Feeds:
Posts
Comments

Archive for januari, 2011

Låt det vara sagt med en gång: Oscar Wildes Lady Windermere’s Fan är en moralitet. Förvisso en moralitet skriven av en mycket intelligent och mycket rolig man, och en med hälsosam betoning på förlåtelsen som moraliskt imperativ, men ändå en moralitet.

Titelpersonen är en ung, mycket moralisk, mycket sträng dam; typen som föredrar Gamla framför Nya testamentet. Hon upptäcker att hennes make träffar Mrs Erlynne, en dam med skandalöst rykte – och vad mer, han förser henne även med pengar, och nu vill han till och med att hon skall bjudas in till Lady Windermeres födelsedagsbal. Horribelt! Otänkbart! Men Lord Windermere står inte att rubba, och han skickar själv en inbjudning till damen i fråga.

In på scen stövlar hon alltså, liksom hennes manliga sällskap Lord Augustus, liksom diverse vänner till familjen: främst av vilka, förutom hertiginnan av Berwick, med sin hårt tuktade dotter som endast har att säga »Yes, mamma«, en samling herrar med fallenhet för att tala i aforismer (det är ju ändå en pjäs av Oscar Wilde). Sedan blir det dags för de väntade förvecklingarna, innefattande bland annat damens solfjäder, innan slutet, som faktiskt inte är riktigt vad man förväntar sig (men ändå mycket tillfredsställande).

Pjäsens största fel är att den tar slut så snabbt: i övrigt kan jag inte hitta det minsta att anmärka på, förutom möjligen att man genomskådar relationen mellan Lord Windermere och Mrs Erlynne innan man riktigt borde. Trots moraliteten och att det ändå är ett allvarligt ämne som behandlas (och med mer takt än i de flesta komedier som tar upp det) så är det fullkomligt bedårande roligt: Oscar Wilde är en författare det finns alldeles för lite av i mitt bibliotek.

Read Full Post »

Huruvida Gilgamesheposet verkligen är världens äldsta skönlitterära verk, som baksidestexten på min upplaga hävdar, kan måhända diskuteras utifrån vad man menar med skönlitteratur och vad man menar med Gilgamesheposet, men att berättelser kring Gilgamesh, kung av Uruk, har traderats länge står bortom allt tvivel.

I den standardvariant som, troligen ca 1250 f.Kr, under den mellanbabyloniska tiden, sammanställdes av skrivaren och allmänläkaren/exorcisten Sin-leqi-unninni är det centrala temat Gilgamesh mognad: han går från att vara en bortskämd kunglig halvgud (rättare sagt en två-tredjedelsgud), som utmanar männen i sin stad på spel han själv är överlägsen i och skamlöst utnyttjar sin droit de seigneur, till någon som framställs som ett mönster för senare kungar att följa.

Det hela börjar när hans undersåtar klagar på hans beteende inför gudarna, som lyssnar och beslutar sig för att stilla Gilgamesh högmod genom att skapa en like till honom: Enkidu, en urmänniska. Denne börjar sina dagar som djurmänniska, men genom ett samlag med en tempelprostituerad som varar en vecka blir han människa och kan sedan hålla tillbaka Gilgamesh, och de blir de bästa av vänner. Tillsammans ger de sig iväg för att döda ett monster, vilket i förlängningen leder till att Enkidu måste dö. Gilgamesh blir varse sin egen dödlighet, och börjar ett sökande efter ett sätt att hindra detta. Efter ett par äventyr till finner han en frukt som kan ge honom ungdomen åter, men innan han kan äta av den stjäls den av en orm. Han kan dock återvända till Uruk med mycken nyvunnen vishet och uppskattning av livet, och blir så den främste av konungar.

Denna Gilgamesh utveckling är, förutom en del bibelparalleller (inte bara ovan nämnda orm, utan även en berömd variant av berättelsen om den stora översvämningen och räddningen i form av en stor båt; dock inte den allra tidigaste sådana berättelsen från området) och en del intressanta stycken som kan ha varit inspiration till en del episoder hos Homeros, också den främsta behållningen: Lennart Warring och Taina Kantolas översättning må vara rak och enkel, med nyttiga noter bifogade, men mycket till poesi finns det inte.

