Anledningen till förra bokens förtjusning i det normala skolårets gång står glasklar i och med Harry Potter and the Deathly Hallows: detta år kommer Hogwartsexpressen inte föra Harry, Ron och Hermione mot Hogwarts, av två närliggande anledningar: dels har Voldemorts anhängare lyckats ta över trollkarlsministeriet, dels har de tre fått ett uppdrag: att avlägsna alla de magiska skydd Voldemort upprättat mot döden.
Naturligtvis blir det massor av dödsätare att hålla undan för, en ständig undran vad tusan Dumbledore menade med de få ledtrådar han lämnade efter sig, och en ständig rädsla: med Dumbledore ur vägen finns egentligen inget som Voldemort tror sig behöva frukta, och omvärlden är mer hotad än tidigare – nu är dödsfall inte längre enbart något för böckernas sista kapitel –, samtidigt som det finns små öar av motstånd. Värst av allt är dock tröstlösheten, skildrad på ett sätt så det inte är utan att man undrar om man inte hamnat i Sagan om Ringen istället – det enda som egentligen saknas är en liten Gollum (och nej, husalver räknas inte).
Här är det dock inte direkt förbarmande som till slut triumferar, utan, som Dumbledore ofta påpekat, kärlek: inte bara Harrys som inte bara skyddar honom utan även skaffar honom vänner på oväntade ställen, utan även kärlek hos dödsätare, vilket gång på gång fördärvar Voldemorts planer.Det är möjligt att budskapet är lite väl övertydligt och kanske en smula naivt, men man känner sig ändå fullt nöjd med sättet Harrys långa, svåra skoltid till slut når sitt slut.
Lämna ett svar