exempelvis den svenska poesin och sången fått ett eget kapitel hade det tydligare gått att se hur den växte fram.

Om vi således istället för historia om den svenska mentaliteten betraktar det som allmänhistoria, hur står den sig då? Tja, sisådär: det går otvivelaktigt att hitta felaktigheter som när Hägg hyllar Urban Hjärne som den som fick slut på häxprocesserna och tvivelaktigheter som vid betygsättandet av svenska kungar – de enda som kommer någorlunda väl undan är Karl XIV Johan samt lite mer överraskande Johan III, mest för att närmaste jämförelsepunkterna är hans bröder.

Även om man således kan kritisera den för mycket är den dock bra nog som översikt och när den håller sig till Häggs eget ämne, litteraturhistorian. Flyhänt och rappt skrivet är det, mycket material täcks, och det är aldrig tråkig läsning, även om tillförlitligheten kanske inte alltid är den bästa.

Read Full Post »

Sista delen av Peter Madsens Valhall har nu nått marknaden: Völvans syner heter den, och handlar föga överraskande  om Ragnarök. Tjalve och Röskva har nu tjänat hos Tor så länge att det börjar bli dags för dem att ta sig hem, men då måste Tjalve först hitta sin Fylgja, något som inte är så lätt. Snart nog får de än värre problem: Fenrisulven är lös, Freja är borta, och utan henne blir det ingen mer sommar. Dessutom börjar Röskva få syner…

Som vanligt blir det inte riktigt vad man förväntar sig när Madsen är i farten: en stor strid är det, och gudarna måste offras, men knappast på det sätt som man kan tro. Dessutom fortsätter Loke att få relativt bra press: han är förvisso feg, opålitlig och lite för svag för allas bästa, men han är ingen förrädare, även om han hamnar i fören på Nagelfar. Han visar dessutom sig dessutom ha börjat sig bry sig om de unga människorna, om än bara en liten, liten smula. För att väga upp hans rehabilitering är dock Fenrisulven inte längre en halvtam varg för Röskva att kedja och ta hem, och både han och Midgårdsormen dyker som väntat upp utanför Asgårds murar.

Alltför mycket skall väl inte avslöjas av slutet, mer än att det är bitterljuvt, på mer än ett sätt: Ragnarök har skett, men än tycks inte alla asagudar döda. Dessutom tycks det ha dykt upp nya aktörer på marknaden: typer med namn som »Ansgar« och »Poppo« tycks vara på jakt efter lärjungar, även om det verkar oklart vad man skall tro på deras Gud för: de gamla verkade på det hela taget som en betydligt mer intressant skara.

Völvans syner är en värdig avslutning på en bra serie, kanske inte helt ortodox i framställningen, men mycket läsvärd.

Read Full Post »

När Willy Kyrklund skriver dramer är det naturligtvis fråga om tragedier, även när ämnet kanske annars skulle antyda komedi. Eftersom de tidigare av dessa dramer utgetts i två samlingsvolymer tidigare skall de även behandlas så här: först ut alltså innehållet i Från Bröllopet till Medea, alltså Bröllopet, Platanhårsdialog på en ö i Aigaion samt Medea från Mbongo.

Bröllopet handlar om precis det titeln antyder: ett bröllop, närmare bestämt det mellan den osäkre Karl och den omhändertagande Elsa; Karl drabbas dock av kalla fötter, finner inte sig själv värdig Elsa, och måste övertalas av sina vänner att fortsätta. Sagda vänner är en samling av den ingenjörsmässiga tänkandet: ingenjör, möbeldesigner, läkare, och deras hjälp är av omänsklig förnuftstyp: om någon händelsevis skulle ge en hjälp skall man inte tro att man är något utan ta emot den, ty världen är hård nog som den är ändå.

Platanhårsdialogen är kort, ett samtal mellan två män på en grekisk ö, och glider snart in på den av Herodotos meddelade historien om Kandaules, som för sin undersåte Gyges uppvisade sin hustru naken, vilket fick till följd att hon tvingade Gyges att döda sin härskare och ta hans plats. Riktigt vad poängen med pjäsen är förblir dock dunkelt.

Medea från Mbongo, slutligen, är en transplantation av sagda Medea och Jason till nutidens Korinth: Medea är icke längre från Kolchis, Jason ej längre kungason utan småborgare, men tragedin är densamma: de skall snart skilja sig, Jason tänker gifta om sig, och Medea är upprörd. Här är det Jason som representerar det småaktiga förnuftet, beredd att ordna allt så bra materiellt och allt så tokigt känslomässigt; samma gamla idioti som vanligt alltså, trots att de äkta makarna nu har telefon indragen.

Som dramatik betraktat vet jag inte om det har någon särdeles fantastisk kvalitet: undantaget Platanhårsdialog är det knappast ospelbart, men Kyrklund gör sig nog bättre i den rena prosans form.

Read Full Post »

« Newer Posts