Tyvärr finns det också en hel del ganska omfattande lakuner, som i vissa fall reparerats med material från andra varianter av berättelsen, men ändå lockande: vad är det för något som saknas? Dessa till trots är också det material som finns ofta intressant, även om de många upprepningarna blir lite tröttande för en läsare. Gilgamesheposet kanske inte är den riktigt äldsta berättelsen i den form den normalt läses, men det är nog så intressant för det.

Read Full Post »

Andra delen av David Eddings Sagan om Elenien, Rubinriddaren fortsätter ungefär som den förra slutade: Spjuthök och hans vänner vet nu att de måste söka juvelen Bhelliom, det enda föremål med makt nog att kurera drottning Ehlana och därigenom hindra att Annias blir vald till kyrkoöverhuvud.

Anledningen till att Bhelliom måste hittas först är att den hamnade i vattnet vid en skärmytsling i samband med ett stort krig mot österns mörka makter, en skärmytsling från vilken inga överlevande fanns. Om man inte fått nog av Tolkienplagiaten där så finns det också en vanskapt dvärg (nåja: trolldvärg) som också är på jakt efter den, liksom en av östra ondskan utsänd ond figur i heltäckande kåpa med taskig utstrålning.

Nåja, allt är inte hämtat ur Tolkien: en hel del är bara allmänna små episoder som ger Spjuthök och hans vänner möjlighet att demonstrera  sin skicklighet med lans och svärd, alternativt magi, eller små möten med personer utan, eller med bara väldigt liten, anknytning till den övergripande historien, eller små scener av umgänge under utbyte av kommentarer om personliga egenheter (en del av dessa är rätt så osmakliga: är det verkligen nödvändigt att föra in »humoristiska« diskussioner om huruvida våldtäkt kan tänkas vara acceptabelt när man rider för att undsätta någon?). Nämnas bör väl också den lilla episod där boken övergår till skräckroman, som är rätt väl hanterad, och där faktiskt Eddings skriver med vederbörlig upprördhet över de skändligheter som uppvisas.

Det finns också ett par problem med handlingen: hjältarna tvekar inför att plocka upp Bhelliom när de väl hittat den av rädsla för de fiender som förföljer dem, men när en av dessa fiender fått tag i den inser de att de med den i sin hand i princip skulle kunna smälla undan allt motstånd som obetydliga flugor (det omvända gäller dock inte; Spjuthök är den som har de två ringar som krävs för att komma åt Bhellioms kraft).

I stort sett är dock Rubinriddaren knappast en sämre bok än sin föregångare, och det finns egentligen ingen anledning att inte fortsätta om man uppskattade början på serien.

Read Full Post »

Det spanska inbördeskriget är litterärt väl upptrampad mark. Det som samtidigt skedde lite längre västerut, där högerregimen under Salazar blev alltmer kontrollerande, är inte lika väl inmutat, men en lite mer berömd bok som utspelar sig under tiden är Antonio Tabucchis Påstår Pereira, om hur Pereira, kulturredaktör, änkling, opolitisk, snart lastgammal, genom ett möte med en ung man blir alltmer medveten om vad som sker omkring honom och alltmer kritisk till det.

När boken börjar försöker Pereira driva en opolitisk kultursida i den opolitiska, nystartade kvällstidningen Lisboa, där han kan publicera sina översättningar av franska 1800-talsförfattare och kortare texter om författare som nyligen avlidit, och går sedan hem till sin tomma lägenhet och talar med porträttet av den avlidna hustrun; han kämpar med sina hjärtproblem och dricker citronlemonad. Så en dag ringer han upp Monteiro Rossi, en ung man med akademisk examen för att få en medarbetare till tidningen som kan skriva förberedande nekrologer över framstående författare. Rossi tycks dock endast kunna skriva vänsterorienterade alster, otryckbara under den fascistiska regimen, men Pereira kan inte förmå sig att avskeda honom, och dras så småningom allt mer till hans kamp.

