I den icke svenskspråkiga världen är väl Strindberg i huvudsak känd som författaren av dramer, och då i synnerhet de två första av Fadren; Fröken Julie; Fordringsägare. Alla tre påminner dock i viss mån om varandra, om inte annat så i den genomträngande misogynin: kvinnor här är svaga, småaktiga, hämndlystna, destruktiva varelser, och det enda goda Strindberg har att säga om dem är att de inte kan hållas fullt ansvariga då de inte vet bättre.
Fadren är berättelsen om Ryttmästaren vars hustru Laura driver honom till vansinne med misstanken att han inte är far till sin dotter. Fröken Julie berättar om hur grevedottern hamnar i en okontrollerbar affär med betjänten Jean under midsommarnatten och sedan av skammen drivs till självmord. I Fordringsägare tränger en man in i sin före detta hustrus nya äktenskap och förgör hennes nye make genom att få honom att tvivla på henne.
Detta är knappast rätt plats att recensera dem som dramer: de är till för att spelas (i synnerhet den sista, för att lättare kunna dölja de problem som finns i konstruktionen), och deras förmåga att fånga publiken är svår att förneka, men man kanske kan säga något om den vulgärdarwinism som framförs: Strindberg tycks mena att kvinnan som »svagare« varelse endast överlever genom att kulturen även förklemat männen, alternativt genom att ta till list för att sätta den starkares rätt ur spel; synpunkter som i sig är obehagliga och knappast bidrar till att göra resten av budskapet mer lättsmält.
Men hur det än är med detta har historien i alla fall gett honom erkännandet att det är ytterst levande materia han skapat. Även om man inte vill skriva under på hans tendens så kan man om man bortser från den och ser till enskildheterna, fokuserar på spelet mellan människorna istället för det mellan man och kvinna, så lever det hela onekligen.
