För att vara en politisk satir skriven i början av sjuttonhundratalet är Gullivers resor fantastiskt läsbar. Politisk satir är inte ett ämne jag skulle välja om jag skulle försöka skriva odödliga klassiker, och tidig sjuttonhundratalslitteratur är ofta överpatinerad.
Så dock inte här: resorna till de olika märkliga länderna (Liliput, Brobdingnag, Laputa, Balnibarbi, Luggnagg, Glubbdubdrib, Japan och houyhnhnmnernas land) fungerar i sig själva bra som fabler, och den satir som finns är ofta så allmänt hållen att man inte behöver nycklar för att lista ut vad det är som siktas mot. Ett exempel: i Balnibarbi besöker Lemuel Gulliver en akademi där han först besöker en hop vetenskapsmän i färd med diverse projekt i stil med att kemiskt förvandla avföring till föda, eller en blind man som blandar färg, eller en professor som uppfunnit en maskin, vilken kunde kombinera ord som han hoppades till slut skulle producera all världens kunskap (mycket hade jag väntat mig av Swift, men att han skulle föregripa satsen om oändligt många apor fanns inte på listan). Det enligt Gulliver allra mest utopiska projektet, omöjligt att tro på, var dock ett i den teoretiska avdelningen, där försök gjordes att förmå härskare att visa moderation, vishet och förstånd och på det hela taget att förbättra rikens styrelser.
Tyvärr avslutas dock boken med det tråkigaste kapitlet, där Gulliver hamnar bland de visa houyhnhnmnerna, vilka ser ut som hästar, där de enda människolika varelserna är de barbariska yahooerna (en viss sökmotor är alltså ungefär lika dålig på att välja företagsnamn som investeringsbolaget Triton): förutom att utopier kan vara trevliga att fantisera om är de alltid rätt tråkiga att skildra, framstår den tro på det rena förnuftet som ligger till grund för det hela idag som rätt överspelad. Att idealtillvaron dessutom är att leva som engelsk högreståndsperson, med en hoper tjänare omkring sig, är också aningen för priviligerat för att det skall kännas bra.
Bättre då när Gulliver besöker pysslingarna i Liliput, eller jättarna i Brobdingnag, eller den flygande ön Laputa (som sägs hållas i luften och styras av en enda magnet på ett sätt som får en att undra om Swifts allmänna motvilja mot naturvetenskap kan tänkas ha bottnat i oförmåga) eller Luggnaggs dödsmagiker, eller Glubbdubdrib med sina odödliga (tyvärr av Tithonos variant): där balanseras kritiken av människorna av betydligt mer humor. I vilket fall var Gullivers resor en betydligt mer trivsam upplevelse än jag misstänkte.