Trots att boken ställer upp viktiga  problem om det är möjligt att som opolitisk intellektuell leva i en diktatur (med tiden blir även den journalistik som Pereira till en början står för också alltmer suspekt, så inte ens hans ursprungliga cirklar hade fått förbli orubbade) så hade jag svårt med läsningen: texten gjorde motstånd, även om innehållet lockade. Titeln är en slags genomgående refräng: många stycken har små markörer av typen »säger Pereira«, vilket tillsammans med att vissa av Rossis texter presenteras  som »bevis« gör att man snart undrar över vad texten egentligen skall föreställa: någons slags förhör, men vem är det som ställt frågorna? Till slut släpper dock känslan av motstånd i viss mån, men jag kan trots att jag uppskattar idéerna, handlingen och personerna ändå inte riktigt tycka att boken är helt och hållet lyckad.

Read Full Post »

När man befinner sig i Paris, och väl hittat fram till bokhandeln Shakespeare & co, finns det i alla fall en bok som vinner på att inhandlas där och ingen annanstans: James Joyces Ulysses. Ty även om dagens bokhandel inte är densamma som  den Sylvia Beach drev och som fick utge Joyce verk (i Storbrittanien och USA gick det inte på grund av censuren), så ger det ändå en viss tillfredsställelse att ha en stämpel med Shakespeare & co i den.

Att sedan läsa boken är ibland svårt, men inte riktigt lika svårt som att skriva en recension av den av lagom längd : ett par rader i stil med att det är

en bok som är mer ett kompendium över fiktionens möjligheter än en traditionell roman: det finns ingen handling i traditionell mening, däremot en massa händelser, som presenteras genom ett otal tekniker som ofta är minst lika viktiga som vad som faktiskt händer, men där den viktigaste är skildringar av yttre händelser genom de associationer som väcks i de två huvudpersonerna Leopold Bloom och Stephen Dedalus (från Porträtt av konstnären som ung).

låter sig kanske skrivas, och har man ett flertal sidor att bre ut sig på kan man lätt diskutera alla dessa tekniker och hur de påverkar berättelsen; men hur gör man för att reducera ner komplexiteten till en mellannivå?

Man skulle kanske trots dess relativa oviktighet kunna beskriva vad de två herrarna gör under dagen, men det är mest en serie relativt triviala händelser – inköp av frukostmat (njure), begravning, en snabbvisit på jobbet, diskussion om Shakespeare, middag, strandpromenad, besök på bordell, hemkomst – och skulle inte ge så mycket.

En annan möjlighet vore möjligen att beskriva tekniken, främst den redan nämnda associationsströmmen, som gör att det i bästa fall blir trögläst och i sämsta fall gör en notapparat av nöden för att man skall förstå något alls; min utgåva är tydligen en kopia av boken som den förelåg i sin förstaupplaga, inklusive sättningsmisstag, och noterna finns således på slutet, så det blir en hel del bläddrande: till 730 sidor berättelse finns det över 200 sidor med noter. Förutom associerandet, stadigt grundat i det tidiga nittonhundratalets irländska tankevärld (det är mycket politik och en hel del irisk litteraturhistoria) och klassiska referenser så är det ingen ända på formexperimenten: i ett kapitel läggs tidningsrubriker in, ett annat är skrivet i form av frågor och svar, ett ger upp realismen och låter ständigt nya märkligheter utspelas samtidigt som ibland mer realistiska saker sker. Det är förvirrande, och gör att man lätt vaggas till ro när man kommer till ett stycke som ger sken av normalitet (och då skall man naturligtvis vara än mer på sin vakt).

Eller så kan huvudpersonerna beskrivas: den medelålders annonsförsäljaren Leopold Bloom, amatörvetenskapare, med viss oreda i tankebanorna, humanist, pacifist, inte direkt någon skönande, tittar efter flickor, håller sig med älskarinna (per post). Stephen Dedalus är på vissa sätt hans motsats: estetiskt lagd, skarpsinnig, pank, provocerande och briljant i diskussioner. Och ja, så är det Leopolds hustru Molly också, som har sista ordet: än mindre än sin man någon stor tänkare, än mer en sensuell varelse, och lyckas fylla 40 sidor med endast 8 meningar när hon till slut får vara den som står för den inre monologen.

Eller kanske det här med Odysséen: jovisst finns det paralleller, men hade inte Joyce själv meddelat att man skulle leta efter dem så hade man knappast lagt märke till dem. Vill man läsa något litteratur som förberedelse torde det vara bättre att börja med en redogörelse för Irlands historia, något om Shakespeare som privatperson och kanske lite filosofi. En rejäl genomgång av västerlandets kulturhistoria vore heller inte fel, men någonstans bör man börja förlita sig på redaktörernas noter.

Det rätta sättet att beskriva Ulysses är nog ändå som en upplevelse: den liknar inget annat jag läst, och det är jag dubbelt tacksam för. Vill man vara elak kan man kalla den en arbetsmarknadsåtgärd för litteraturvetare, och man behöver nog ett ordentligt mått av intresse för sådant – liksom gott sittfläsk – om man inte skall ge upp redan tidigt.

Read Full Post »

Det lättaste sättet att karaktärisera Åke Lundqvists Sönder och samman är att kalla det en bok om det fragmentariskas kraft: fragment som skapats medvetet, som i T.S. Eliots Det öde landet eller Lichtenbergs kladdböcker, eller av det opålitliga minnet, som de fragment av Archilochos dikter som meddelats eftervärlden. Mest är det fråga om den förstnämnda typen, ty den är långt vanligare att råka ut för.

Grundidén är enkel: även om hela texten till ett verk skulle finnas bevarat, så innebär inte det att alla de tankar som författaren bar på finns. Ett sådant verk vore dödfött: läsaren kan inte ta med sig något, och de enda verk som skulle klara en sådan brist på meddiktning vore möjligen de facklitterära. Författaren måste istället lita till läsarens möjlighet att uppfatta det outtalade, eller att själv fantisera fram något sådant: det må sedan vara genom att känna igen en allusion eller att uppfatta en kärleksdikt som handlade den om ett möte med en älg. Detta motiverar alltså litteraturvetenskapen som sådan: det går alltid att hitta alternativa tolkningar, och tolkningar av skaer som ingen tänkt på förut.

Förutom de ovan nämnda författarna, som är de som ägnas mest utrymme, ges också plats åt bland andra Selma Lagerlöf och Kerstin Ekman, P O Sundman, Olof Lagercrantz och Niklas Rådström, Donald Rumsfeldt och S A Andrée: deras skrifter eller, som i de båda senare fallen, deras missbedömningar. För det mesta är kritiken av ett sympatiskt slag: inte alltför högtravande, inte alltför närgånget, aldrig i närheten av att döda andras upplevelser – även om jag undrar om alla författare skriver på ett så intensivt sätt som Lundqvist tycks läsa, där allt tycks genomtänkt, kanske inte som en del av en stor helhet, men i alla fall som en skärva.

Närmast läser han i alla fall Det öde landet: där ägnas många sidor åt den minsta skiftning i texten. Har man inte läst dikten blir det lätt lite väl uteslutande, vilket också Lundqvist tycks ha insett och därför bifogat den som appendix – vilket dock inte ges besked om förrän essän är över. Och då är det så dags: det sämsta tillfället att läsa en bok för första gången torde vara direkt efter att ha läst kritik av den, ty då är risken stor att man främst ser det någon annan tidigare sett (något Lundqvist genom Lichtenberg redan utfärdat starka varningar för).

Jag har inte läst ett enda av de verk som Lundqvist mer ingående diskuterar (något som ägnas lite kortare utrymme har dock hunnits med), men tack och lov gjorde detta ingenting: genom flitigt citerande och god stil går hans tankar ändå fram, och i något fall lyckades han även väcka intresset för egen läsning. Det skall villigt erkännas att Sönder och samman inte är den absolut bästa kritik jag läst, men den är än mindre den sämsta.

Read Full Post »

När jag var yngre slukade jag David Eddings; Sagan om Belgarion var det första i den vägen jag någonsin läste, och sedan var jag mer eller mindre fast. Idag är jag tämligen tacksam över att jag lånade de flesta böckerna på biblioteket, men en liten serie köpte jag faktiskt, tursamt nog också den jag uppfattade som bäst: Sagan om Elenien, med den retlige kyrkoriddaren Spjuthök som huvudperson. Eftersom det ibland kan vara värt att åter undersöka något man en gång omfattade för att se hur det står sig med lite perspektiv på saker har jag påbörjat en omläsning för att se om de är så skamlöst usla som jag nu ett längre tag har misstänkt att de var.

Först ut alltså Diamanttronen där Spjuthök återvänder hem till Elenien (ett av en samling pseudomedeltida kungariken sammanhållna av en pseudokatolsk kyrka) efter att ha tillbringat tio år i landsförvisning i ett pseudoarabien som hånas så genomgående att det blir svårt att läsa. Nu får dock Spjuthök återkomma sedan hans skyddsling drottning Ehlana stigit upp på tronen – och där sitter hon infryst i en kristall för att skydda hennes liv från den sjukdom som också berövade hennes far livet. Alltså är det upp till Spjuthök att hitta en bot, samtidigt som han måste korsa den slemme primaten Annias – som troligen har något med sjukdomen att göra – planer.

Så långt inte överdrivet originellt, och inte blir det bättre. Originalitet hör faktiskt till det sista man kan anklaga Eddings för; bakgrundshistorien har han snott i ungefär lika grad av Tolkien och sig själv, och inte heller i övrigt är intrigen så mycket att hänga i granen: den är för det mesta en ursäkt för Spjuthök med vänner att rida runt, ta livet av en hög fiender och sedan komma med halvroliga kommentarer om detta och varandra. Hade Eddings låtit sig nöjas så hade det väl varit OK – hans främsta styrka är just förmågan att skapa en känsla av personer som umgås på en nivå av vänligt smågnabbande –, men han måste dels lägga in kommentarer om hur otroligt invecklade vissa av de planer de får stävja är (när de är på nivån »vi klär ut oss till våra fiender och begår skändligheter så att de får skulden«), dels hela tiden hitta på ursäkter (förlåt: återanvända en ursäkt) till att fiender som beskrivs som intelligenta aldrig klarar att sätta upp ens halvkvalificerat motstånd.

Detta hade väl dock fortfarande i stort sett varit nog för ett något bättre än hyfsat betyg, om det inte varit för en hel del andra problem: för det första är boken genomsyrad av en vag Tolkienrasism: det förekommer fyra olika folkslag: de »sofistikerade« elenerna, som är ett slags västerlänningar, de »primitiva« styrerna, som är stora magiker och har lite samma roll som judar (förföljda av vanligt folk, men tolererade och skyddade av kyrkan, som dock helst vill omvända dem) – så långt inte så illa, men trots att en av huvudpersonerna till och med är styr så är det många kommentarer om hur osofistikerade och primitiva hennes folk är –, det onda blandrasfolket från östern (alltid östern!) styrda av en halvt vanvettig diktator som vördar en ond gud, samt en hoper illaluktande, idiotiska religösa fanatiker till ökenbor som mest verkar finnas till för att drivas med. Sedan har vi också Eddings märkliga kvinnoporträtt, där man främst slås över hans förtjusning inför konceptet med kvinnor som gillar och vill ha (mycket) sex.

Diamanttronen är dock långt ifrån en usel bok: den stämning av vänligt smågrälande under mosande av fiender som är Eddings sköldemärke finns här i hög grad, och den räcker ganska långt. Hade han bara koncentrerat sig mer på den hade det troligen räckt ännu längre.

Read Full Post »

En thriller byggd kring internationell komplott och urgamla mysterier: det låter som det vore något i stil med Dan Brown, och vore det inte för att Björn Larssons Den keltiska ringen vore dels svensk, dels skriven långt innan Browns alster uppfyllde bokdiskar och varuhus, skulle den direkt avfärdats som läsning av en sort jag inte är intresserad av, men om den nu finns åtminstone ett visst intresse för att se om det ens är tänkbart att en författare härifrån får ihop en sådan historia utan att det blir fånigt.

Å andra sidan kan boken också beskrivas som två mäns segling i skotska farvatten vid olämplig årstid, under det att de försöker ta reda på varför en man som en av dem bara talat med en kortare stund varit tvungen att mista livet, och då låter det hela kanske aningen mindre uppskruvat. Men visst finns det en konspiration i bakgrunden, och visst kommer de faror de utsätts för från annat än bara vind och våg: Det hela börjar när berättaren Ulf Berntson en januaridag hjälper en katamaran att lägga till i Dragør, där han bor ombord på sin segelbåt. Katamaranen tillhör en finländare som desperat ger honom ett paket för att någon skall kunna få reda på vad han vet, och snart seglar Ulf tillsammans med sin vän Torben iväg mot Skottland. Januari och Nordsjön är inte den mest lämpade av kombinationer, men det blir snart det minsta av deras bekymmer när de kommer i kontakt med IRA-män, druider och keltiska nationalister; boken skrevs i början på nittiotalet, när efter Sovjets sönderfall man kunde undra om inte andra länder stod på tur att proklamera självständighet.

Som spänningsberättelse är det någorlunda habilt hanterat, även om man snart tröttnar på Ulfs ständiga framåtblickar: ett par tre stycken kan hjälpa till med att ge lite spänning, men i de kvantiteter som här anbringats förstör de snart smaken. Intrigen är väl i sig annars inte mycket att säga om: Ulf och Torben seglar omkring och talar med folk och försöker förstå vad den keltiska ringen egentligen är, och det är väl främst där som spänningsmomentet uppstår – ja, och så i seglingen över uppretade vatten. Det är inte direkt min typ av bok, men alls ingen otrevlig bekantskap.

Read Full Post »

När Karen Blixen efter många år till slut fick uppge sin kaffeplantage i närheten av Nairobi, beskriven i Den afrikanska farmen, var det med sorg i hjärtat; sorgen över att behöva lämna den plats där hon planerat att bo och verka återstoden av hennes levnads dagar. Förvisso var det inte ett rikt liv rent pekuniärt – det fanns förvisso goda år, men de lager som då kunde fyllas räckte inte till under de svåra –, men det var ett liv som passade henne, i det afrikanska landskapet, omgiven av människor hon trivdes med.

Mest behandlar boken livet på farmen, de människor som befolkade den – »squatters« av kikuyufolket, som arbetade på farmen och därmed förutom lön också fick rätten att leva på den, en indisk smed, en somalisk uppsyningsman – och de som bodde i dess närhet – andra europeiska jordägare, masajer och missionärer, samt de både vilda och tama och djur som rörde sig på dess område. Även om många av beskrivningarna är ohöljt rasistiska så är det ändå av relativt mild sort: olika folk är olika, det går inte göra mycket år det, »rasblandning« är oönskvärt, men kikuyer eller somalier är inte nödvändigtvis dummare eller mindre värda än danskar och engelsmän, även om de senare försöker inpränta sina tänkesätt i afrikanerna i görligaste mån.

Den stora behållningen är dock skildringen av Afrika, i så romantisk version som tänkas kan: vita män far på safari för att nedlägga storvilt, men om sådant har minskat i antal så har ingen ännu märkt det, än lever mycket av ursprungsbefolkningens seder kvar, och än är det långt kvar till det kaos som uppstod när de av kolonialmakterna undertryckta motsättningarna exploderade. Visst finns det vissa oroande tecken på att det gamla Afrika är hotat, men det höjer snarast förtjusningen över att rida upp i bergen och spana efter lejon. Uppskattas görs också bokens hoppande mellan stora tankar om liv och död och små komiska incidenter, som när en svensk anatomiprofessor vill skjuta tusentals apor och efter Blixens ingripande  får sin kvot höjd från fyra till sex.

Den afrikanska farmen är inte en problemfri bok, men det är en bok som man långa stunder kan vila i och glömma sin omgivning för ett solvarmt land som knappast längre finns.

Read Full Post »

« Newer Posts